- <<<
-
- Per Lindeberg kommenterar
Lars Borgnäs uppgifter
Följande brev har av
professor Anders Agell ingivits till Regeringsrätten:
Stockholm den 24 mars 2004
- Till professor Anders Agell
- (Adress)
Socialstyrelsens åberopande
av SVT-journalisten Borgnäs´ reportage.
I två inlagor till Regeringsrätten
avseende resningsansökan för Thomas Allgén och
Teet Härm har Socialstyrelsen genom ombudet Bertil Södermark
ifrågasatt huruvida uppgifter i min bok "Döden
är en man" kan anses vara tillförlitliga. Socialstyrelsen
har därvid hänvisat till några reportage gjorda
för Sveriges Televisions (SVT) "Uppdrag Granskning"
av journalisten Lars Borgnäs och till hans bok, som bygger
på dessa reportage, "Sanningen är en sällsynt
gäst".
Ursprungligen hade Socialstyrelsen
tydligen för avsikt att inlämna videokassetter med
kopior av reportagen till Regeringsrätten till stöd
för sin uppfattning att de två f.d. läkarna inte
bör medges resning i målet. I enlighet med sin allmänna
policy har SVT emellertid nekat myndigheten att utnyttja programmaterialet
för egna syften. I stället åberopar Socialstyrelsen
nu den bok, som utgår från programmen. I sin senaste
inlaga (2004-03-16) har man preciserat vilka avsnitt, som anses
vara relevanta i sammanhanget.
Eftersom uppgifter i min bok
om styckmålet ifrågasätts, vill jag lämna
några synpunkter på just den delen av Socialstyrelsens
argumentation. Det finns emellertid inledningsvis anledning att
kommentera Socialstyrelsens val av underlag för sin bedömning
av resningsansökan.
"Uppdrag Granskning"
är numera den statliga televisionens enda redaktion för
s.k. undersökande journalistik. Enligt Lars Borgnäs
själv är "Uppdrag Granskning ett program som
driver teser" (s. 13 i hans bok). Det är ingen
hemlighet att det internt inom SVT under lång tid funnits
kritik mot redaktionens sätt att arbeta. Åtskilliga
inslag har upplevts som alltför ytliga och oseriösa.
Ambitionen att veckovis åstadkomma nya scoop, avslöja
maktmissbruk och gå tillrätta med överheten har
inte alltid gått att förena med kraven på publicistisk
professionalism och objektivitet i faktaredovisningen. På
senare tid har den här interna kritiken kommit upp till
ytan, så t.ex. i SVT-programmet "Mediemagasinet"
som sändes den 26 februari i år, i en rapport från
Institutet för mediestudier, "Dold kamera. I sanningens
tjänst?" (Stiftelsen Institutet för mediestudier/Sellin
& Partner 2004) och nu senast i tidningen Journalisten (nr
7 och 9/2004)
Jag nämner detta, eftersom
Lars Borgnäs i sin bok åberopar sin bakgrund som reporter
i statstelevisionens tjänst och låter förstå
att detta borgar för kvalitet i hans publicistiska verksamhet.
Socialstyrelsen har uppenbarligen tagit detta för gott.
Det hör också till
saken att Lars Borgnäs som yrkesman är ifrågasatt
av många kollegor, inte enbart inom SVT. Detta sammanhänger
bl.a. med hans ihärdiga försök att utpeka svenska
poliser som skyldiga till mordet på statsminister Olof
Palme, ett fantasifullt konspirationsdrama, som nog snarare borde
ha finansierats över underhållningsavdelningens budget
än med de pengar som avsatts för undersökande
journalistik. Det vedernamn, som Borgnäs begåvats
med av skämtsamma arbetskamrater ("Nojnäs")
alluderar sannolikt på hans benägenhet för just
konspirationstänkande. Det var inte bara en sammansvärjning
inom polisen, som han förmodar låg bakom statsministermordet,
nu driver han också tesen att en liga av onda män
en arkitekt, en polisinspektör, en "obducent"
och en allmänläkare är inblandade i styckmord
på en prostituerad kvinna.
I det här sammanhanget
finns det anledning att erinra om just da Costafallets massmediala
dimensioner.
Sedan min bok "Döden
är en man" publicerats i januari 1999 har hundratals
artiklar och debattinlägg skrivits om fallet. Flera examensarbeten
vid universitet och högskolor har knutit an till det, debatten
i radio och TV har periodvis varit intensiv, kampanjer har initierats,
som nu senast ROKS-anhängarnas namninsamling mot den aktuella
resningsansökan. Den intresserade kan hänvisas till
www.mediemordet.com , länken "Debatten".
