<<<

Kammarrättsdomen i styckmålet - ett rättsövergrepp
Av Lars-Erik Tillinger
(1)

2002 12 04

Författaren till denna redogörelse har från början av 90-talet och framåt med stigande misstro för rättssäkerheten i förvaltningsdomstolarna följt dessas behandling av det s.k. "styckmålet".

Dessa domstolars avgöranden har lett till att de båda läkarna A och H under ca 13 år utan laglig grund varit berövade sin heder och rätten att utöva läkaryrket. Detta har varit möjligt genom nedanstående allvarliga fel, misstag eller förbiseenden:

1. Kammarrätten i Stockholm har, genom att utreda och avgöra skuldfrågan beträffande en (förnekad) brottslig gärning, överträtt grundlagen enligt vilken endast allmän domstol har rätt att avgöra en sådan skuldfråga. Överträdelsen har godkänts av regeringsrätten i resningsärende. Alla domstolar är skyldiga att ex officio iakttaga den enskildes rätt enligt grundlagen.

2. Vid sin prövning har kammarrätten dessutom åsidosatt likabehandlingsprincipen i grundlagen och brottsbalkens regler genom att underlåta att iakttaga lagens bestämmelser om (åtals)preskription beträffande personer, som är legitimerade inom hälso- och sjukvården. Även detta förfarande har godkänts av regeringsrätten.

3. Den prövning i förevarande fall, som kammarrätten mot svensk lag sålunda företagit, har innehållit en bevisprövning som uppvisar så allvarliga brister och förbiseenden att den i ett brottmål skulle varit fullständigt oacceptabel för en fällande dom. Regeringsrätten har godtagit denna bevisprövning.

 

Jag skall i denna artikel först nämna något om mina tidigare aktiviteter i förevarande rättssak samt därefter precisera och närmare motivera vad jag ovan påstått.

I artiklar i Tidskrift för Sveriges domareförbund och Läkartidningen kritiserade jag Stockholms tingsrätts famösa domskälstillägg i det ogillade mordmålet mot de båda läkarna. Den 17 december 1999 intogs såsom "understreckare" i Svenska Dagbladet en av mig skriven artikel, vari ämnet om förvaltningsdomstol som brottmålsdomstol och likabehandlingsprincipen i grundlagen togs upp mot bakgrunden av styckmålet. Under tiden närmast härefter mottog jag per brev och telefonsamtal från aktiva och pensionerade domare, advokater och läkare uppmuntrande instämmanden. Någon kritik mot understreckaren har ej framförts vare sig till mig eller - såvitt jag vet - till SvD. På anmodan av redaktören för Juridisk Tidskrift för Stockholms universitet tillkom en artikel som intogs i tidskriften 1999-2000 nr 4 och mer ingående behandlade nyssnämnda ämnen. Några invändningar mot innehållet i denna artikel har mig veterligen ej heller förekommit.

Jag hade vid denna tid börjat att utifrån Kammarrättens i Stockholm dom d. 31.5 1991 närmare granska bevisningen för läkarnas skuld, vilken jag fann helt otillfredsställande för att använda ett milt uttryck. I en 14 sidor lång skrivelse till JO (JO-anmälan finns att läsa på internet: www.mediemordet.com) redovisade jag varför jag ansåg domen vara ogiltig och varför flera länkar i beviskedjan brast samt anhöll om ett uttalande i saken från JO:s sida. JO avvisade min anhållan i beslut som jag fick med vändande post. Jag återkommer senare härtill.

Denna skrift bygger i sak väsentligen på den redogörelse som lämnats i nyssnämnda JO-skrivelse. Jag har dock gjort några tillägg eller förtydliganden.

Redan nu vill jag säga, att det jag skrivit om styckmålet nu och tidigare skett helt på eget initiativ utan uppdrag från någon annan. Jag känner ingen av de berörda personerna och har aldrig haft någon kontakt med dem. Jag har inte fått och vill inte ha någon ersättning för det arbete jag lagt ned på saken. Min avsikt är endast att fästa uppmärksamheten på de rättsövergrepp som skett och hoppas på initiativ från någon som har behörighet därtill. Jag måste också säga att jag är upprörd över den skada - personligt och ekonomiskt - rättsövergreppen vållat de båda läkarna i fråga samt över den likgiltighet för enskilda medborgares integritet som förvaltningsdomstolarna uppvisat i fråga om följsamhet till nyhetsmedia och en upphetsad opinion.

BAKGRUND
De två legitimerade läkarna A och H häktades hösten 1987 och åtalades för mord, misstänkta för att ha mördat (och enligt åberopad bevisning därefter ha styckat) en kvinna, Catrine da Costa, vars kroppsdelar delvis påträffats tre år tidigare, sommaren 1984. Delar av kroppen återfanns aldrig. Någon dödsorsak kunde aldrig fastställas.

Under 1988 hölls två rättegångar mot läkarna vid Stockholms tingsrätt. Den första rättegången , vari läkarna befanns överbevisade om att ha mördat kvinnan, ogiltigförklarades på grund av rättegångsfel. I samband härmed frigav hovrätten A och H som då varit häktade under ca sex månader.

Den andra rättegången resulterade i en dom (d.8.7.1988), i vilken talan mot läkarna ogillades. I ett särskilt tillägg i slutet av domskälen till domen uttalade emellertid tingsrätten att "det var ställt utom allt rimligt tvivel" att de två läkarna tillsammans styckat kvinnans kropp (=brott mot mot griftefrid enligt 16 kap. 10 § brottsbalken).

De båda läkarna förde talan mot tillägget om styckning till Svea hovrätt och till Högsta domstolen, men detta resulterade - som var att vänta - inte i någon förnyad prövning av denna skuldfråga, eftersom åklagaren ej klagade och de tilltalade inte kunde föra talan mot ett frikännande domslut.

Det skall understrykas, att tingsrättens nyss omnämnda uttalande i domskälen rörande ett sedan länge preskriberat och följaktligen icke åtalat brott är till intet förpliktande, vilket förhållande även framgår av att det ej kunnat överklagas; tingsrättens ordförande har förklarat, att tillägget var avsett som "konsumentupplysning". Sådan kan ibland - såsom i detta fall - vara oriktig och detta är ett av skälen till att domstolarna enligt välkänd praxis inte skall yttra sig om annat än det som åtalats.

I press, radio och TV ägnades målet under lång tid ett utomordentligt stort intresse.

Redan innan tingsrättens friande dom vunnit laga kraft, begärde socialstyrelsen ( SoS) hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att de två läkarnas legitimationer skulle återkallas. Sedan åtalet ogillats åberopade SoS enbart tingsrättens påstående om styckning. Ärendet prövades i HSAN genom beslut den 26.5.1989, varvid nämndens majoritet beslöt att legitimationerna skulle återkallas. Nämndens två jurister ­ Lars-Erik Tillinger, ordf., och förbundsjuristen Jan Sahlin ­ var skiljaktiga och ville inte återkalla legitimationerna.

HSANS:s beslut överklagades av läkarna till kammarrätten i Stockholm (KR), som i dom den 6.10. 1989 (med två röster mot två) (2) beslöt att läkarna skulle återfå sina legitimationer. SoS överklagade domen till regeringsrätten (RR), som i beslut den 11.6.1990 återförvisade ärendet till KR för förnyad prövning.

I domen den 31.5.1991 beslöt KR att läkarnas legitimationer skulle återkallas. Ansökan i RR om prövningstillstånd lämnades utan bifall.

Åtta år senare ­ i början av 1999 ­ utkom Per Lindeberg med boken "Döden är en man" . I boken jämte referensregister presenterades en rad nya omständigheter, som sammantaget gav anledning att starkt ifrågasätta den bevisning som anförts mot läkarna. I den debatt som följde på publiceringen av boken fick polisen en del nya tips, som resulterade i att en ny förundersökning av det femton år gamla fallet kom till stånd under 1999.

De båda läkarna begärde nu genom inlagor till Högsta domstolen och Svea hovrätt att påståendet i tingsrättens domskälstillägg om brott mot griftefrid skulle prövas genom extraordinära rättsmedel. Dessa ansökningar har lämnats utan bifall.

I december 1999 ansökte läkarna hos regeringsrätten om resning av kammarrättens dom 1991 i legitimationsärendet. RR avslog resningsansökan i beslut den 30 maj 2001.