Publicistklubbens nuvarande
ordförande Jan Guillou har i en krönika beskrivit denna
debatt under rubriken "Styckmordsmålet är mediernas
religionskrig" (Aftonbladet 2001-05-11). Det är en
välfunnen bild. Det rör sig nämligen genomgående
just om trosuppfattningar, vilket sammanhänger med att flertalet
engagerade debattörer saknar förstahandskännedom
om fallet och i stället grundat sin övertygelse på
uppgifter, som förmedlats av kvällspress och andra
medier, uppgifter som med tiden antagit karaktären av etablerade
sanningar.
Styckmålet lämpar
sig mycket väl för politisk mytologisering. För
att citera en erfaren brottsutredare, kriminalkommissarie Pim
Martinsson vid Västerortspolisen: "Vi vet inte när
Catrine da Costa blev mördad, vi vet inte var hon
mördades, vi vet inte hur hon blev mördad, vi
vet inte varför hon blev mördad, vi vet inte
vem som mördade henne och vi vet faktiskt inte
heller om hon blev mördad" (intervjuad för
TV2 Rapport i januari 1999).
Brottets skrämmande karaktär
i förening med dessa stora kunskapsluckor har skapat en
gynnsam grogrund för spekulativa tolkningar. För många
feminister och företrädare för olika vänsterrörelser
har scenariot med de två överklassmännen och
det socialt marginaliserade brottsoffret i själva verket
känts så pass övertygande, att det inte varit
politiskt korrekt att ens ifrågasätta det.
Detta medförde att jag
själv utsattes för hårda angrepp, när min
bok om fallet publicerades. Jag framställdes som kvinnofientlig
och som barnhatare, som en företrädare för patriarkatet,
vilken kränkt den döda kvinnans minne genom att ifrågasätta
de båda männens skuld. Det påstods att jag föraktade
prostituerade och att jag kränkt vittnen, som inte gjort
något annat än sin medborgerliga plikt. Dessutom skulle
jag ha kränkt Thomas Allgéns lilla dotter (numera
en vuxen kvinna) genom att ifrågasätta påståendena
om att hennes pappa utsatt henne för sexuella övergrepp
(en anklagelse som Stockholms tingsrätt 1988 inte fann någon
grund för). Det spreds också uppgifter om att jag
skulle ha fått betalt för att i boken föra läkarnas
talan.
Jag nämner detta bara
för att visa hur starka reaktioner, som väcktes av
"Döden är en man" och för att demonstrera
hur man inledningsvis försökte avliva budbäraren
snarare än bemöta bokens argumentation med sakliga
påpekanden.
Så småningom antog
kritiken av boken emellertid en mer officiös karaktär.
En vänsterjurist vid Stockholms universitets juridiska institution,
KPML-anhängaren Christian Diesen, satte två av sina
elever på att göra ett examensarbete, som skulle visa
att "Döden är en man" var osaklig och i grunden
felaktig. Elevarbetet (som för övrigt omnämns
i Borgnäs bok) mottogs mycket positivt av en del kultursidesskribenter
och förlänades omgående status av forskningsrapport
med stor betydelse för förståelsen av styckmålet
och för det patriarkaliska systemets försök att
manipulera sanningen.
Lars Borgnäs fyra program
för "Uppdrag Granskning" och den bok som nu utgivits
av Norstedts förlag blev ytterligare inlägg i styckmålsdebatten
av just denna officiösa karaktär. Borgnäs vidareutvecklade
i sitt första tv-program den kritik, som tidigare framförts
av hans journalistkollega Ingvar Hedlund på tidningen Expressen,
en kritik som riktade sig mot den nya polisutredningen i da Costafallet,
vilken startade under våren 1999. Borgnäs lanserade
emellertid samtidigt också en egen teori om fallet ("arkitektspåret")
, som han sedan skulle utveckla i de efterföljande programmen
parallellt med misstänkliggörandet av Teet Härm
som förmodad sexualsadistisk seriemördare.
Det är dessa program och
denna bok som Socialstyrelsen nu åberopar som underlag
för sitt beslut att motsätta sig resning i målet
för Thomas Allgén och Teet Härm.
Stort utrymme i boken "Sanningen
är en sällsynt gäst" ägnas fotohandlarparet
Arne och Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén
som den mystiske kund, vilken enligt paret lämnat in film
för framkallning med bilder föreställande en styckad
kvinnokropp. Socialstyrelsen åberopar här sidorna
104 151, i synnerhet det som redovisas på sidorna
148 150 "rörande Anita Schröders identifiering
av allmänläkaren". Styrelsen fortsätter:
"Av intresse är också vad Borgnäs skriver
på s. 128, som skall jämföras med vad sökandena
anför i sin ansökan på s. 49 m om att 'ingen
anställd hos fotohandlarparet kunnat erinra sig den upprörande
händelsen'".