För en mer detaljerad redogörelse av de olika turerna i denna rättssak ber jag att få hänvisa till min ovannämnda artikel i Juridisk tidskrift för Stockholms universitet (1999-2000 nr 4 s 1013-1021).

Den fortsatta framställningen kommer att behandla dels frågan om förvaltningsdomstolarnas rätt att till sakprövning upptaga en av legitimerad person inom hälso- och sjukvården utom tjänsteutövningen förövad och preskriberad (förnekad) brottslig gärning (behörighetsfrågan), dels frågor om bevisprövningen i KR:s dom den 31 maj 1991 samt om vad som i bevishänseende framkommit före och efter prövningen av resningsansökan (bevisfrågan).

Behörighetsfrågan
Såsom framgår av handlingarna i målet hos HSAN och hos förvaltningsdomstolarna har under handläggningen av legitimationsärendet uteslutande lagts de båda läkarna A och H till last, att de ­ såsom anges i tingsrättens ovannämnda domskälstillägg - tillsammans skulle ha styckat den döda kvinnans kropp. Den gärningen innefattade - helt och odelbart - brott mot griftefrid enligt 16 kap 10 § brottsbalken. Gärningen, som har ett högsta straff på fängelse sex månader, skulle ha förövats försommaren 1984 och (åtals)preskriberades således vid motsvarande tid år 1986.

Det kan anmärkas, att SoS under överklagandet av KR:s dom den 6 oktober 1989 (i vilken läkarna alltså återgavs sina legitimationer) yrkade att få utvidga talan till att avse vissa för A och H förment vanhedrande handlingar, som skulle ha framkommit under ärendets gång. - RR har i sitt återförvisningsbeslut d. 11.6.1990 avvisat detta yrkande och förklarat att talan i KR endast skulle gälla frågan huruvida A och H tillsammans styckat kvinnans döda kropp - d.v.s. begått brott mot griftefrid.

Det kan alltså fastslås, att rättegången inför förvaltningsdomstolarna (och den tidigare handläggningen i HSAN) avsett endast påstående om en gärning, som motsvarar brott mot griftefrid och ingenting annat.

RR har i sitt beslut den 30.5.2001 i resningsärendet försvarat KR:s handläggning av detta (disciplin)brottmål. Det tillgår på följande märkliga sätt:

När KR prövade om A och H hade styckat den döda kvinnans kropp, då var denna handling inte längre ett brott utan "ett handlande, som oavsett om det är straffbart eller ej, innebär att en läkare visat sig olämplig att utöva yrket". Härefter, menar tydligen RR, kan förvaltningsdomstol mot de misstänkta läkarna förnekande pröva skuldfrågan beträffande brott mot griftefrid. Alltså ett brott är inte ett brott, när den misstänkte är läkare (eller sjuksköterska, apotekare, tandläkare, psykolog eller leg optiker etc ?). Genom denna rättstillämpning har KR och RR berövat A och H ( och i förlängningen alla legitimerade inom hälso- och sjukvården) en grundlagsfäst rättighet, som tillkommer alla människor i vårt land: att få skuldfrågan i ett brottmål prövad i allmän domstol.

Det märkliga är, att förvaltningsdomstolarna i andra principiellt likartade situationer skiljer ut skuldfrågan för behandling vid allmän domstol. Så t.ex. i mål om indragning av körkort. Om en misstänkt förnekar t.ex. ett rattfylleri kan inte förvaltningsdomstol slutföra sin prövning av körkortsfrågan förrän allmän domstol avgjort skuldfrågan. Skulle allmän domstol ogilla rattfylleriåtalet kan inte förvaltningsdomstol grunda sitt avgörande på rattfylleriet. Det går inte att kringgå genom att säga att rattfylleriet är ett "handlande, som kan leda till" indragning av körkort. Förvaltningsdomstolarna avvaktar i sådana fall allmän domstols prövning av skuldfrågan. Samma sak gäller t.ex. för en person som lyder under Statens ansvarsnämnd m.fl. sådana "disciplindomstolar".

Detta nödvändiga samspel mellan allmän domstol och disciplindomstol är inte ovanligt. I ett uppmärksammat mål om åtal mot en polisman för misshandel kunde man läsa i tidningen, att polisväsendets ansvarsnämnd på fråga av tingsrätten - där målet handlades - svarade att nämnden inte avsåg att avskeda polismannen, om han fälldes för misshandeln. Tingsrätten kan därefter - om åtalet bifalles - vid bestämmandet av påföljd för brottet ta hänsyn till att polismannen inte blir avskedad.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1987 s 459 för de allmänna domstolarnas del och under hänvisning till 1 kap. 9 § regeringsformen betonat denna skiljelinje mellan allmän domstols och disciplindomstols befogenheter.

Tillsynslagen utgår helt klart från att skuldfrågan skall skiljas ut till behandling av allmän åklagare för prövning av åtal vid allmän domstol. Innehåller en anmälan till HSAN förhållanden, som ger anledning till misstanke att den anmälde begått brott, skall detta anmälas till allmän åklagare. Beslutar åklagaren att ej åtala, skall anmälan avskrivas. Om åtal anställes måste HSAN avvakta laga kraft vunnen dom.

Under de 16 år, som jag var ordförande i (Medicinalväsendets Ansvarsnämnd och) HSAN förekom i några enstaka fall att disciplinär påföljd påkallades på den grund att någon legitimerad begått brott. Det förelåg då alltid laga kraftvunnen dom rörande brottet av allmän domstol såsom grund för ställningstagandet. Detta är enligt min mening en nödvändig förutsättning för att disciplinär åtgärd skall kunna ådömas för en utom tjänsten begången brottslig gärning.

Det förtjänar också understrykas att - om RR sitt beslut i maj i 2001 skulle ha menat något annat eller "omständigheter" i anslutning till den gärning, som enbart innefattar brott mot griftefrid - så har regeringsrätten gått utanför såväl den gärningsbeskrivning, som åberopats mot läkarna och utgör ramen för målet. Därom fick KR även anvisning i de direktiv, som RR lämnade i återförvisningsbeslutet 1990.

Det är alltså enligt svensk grundlag allmän domstol och icke disciplinmyndighet/förvaltningsdomstol, som har att pröva och i ett domslut avgöra om en person gjort sig skyldig till en brottslig gärning, en gärning som i detta fall till yttermera visso förnekats och skett utom tjänsteutövningen. Detta förhållande kan inte ändras därigenom att RR i återförvis-nings-beslutet 1990 uppmanat KR att hålla "huvudförhandling i brottmål" och att vid bevisprövningen inte ställa lägre krav "än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen". Det är helt klart att A och H genom den "huvudförhandling i brottmål" - utan allmän åklagare - som KR därefter höll, inte beretts möjlighet till en rättvis rättegång med de garantier som vid allmän domstol erbjuds en svarande i brottmål. - Såsom skall påvisas senare, uppvisar också bevisprövningen allvarliga brister, som allmän domstol aldrig skulle tillåta i en avgörande fråga.

Efter att kommit till att styckandet av en död kvinnas kropp för en förvaltningsdomstol inte är ett brott utan ett "handlande" av visst slag, har RR i resningsärendet kommit ett stycke på väg när det gäller att försvara, att brottsbalkens preskriptionsregler inte tillämpats i denna rättssak.

Brottet mot griftefrid skulle ha begåtts 1984 och åtalet för mord väcktes 1988. Förstnämnda brott var då preskriberat sedan två år tillbaka och åtalades följaktligen inte. Brott mot griftefrid är ett självständigt brott och hade säkerligen åtalats (i samband med mordåtalet) om det ej varit preskriberat.

Det bör då först konstateras, att inträffad preskription förbjuder varje rättslig undersökning av domstol eller myndighet rörande brottet och tillintetgör statens straffanspråk. KR har inte berört frågan om preskription i sina domskäl. Som ovan beskrivits förnekar RR att styckningen i detta fall är ett brott. Därmed skulle egentligen inte behövas diskussion om preskription, men RR har också försvarat KR:s deslegitimering av läkarna genom att hänvisa till att tillsynslagen inte innehåller något om preskription beträffande återkallelse av legitimation.

Detta sistnämnda påpekande är i och för sig riktigt. Eftersom styckningen såsom den formulerats i detta fall redan av tingsrätten definierats som ett brott och den definitionen är korrekt, måste dock diskussionen ske från den utgångspunkten.