I Kammarrättens dom från
1991 utgör fotohandlarparets utpekande av Thomas Allgén
utgångspunkten för det resonemang, som förde
rätten till slutsatsen att de båda läkarna kunde
anses bundna till att ha styckat Catrine da Costas kropp. För
den som anser att läkarna är skyldiga är detta
vittnesmål följaktligen av central betydelse och därför
viktigt att försvara mot ifrågasättanden. Frågan
är då hur pass relevanta Borgnäs invändningar
mot kritiken av makarna Schröders vittnesmål kan anses
vara.
Vittnespsykologen fil. lic.
Birgit Hellbom har i en studie postumt publicerad i Svensk Juristtidning
nr 3/1994 ("Ögonvittnesidentifieringar") granskat
de identifieringskonfrontationer, som fotohandlarparet medverkade
vid, sedan de kontaktat polisen tre och ett halvt år efter
det påstådda kundbesöket.
Hellbom kunde konstatera att
sådana säkerhetskrav, som syftar till att minimera
riskerna för felaktiga utpekanden, inte tillräckligt
beaktades vid polisens hantering av de båda vittnena från
fotobutiken i Solna.
En viktig säkerhetsåtgärd
är att hålla ett signalementsförhör med
vittnet, innan någon vittneskonfrontation genomförs.
Arne Schröder förklarade vid ett sådant förhör
att han hade "två bilder" i minnet. Den
ena föreställde tydligen en ung man i åldern
27-30 år, "lite tjock i ansiktet och blond",
den andra minnesbilden utgjordes av en ung man "som icke
var blond". Gemensamt för båda var att de
var cirka 175 cm långa. En av männen, oklart vilken,
hade "en väldigt rund mun" som var "liksom
sån fuktig alltid". Kunden med de otäcka
bilderna hade varit sportklädd.
Birgit Hellbom koncentrerade
sig i sin studie på mannen Schröder, förmodligen
därför att hon betraktade honom som det mer betydelsefulla
vittnet i paret. Jag får därför komplettera hennes
uppgifter med påpekandet att hustrun Anita Schröder
vid det signalementsförhör, som senare hölls med
henne, uppgav att också hon ansåg att kunden varit
en yngre man av den kroppslängd hennes make angivit. Däremot
hade hon inte någon annan minnesbild av den mystiske kunden
än att denne sett "säregen" ut. Vad det i
praktiken skulle ha inneburit lyckades polisen inte få
klarlagt.
Vid det första konfrontationstillfället,
där Teet Härm ingick bland figuranterna, pekade Arne
Schröder med nittioprocentig säkerhet ("90
% på femman") ut nr 5 (en polisman) som kunden,
men nämnde också nr 4 (Teet Härm), som han dock
avfärdade efter ett visst resonerande.
Fru Schröder tyckte sig
känna igen nr 8 (en polisman), men även nr 4 (Teet
Härm). Hon kunde dock inte hänföra nr 4 till någon
speciell händelse eller tidpunkt.
Konfrontationsgruppen i vilken
Teet Härm ingick hade videofilmats. Två veckor senare
visades videoupptagningen för fotohandlarparet. Arne Schröder
avfärdade nu nr 4 (Teet Härm) och höll fast vid
nr 5 (en polisman), denna gång med 80-procentig säkerhet.
Han tillade att den ende han haft närmare kontakt med "mer
eller mindre 100-procentigt" var just nr 5 och deklarerade
i slutet av konfrontationsförhöret att han vidhöll
"faktiskt 5:an".
"Därmed", skrev Birgit Hellbom, "har
fotohandlaren identifierat nr 5 som kunden, en figurant i OB-gruppen."
(OB-gruppen var hennes beteckning på den grupp i vilken
Obducenten ingick).
Fru Schröder uppgav att
hon för sin del kände igen nr 4 (Teet Härm) och
drog slutsatsen att det måste vara från butiken eller
från bilder. Parentetiskt kan påpekas att Teet Härms
bild i praktiken blivit tillgänglig för en stor krets
av människor redan två och ett halvt år tidigare,
i december 1984, då tidningen Arbetet i faksimil publicerat
en tidningssida ur Svensk Polis med angivande av i vilket nummer
av denna tidning, som Teet Härms fotografi kunde beskådas.
Detta omnämns dock inte i Hellboms studie. Jag har inga
belägg för att någon av makarna Schröder
skulle ha sett denna bild, men förhållandet att ett
fotografi föreställande Obducenten sedan lång
tid funnits allmänt tillgängligt bör i det här
sammanhanget ändå påpekas.
Några veckor efter den
andra konfrontationen kallades makarna Schröder till ett
nytt konfrontationsförhör, nu med en grupp i vilken
Thomas Allgén ingick. Denna gång visades en videoupptagning,
där varje person i gruppen gick fram mot kameran och upprepade
den ungefärliga fras, som fru Schröder berättat
att den mystiske kunden uttalat ("Jag är läkare
från patologen. Det här är hemligt och får
inte komma ut.")
Arne Schröder (som ju
egentligen redan pekat ut kunden) ansåg den här gången
att nr 5 (Thomas Allgén) och nr 9 (en polisman) var lika
varandra, men också att nr 5 (Thomas Allgén) liknade
nr 5 i den förra konfrontationsgruppen:
"jag höll ju på
5:an sist och han hade samma drag som den här då förra
konfrontationen, lite av samma ansikte och läppar, så
att jag måste säga att det är, jag menar att
det är nr 5 och att det är svårt att skilja mellan
5 och 9."
Som Birgit Hellbom påpekat,
så identifierar alltså fotohandlaren den mystiske
kunden som nr 5, därför att han påminner om den
polisman med siffran 5 på bröstet, som fotohandlaren
redan tidigare pekat ut som kunden vid den förra konfrontationen.
När sedan fotohandlarens
hustru i sin tur förevisas konfrontationsvideon och säger
"nr 5 (d.v.s. Thomas Allgén) är det något
bekant med", så ställde Birgit Hellbom frågan,
om det möjligen kunde förhålla sig så att
också fru Schröder erinrade sig utseendet på
den figurant (nr 5) i den föregående gruppen, som
hennes man ansåg vara kunden ifråga.
"Man kan inte helt
utesluta att så kan vara fallet", skrev Hellbom och fortsatte: "Eller
har hon påverkats av de diskussioner hon och maken haft
om de olika personer de pekat ut? Av materialet framgår
att makarna har diskuterat sina resp. val."
I den avslutande delen av studien
gick Birgit Hellbom sedan igenom de ytterligare tveksamheter,
som hon ansett sig kunna iakttaga vad beträffar makarnas
påståenden i rättssalen under de rättegångar,
som följde.
Det skulle föra alltför
långt i det här sammanhanget att redovisa även
denna del av hennes kritiska granskning. Att Birgit Hellbom själv
ansåg att denna utvärdering av fotohandlarparets vittnesmål
var av stor principiell betydelse för de utpekade läkarnas
rättssäkerhet, framgår av att hon målmedvetet
arbetade med sin analys trots den långt framskridna cancersjukdom,
som fick en dödlig utgång, innan hon ännu kunnat
fullfölja sitt självpåtagna uppdrag.
Det är emellertid viktigt
att påpeka att själva underlaget för hennes granskning
inskränkte sig till det material, som vid denna tidpunkt
var tillgängligt, d.v.s. offentliga handlingar från
förundersökning och rättegångar. När
jag arbetade med "Döden är en man" fick jag
tillgång till ett kompletterande material beträffande
fotohandlarparet (bandkopior, förhör mm), som tidigare
ej offentliggjorts.
I min bok finns detta material
redovisat på sidorna 315 353. Mycket kortfattat kan
mina slutsatser utifrån detta material redovisas på
följande sätt:
- Den redogörelse för
fru Schröders utpekande av Thomas Allgén som polis
och åklagare presenterat för domstolen i förundersökningsprotokollet
är grovt missvisande
- Utpekandet i sig kan definitivt
inte anses graverande för Thomas Allgén, eftersom
vittnet tydligt påverkats av de deltagande polismännen
och eftersom konfrontationen inte arrangerades på ett rättssäkert
sätt
- Makarna Schröders uppgifter
om själva tilldragelsen (det påstådda kundbesöket,
personalens reaktioner på bilderna) framstår inte
som tillförlitliga utsagor
Det är dessa slutsatser,
som Lars Borgnäs i "Sanningen är en sällsynt
gäst" vill underkänna. Resonemanget i boken är
ganska snårigt och jag väljer därför att
för tydlighetens skull sammanfatta hans huvudsakliga invändningar
mot min framställning under följande rubriker:
1. Fotohandlarparets uppgifter om kunden och
om bilderna
Makarna Schröder lämnar
som ovan framhållits - mycket knapphändiga och
delvis motsägelsefulla uppgifter om den aktuella kundens
utseende.
Vad bildinnehållet beträffar
var makarna eniga om att det fanns ett avtaget ben på bilderna
tillsammans med åtskilliga avstyckade kroppsdelar. Fru
Schröder hade också sett en hjärna ligga på
ett underlag och inälvor i en skål. Det fanns nog
också en person, som skymtade på bilderna med blodiga
händer, berättade hon. Eftersom det avskurna benet
var vitt och hårlöst antog fru Schröder att bilderna
föreställde en styckad kvinnokropp.