Att deslegitimationsreglerna i tillsynslagen (3) inte har några bestämmelser om preskription, innebär inte att förvaltningsdomstol/disciplinmyndighet skulle ha rätt att pröva ett utom tjänsteutövningen förövat och redan preskriberat brott. Ingen domstol eller myndighet i vårt land kan så att säga "återuppväcka" straffbarheten vid en redan inträffad preskription. RR:s ståndpunkt innebär, att de fundamentala reglerna i svensk lag om (åtals-)preskription inte skulle gälla för legitimerade personer inom hälso- och sjukvården (eller för körkortsinnehavare?). Denna ståndpunkt är utan tvekan fel och den saken kan ej ändras vare sig genom att kalla ett brott för något annat än det är - en slags lek med ord - eller genom frånvaron av preskriptionsregel för återkallelse i tillsynslagen.

Deslegitimation kan ske av flera skäl. De viktigaste grunderna härför är grov oskicklighet i tjänsteutövningen eller ådagalagd uppenbar olämplighet att utöva yrket. Det senare ledet är alltså ej bundet till utövningen av yrket. Enligt förarbetena till lagen skulle uttrycket "olämplighet" här främst ta sikte på brott mot annans hälsa (4). Deslegitimation kan även ske på grund av fysisk eller psykisk sjukdom (t.ex. alkoholism, missbruk av narkotika, åldersförändringar). Vidare kan återkallelse ske på den legitimerades egen begäran. Det inses lätt, att en preskriptionsregel inte kan apteras på dessa återkallelsegrunder. Således finns inte någon sådan regel och detta förhållande har inte ens kommenterats i förarbetena till tillsynslagen.

Men därav kan man naturligtvis inte dra den slutsatsen, att brottsbalkens preskriptionsregler inte gäller eller skulle kunna sättas ur spel genom en ordlek. Ett upphävande av (åtals-)preskriptionsreglernas giltighet kan inte ske godtyckligt, utan måste i så fall på något sätt ha ett uttryckligt stöd i lag.

Det finns ytterligare skäl att förkasta förvaltningsdomstolarnas bedömning av preskriptionsfrågan vid handläggning av detta mål. Om HSAN får in ett ärende och man kan misstänka att brott förekommit, skall ärendet enligt tillsynslagen - liksom enl. nu gällande lag (SOU 1998 kap 7 § 20) - överlämnas till allmän åklagare. Finner då åklagaren, att brottet är preskriberat, skall HSAN avvisa ärendet. I förevarande rättsfall var brott mot griftefrid preskriberat redan när åtalet för mord väcktes. Om så ej varit fallet hade åklagaren - som ovan berörts - säkerligen inte nöjt sig med att väcka åtal enbart för mord, utan också för brott mot griftefrid. Det sagda illustrerar den orimliga situation som uppstår, när KR på RR:s anmodan såsom första instans handlägger ett brottmål, som allmän domstol inte kan pröva.

Frågan om avvisning av SoS talan mot KR:s dom, som kunde ha upptagits av förvaltningsdomstolarna, kom aldrig att ställas på sin spets i HSAN. Anledningen härtill var, att mordåtalet inte var slutligen prövat, när SoS ansökan om återkallelse av legitimationerna inkom. Vid överläggningen till avgörande framkom, att en majoritet accepterade styckningspåståendet i tingsrättens domskäl som grund för ett beslut om deslegitimering. De båda skiljaktiga voterade dock ej för avvisande av talan, utan fann att läkarna ­ av flera skäl, bl.a. för att brott ej styrkts - skulle få behålla sina legitimationer.

Det kan också vara av intresse att peka på några konsekvenser av det betraktelsesätt, som RR i tillkännagivit i preskriptionsfrågan. Om vi alltså hypotetiskt antar, att förvaltningsdomstol i dess egenskap av disciplindomstol skall ha rätt att till utredning och prövning ta upp påståenden om förnekade och preskriberade brottsliga gärningar utom tjänsteutövningen, så inställer sig onekligen en del problem.