Enligt Lars Borgnäs ger
jag i min bok ett missvisande intryck av hur makarna Schröders
minnesbilder växer fram genom att jag återger deras
utsagor parallellt och i ett sammanhang, "sammantvinnade"
som Borgnäs uttrycker det. Det vore bättre att hålla
isär respektive makes version, menar han, eftersom mannen
Schröder är "yvig" och ofta ändrar
sig, medan däremot hustrun är mer försiktig och
avvaktande till sin attityd.
Enligt min mening är det
väl motiverat att återge makarnas uppgifter i anslutning
till varandra av just det skäl, som Birgit Hellbom var inne
på, nämligen att det fanns fog för antagandet
att makarna sinsemellan diskuterade sina minnesbilder och att
detta i sin tur kan ha påverkat deras uppfattningar om
vad de egentligen skulle ha iakttagit.
Borgnäs är angelägen
om att framhålla att ingenting tyder på att fru Schröder
skulle ha varit ute för att hjälpa polisen att få
fast någon (s.121):
"Dessutom finns flera
exempel på detaljer som, om hennes berättelse var
framsprungen ur en önskan att hjälpa till att 'sätta
dit' läkarna, var illa valda. Felaktiga, helt enkelt.
Om fru S hittade på
alltihopa hade hon ju kunnat göra det lätt för
sig på frågan om det var en mans- eller kvinnokropp
och till exempel säga att brösten visade att det var
en kvinnokropp. Men det gjorde hon inte.
Hon nämner inte något
om bröst.
Hon säger att hon sluter
sig till att det var en kvinna på grund av hårlösheten
och formen på foten. Det (författarens kursivering)
har jag svårt att tänka mig är påhittat.
Men Lindeberg skriver:
'Och detta var en djärv
slutsats. Inte ens en erfaren rättsläkare kan med säkerhet
bestämma en persons kön enbart utifrån ett foto
av personens ben eller fot eller förekomsten av vit hårlös
hud.' (Sidan 326)
För ett officiellt
utlåtande kanske det inte räcker. Men till fru S ställdes
frågan vad hon (författarens kursivering) drog
för slutsats. Hon räknade säkert inte med att
ställas till ansvar för detta. Hennes spontana slutsats
var att det var en kvinna.
Nå men varför
lade hon och hennes man inte märke till brösten när
de såg på bilderna?
Det tyder på att brösten inte fanns med på bilderna
av kroppen.
Och Catrines bröst
var avskurna när kroppen återfanns."
Den uppmärksamme läsaren
noterar förmodligen att vi här har att göra med
en ganska bisarr tankekonstruktion. Enligt Borgnäs är
det tydligt (a) att fru Schröder inte varit ute efter att
hjälpa till med att sätta fast två misstänkta.
I så fall hade hon ju (b) kunnat påstå att
kroppen på bilderna var en kvinnas kropp genom att hänvisa
till förekomsten av kvinnobröst.
Att hon nu i stället (c)
beskrev kroppen som en kvinnokropp med hänvisning till ett
vitt obehårat ben är inte samma sak. Och Borgnäs
finner för sin del uppgiften övertygande. Visserligen
är ett sådant påstående i praktiken inte
möjligt, medger Borgnäs, men fru Schröder var
ju (d) inte sakkunnig och räknade säkert inte med att
ställas till ansvar.
Däremot var det enligt
Borgnäs konstigt (e) att varken fru Schröder eller
hennes make uppgav sig ha sett några kvinnobröst.
Det tyder (f) på att några sådana inte fanns
med på bilderna. Och Borgnäs erinrar om att (g) Catrine
da Costas bröst var bortskurna.
Vad Borgnäs vill få
läsaren att inse, är alltså att fru Schröder
inte påstod att bilderna föreställde en kvinnokropp.
Visserligen påstod hon att benet var ett kvinnoben, men
det fanns inga bröst med på bilderna. Och detta var
intressant - frånvaron av bröst talade enligt Borgnäs
för att bilderna bör ha föreställt just Catrine
da Costas stympade kropp.
Jag vill i det här sammanhanget
göra ytterligare en kommentar.
Om en sexualsadistisk kvinnomördare
(eller för den delen två) skulle komma på tanken
att fotografera en stympad och skändad kvinnokropp, så
får man förmoda att gärningsmannen inte av pietetsskäl
tar undan kroppsdelar, som kan väcka särskild anstöt.