Självfallet skulle då också disciplinmyndigheten i första instans, d.v.s. i detta fall HSAN, kunna hålla en rättegång av samma slag. Det har sagts, att HSAN har en domstolsliknande funktion, men nämnden har inte processuella regler eller administrativa resurser för detta slags rättegångar och det är helt klart, att så ej heller var tanken vid tillsynslagens tillkomst. Åtminstone vid den tid det här rör sig om hade nästan alla föredragande och ledamöter ordinarie daglig sysselsättning på annat håll. Ungefär hälften av ledamöterna var riksdagsledamöter och sammanträdena hölls i riksdagens lokaler. Riksdagsledamöterna lämnade ibland sammanträdena för att votera, vilket orsakade uppehåll i HSAN:s sammanträde. Några förhandlingar, omfattande en eller flera dagar med parter, advokater, sakkunniga och vittnen, var (och är) med hänsyn härtill ett otänkbart arrangemang.

Om vi nu i alla fall, återigen hypotetiskt, skulle tänka oss, att KR och RR som disciplindomstolar skulle kunna handlägga och pröva skuldfrågan beträffande en utom tjänsten förövad, preskriberad brottslig gärning, så är det i detta tänkta perspektiv anmärkningsvärt, att varken KR eller RR respekterar eller ens kommenterar de rättssäkerhetsskäl, som ligger bakom reglerna om åtalspreskription. Vid den muntliga förhandlingen i KR 1991 hade sju år gått sedan den påstådda gärningen skulle ha ägt rum och detta var den första muntliga förhandling vid vilken de båda läkarna explicit ställdes inför att försvara sig mot påstående om brott mot griftefrid (5). Det måste ju finnas en tidsgräns efter vilken även förvaltningsdomstol anser förnekade handlingar ligga så långt tillbaka i tiden att det är hart när omöjligt för den misstänkte att effektivt försvara sig och för vittnen att ha en tillförlitlig minnesbild. För domstolens vidkommande måste man också i det läget förutsätta en med tiden allt högre beviströskel.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ifrågasätta förvaltningsdomstolarnas behörighet att på sätt som skett pröva och fatta beslut i detta legitimationsärende. RR:s anvisningar i återförvisningsbeslutet, KR:s dom och RR:s beslut i resningsärendet innefattar alltså en rättstillämpning, som varit uppenbart stridande mot svensk lag och tillika stridande mot likabehandlingsprincipen i grundlagen. Att i en förvaltningsdomstol pröva skuldfrågan i ett brottmål och att icke därvid beakta lagens bestämmelser om preskription är tjänstefel. Detta gäller gäller enligt min mening även de ledamöter i regeringsrätten, som den 30 maj 2001 godkände och understödde KR:s nämnda fel samt avslog resningsansökan. Det gäller här sådana lagregler som en domare självmant skall beakta.

I Tidskrift för Sveriges domareförbund nr 3/2002 diskuteras domarna och tjänstefelsbestämmelserna mot bakgrunden av den från 1989 gällande, nya lydelsen av 20 kap. 1 § brottsbalken. Där refereras samtliga åtta fall i vilka domare dömts för tjänstefel efter den ändrade lydelsen. Samtliga dessa åtta fall måste betraktas som obetydliga jämfört med vad KR och RR företagit i detta fall, såväl beträffande felens art som den skada felen förorsakat.

Till detta kommer ytterligare förhållanden, som understryker vikten av att detta ärende upptages till förnyad och förutsättningslös prövning. Det är inte enbart felaktigheter i formellt juridiskt avseende som utgör oroande inslag i detta omdiskuterade rättsfall. Motsvarande starka betänkligheter finns även ifråga om den åberopade bevisningen mot de två läkarna. För A och H, som nu varit fråntagna sina legitimationer och därmed sin personliga heder och försörjning i cirka 13 år, förutsätter jag, att bevisfrågorna i målet är av större personlig betydelse än de behörighetsfrågor som dryftats ovan.

Bevisfrågan
När KR under 1990 efter RR:s återförvisningsbeslut på nytt tog befattning med detta mål, framgick det av återförvisningsbeslutet, att KR hade att ställa samma krav på bevisningen, som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen. Det är svårt att veta vad som menas härmed, eftersom ett åtal enligt denna förutsättning måste antagas ha väckts inom två år från annandag pingst 1984 och således med aktuell och tillförlitligare bevisning. Ordföranden i RR tillade i ett yttrande beträffande motiveringen, att avgörandet av återkallelsefrågan "måste ha samma standard som en överprövning av tingsrättens bevisvärdering och slutsatser skulle ha haft i en rättegång vid allmän domstol".