Snarare får man väl antaga att det motsatta förhållandet
gäller ju grymmare och otäckare, desto bättre.
Så varför utelämnades i så fall brösten,
varav det ena ju påträffades i en av säckarna
(två säckar återfanns som bekant aldrig)?
En mer konkret invändning
kan också göras.
Jag har svårt att tro
att någon person, som betraktat polisens bilder av Catrine
da Costas stympade kropp skulle kunna glömma den mycket
obehagliga anblicken av de båda armarna, som borttagits
på slaktarmanér med fastsittande skulderblad. Det
ser helt enkelt både konstigt och skrämmande ut, d.v.s.
det är en mycket pregnant och skakande detalj i sammanhanget.
Att makarna Schröder inte ens antyder att de sett några
sådana armar (men däremot ett knä delat i knäleden)
är ytterligare en egendomlighet till alla de övriga
egendomligheter, som karakteriserar fotohandlarparets påståenden.
2. Fotohandlarparets utpekanden under konfrontationerna
Om dessa utpekanden har mycket
skrivits, först av Birgit Hellbom, sedan av mig själv
och nu senast av Lars Borgnäs. Kärnfrågan är
enkel att formulera:
Hur pass tillförlitligt
är egentligen Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén
(nr 5 i den tredje och avslutande vittneskonfrontationen)?
För att besvara den frågan
måste man klargöra hur pass stora ansträngningar
som gjorts från polisens sida för att minimera riskerna
för ett felaktigt utpekande.
Hade fru Schröder t.ex.
lämnat någorlunda tydliga signalementsuppgifter när
makarna tipsade polisen, så att man åtminstone på
ett ungefär visste hur hennes minnesbild av kunden såg
ut?
Hade själva konfrontationen
arrangerats så att Thomas Allgén inte stack ut i
förhållande till övriga figuranter genom t.ex.
sitt beteende inför videokameran?
Hade man anlitat särskilda utredare inom polisen - utan
koppling till mordutredningen och med erfarenhet av de risker
för felaktiga utpekanden, som varje vittneskonfrontation
medför - för att sköta förhören med
makarna Schröder?
Dokumenterades det som hände
under videokonfrontationerna på ett riktigt sätt?
På alla dessa fyra frågor
måste svaret bli nej.
Fru Schröder hade lämnat
mycket diffusa uppgifter om kundens utseende. Thomas Allgén
tilläts genomföra konfrontationsarrangemanget med ett
leende på läpparna, ett leende som definitivt skilde
ut honom från övriga figuranter. Konfrontationsförhören
med fotohandlarparet ombesörjdes inte av några neutrala
förhörsledare, utan av två polismän, som
aktivt arbetade med mordutredningen och följaktligen kände
till vilka de misstänkta var och som dessutom av bandupptagningen
att döma var klart intresserade av att höra vad fru
Schröder hade att säga om just nr 5 (Thomas Allgén).
Dokumentationen av de båda makarnas utpekanden vid denna
sista konfrontation är under all kritik. Särskilt allvarligt
är detta vad beträffar fru Schröders utpekande.
Hur förklarar då
Lars Borgnäs att Anita Schröders utpekande av Thomas
Allgén trots dessa brister ändå skulle ha varit
ett korrekt utpekande av den mystiska kunden med de skrämmande
bilderna?
Han påpekar att hon först nämnde nr 9 (en polisman)
innan hon begärde att få se nr 5 (Thomas Allgén)
och menar att detta kan förklaras med att de båda
liknar varandra. Borgnäs tycks inte ha noterat att polismännen
responderade annorlunda när Thomas Allgéns nummer
kom upp, än när fru Schröder sekunderna innan
bad att få titta närmare på polismannen med
siffran 9 på bröstet.
Dokumentationen av utpekandet
ter sig i Borgnäs framställning som fullgod. Han väljer
att inte kommentera den vilseledande sammanfattning, som polisen
sedermera presenterade för åklagare och domstol och
som ingick i förundersökningen.
Att fru Schröder inte
tidigare beskrivit den mystiske kundens utseende, men nu inför
videobilden av Thomas Allgén beskrev dennes utseende i
detalj och förklarade att detta var det ansikte hon väntat
på, anser Borgnäs vara något helt naturligt
(s.149 f):
"Det som får
henne att fastna för nummer 5 är ett antal drag hon
begrundar. 'Jag har gått igenom rubbet', säger hon.
Hon nämner leendet,
det tunna håret, glasögonen, hårfärgen.
Och längden. Kunden
var ju kortare än hon själv.
Det är riktigt att
ett leende vilar över Allmänläkarens läppar
då han filmas i närbild. Ett svagt men fullt urskiljbart
leende som ingen annan i gruppen har.
Men varför skulle fru
S styras av detta leende? Hon hade ju inte nämnt för
polisen om att kunden hade ett leende.
Hade hon gjort det hade
man kunnat kritisera polisen för att bara ha med en
(författarens kursivering) leende person i konfrontationsgruppen.
Då hade nr 5 skiljt sig från de andra på en
punkt som var känd
och tillmätt betydelse i förväg."
Här får vi på
nytt en inblick i Lars Borgnäs´ sätt att resonera
och ett exempel på den inverterade logik, som tycks vara
hans journalistiska signatur.
Alltså:
Fru Schröder hade inte
berättat för polisen om kundens egendomliga leende
före konfrontationen (något som hon däremot gjorde
desto oftare efteråt). Därför, menar Borgnäs,
spelade det ingen roll att just Thomas Allgén avvek från
de övriga allvarsmännen i konfrontationsgruppen genom
sin glättiga framtoning. Hade det däremot varit så
att fru Schröder redan inledningsvis berättat om kundens
egenartade leende ja, i så fall hade det varit tjänstefel
av polisen att bara ha med en leende person i gruppen.
Man får nog utgå
ifrån att Lars Borgnäs bör vara rätt ensam
om att tolka regelverket kring vittneskonfrontationer i en rättsstat
på detta sätt. Det vore sensationellt om Socialstyrelsen
skrev under hans resonemang och detta gäller förvisso
inte bara denna punkt i Borgnäs´ framställning.
3. Frågan om uppgifter från personalen
i fotobutiken
Socialstyrelsen understryker
i sin inlaga av den 16 mars 2004 till Regeringsrätten att
Lars Borgnäs har nyheter att komma med beträffande
uppgifter från personalen i fotobutiken "som skall
jämföras med vad sökandena anför i sin ansökan
på sid. 49 m om att 'ingen anställd hos fotohandlarparet
kunnat erinra sig den upprörande händelsen'".
Bakgrunden är följande:
När makarna Schröder
på hösten 1987 efter det att kvällspressen
berättat om att polisen misstänkte att styckningen
av Catrine da Costas kropp fotograferats - kontaktade polisen
för att berätta om den mystiske kund, som några
år tidigare lämnat in filmrulle/filmrullar för
framkallning och kopiering, figurerade ett urval av butikens
personal i mannen Schröders historia. En yngre manlig anställd
hade blivit så upprörd av vad han sett att han kommit
upprusande ur källaren, annan personal hade mått illa.
Fru Schröder hade tagit så illa vid sig att hon inte
ätit på flera veckor.
Det framgår av förundersökningsmaterialet
att mordutredarna med stort intresse tog emot makarna Schröders
uppgifter. De bad emellertid makarna att prata med sin personal,
så att åtminstone någon av de anställda
kunde bekräfta den intressanta tilldragelsen.
Makarna Schröder gjorde
som polisen bad dem. De tog upp saken med sin personal, men nödgades
rapportera till mordutredarna att ingen av de tillfrågade
kom ihåg någon sådan händelse i det förflutna.
För att få stöd
för sin historia fick Arne Schröder i stället
hänvisa till en affärsbekant i utlandet, som enligt
Schröder skulle ha hört honom själv berätta
om saken när det begav sig.
Trots att polisen alltså
inte kunde få fotohandlarparets historia verifierad av
de anställda, så förhörde man ändå
en av dessa, en äldre syster till fru Schröder, som
arbetade i butiken och inte brukade ta sommarsemestrar. Denna
dam förnekade att hon kände till något om saken.
Hon berättade att det hade blivit en irriterad stämning
mellan henne och fotohandlarparet, när hon inte kunde bekräfta
deras uppgifter. I det bandade förhöret låter
hon närmast generad över att hon inte kunde verifiera
uppgifterna. Hon föreslog att det hela kanske berodde på
att hon av någon anledning varit frånvarande från
butiken just när det hände.
Att all personal i butiken
inte hördes av polisen beskrivs av Lars Borgnäs som
ett polisiärt misslyckande av stor betydelse för bedömningen
av fotohandlarparets tillförlitlighet (s. 128):
" Polisen tycks aldrig
ha bemödat sig om att söka upp dem. Det är en
av alla obegripliga missar i utredningen."
Det är ett intressant
påstående, eftersom man väl får förmoda
att personalen skulle ha sagt detsamma till polisen, som man
redan sagt till sin arbetsgivare. Utgången av en serie
sådana förhör borde alltså ha försvagat
fotohandlarparets trovärdighet. Möjligen var det därför
som polisen avstod från att gräva alltför djupt
i saken. Att man gärna ville tro på fotohandlarparet
framgår med all önskvärd tydlighet av det efterföljande
förloppet.
Men återigen tillämpar
Lars Borgnäs sin inverterade logik på utsagan och
låter läsaren förstå att polisen genom
försumlighet missat att en gång för alla klargöra
att Thomas Allgén verkligen var kunden med de skrämmande
bilderna på en styckad kvinnokropp.
Som en sensationell nyhet har
emellertid Lars Borgnäs kunnat presentera den omständigheten
att han själv nu gjort det, som polisen borde ha gjort redan
för sjutton år sedan.
Efter att ha intervjuat fru
Schröder har han nämligen lyckats få kontakt
med en tidigare anställd, Carina, som idag - tjugo år
efter själva tilldragelsen - kan berätta att hon mycket
väl minns att fru Schröder i detalj berättat för
henne om den mystiske kunden och de skrämmande bilderna.
Borgnäs skriver (s. 128):
"Hon bekräftade
för mig att polisen aldrig talade med henne om händelsen
med bilderna.
Hon hade själv inte
sett de otäcka bilderna, sa hon till mig. Det berodde på
att hon inte arbetade den dagen. Hon hade för sig att det
var på en lördag, eller i vart fall dagen före
en helg som bilderna lämnats in, sa hon, och då hade
hon varit ledig. Dagen efter helgen, när hon återkom
till arbetet, hade fru S berättat för henne om de otäcka
bilderna och om hur herr S upprört ropat från labbet.
Carina mindes att fru S
sagt att bilderna föreställde en styckad kvinnokropp,
och att brösten var avskurna.
- Det jag minns starkt är
att herr S hade skrikit från labbet 'vafan är det
här?', verkligen upprört, och att det gällde bilder
av en styckad kvinna, säger Carina.
Carina tycker sig också
minnas att fru S sagt att vaginan var bortskuren. Fru S var mycket
upprörd över bilderna.
Helt klart, enligt Carina,
var att händelsen med de skrämmande bilderna faktiskt
ägt rum och att hon själv fått höra om den bara några dagar efter
det den inträffat."
Vittnet Carinas historia hade
naturligtvis haft stort intresse, om den presenterats under hösten
1987 eller åtminstone i anslutning till rättegångarna
under 1988, då läkarna stod åtalade för
mord. Inte minst detaljerna hade säkert intresserat både
polis och åklagare, dels den tydliga överensstämmelsen
med obduktionsutlåtandet i da Costafallet, dels tidpunkten
för den mystiske kundens besök, som så väl
korresponderade med den pensionerade jägmästaren Rubens
historia.
Tyvärr ter den sig idag
inte särskilt tillförlitlig, eftersom den innehåller
ett hopkok av uppgifter som under årens lopp blivit allmänt
kända och dessutom är svårförenlig med fru
Schröders egen historia. Polisens avvaktande hållning
till Lars Borgnäs "upptäckt " och det ringa
intresse den tilldragit sig från andra journalisters sida
ter sig i sammanhanget fullt begriplig.
Svårare är däremot
att förstå att en statlig myndighet som Socialstyrelsen
nu vill åberopa Lars Borgnäs privata brottsutredning
för att försöka övertyga Regeringsrätten
om att fru Schröders förmenta utpekande av Thomas Allgén
som den mystiske kunden skulle vara förtjänt av någon
tilltro.
4. Övriga synpunkter
I Socialstyrelsens inlaga nämns
det s.k. dagboksvittnet Marianne Seppälä, som tydligen
dessutom råkar vara klient hos ombudet Södermark (åtminstone
om man får tro Lars Borgnäs´ bok, s. 78).
När jag intervjuade chefsåklagare
Rosén beträffande menedsutredningen mot Marianne
Seppälä, berättade Rosén att prostitutionsdebattören
Hanna Olsson ringt upp honom för att lägga ett gott
ord för Marianne Seppälä och intyga att hon var
ett sanningsvittne. Numera har tydligen Olssons bekant Lars Borgnäs
övertagit försvaret av Seppäläs heder.
Eftersom Socialstyrelsen anser
att detta vittnesmål i sammanhanget är av mindre betydelse,
så avstår jag från att på den här
punkten kommentera Lars Borgnäs funderingar. Man kan väl
bara kort konstatera att Västerortspolisen numera är
fullt på det klara med att dagboksvittnets uppgifter är
helt oförenliga med kända fakta och att Seppäläs
egen syster (som till skillnad från dagboksvittnet faktiskt
var nära bekant med Catrine da Costa) inte på någon
punkt kunnat bekräfta att historien om de två läkarna
i dagböckerna är riktig, detta trots att hon själv
figurerat i dagboksanteckningarna.
Med vänliga hälsningar
Per Lindeberg