RR ställde härigenom ett i och för sig orimligt krav på KR. Man kan inte kräva, att domare eller andra befattningshavare - t.ex. läkare eller optiker ­ skall ha en kompetens, som de inte besitter. Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar har olika funktioner och olika processuella regelverk. Att beordra en hovrätt att fungera som kammarrätt vore givetvis lika fel.

Mot bakgrund av regeringsrättens nyss nämnda anvisning till KR angående den fortsatta handläggningen av målet, skulle det vara av intresse att något diskutera hur detta fall skulle ha behandlats i den hypotetiska situationen, att en hovrätt skulle ha handlagt det sedan fem år preskriberade brottet och där förutsättningen också var, att första instans haft i huvudsak skriftlig rättegång. På flera väsentliga punkter skulle utfallet - även under beaktande av det extrema opinionstrycket - ha blivit annorlunda.

Den personundersökning som företogs i mordmålet ­ vid en tidpunkt då mediahetsen mot läkarna redan pågått en längre tid ­ visade att de båda åtalade varit skötsamma såväl i som utom tjänsten. Tanken att de mitt på dagen en helgdag tillsammans skulle ha mördat och styckat en kvinna, hela tiden medförande en barnvagn med ett 1_ års barn, får väl i och för sig anses ytterst osannolik, om man (vilket är en domstols plikt) ser på saken objektivt och utan hänsyn till massmedias opinionsdrive kring fallet. Dessa omständigheter, relaterade till det högst sannolika sambandet mord - styckning och till de misstänktas frikännande från mordåtalet, borde rent allmänt ha ökat kravet på bevisning och minskat bevisvärdet beträffande sådana vittnesuppgifter och påståenden om identifieringar, som gällde tilldragelser för mer än fyra-fem år sedan, men som kommit till polisens kännedom först i anslutning till sensationsjournalistiken kring målet. En sådan restriktivitet kan dock ingalunda anses karakterisera KR:s bevisvärdering.

Jag övergår härefter till att granska KR:s bevisbedömning på ett antal avgörande punkter.

Fotohandlarparet
SoS:s talan mot båda läkarna byggde på påståendet, att A någon gång på försommaren 1984 i makarna Schröders fotobutik i Solna för framkallning överlämnat film med bilder av delar av Catrine da Costas döda kropp.

Av stor vikt för deslegitimeringsbeslutet i KR:s dom 1991 var vittnesuppgifter från detta "fotohandlarpar" (herr och fru Schröder), som hävdade att en av läkarna inlämnat film för framkallning i deras butik med bilder på en styckad kvinnokropp. I domen yttrar KR (s 51), att fotohandlarparets berättelse intar en central plats i målet.

Med hänsyn till den betydelse KR tillmäter herr och fru Schröders vittnesmål och av rättssäkerhetsskäl borde KR ex officio ha närmare granskat deras vittnesmål och då särskilt hur det gått till vid de för målets utgång avgörande identifieringar som förekommit. Man skulle då ha funnit, att makarna S fått sig förevisade tre vittnesparader vardera och att de vid de två första identifieringsparaderna utpekat andra personer än A.

Först tre år efter KR:s dom om deslegitimering kom fotohandlarparets uppgifter, som alltså var av avgörande betydelse för denna dom, att analyseras av en av de vittnespsykologer, som av KR förordnats att vara sakkunnig beträffande en annan del av den mot läkarna åberopade bevisningen.

Framlidna vittnespsykologen fil.lic. Birgit Hellboms analys av fotohandlarparets vittnesuppgifter publicerades i Svensk Juristtidning nr 3/1994 (s 298-309). Sammanfattningsvis ger hennes noggranna genomgång av vittnesmålen och videoband med talutskrifter ytterst starka skäl att ifrågasätta värdet av de uppgifter som fotohandlarparet lämnat. Huruvida artikeln kommit till RR:s kännedom vet jag inte. I min JO-anmälan är den omnämnd.

Till detta kommer också de betydelsefulla omständigheter som Per Lindeberg klarlägger i sin bok "Döden är en man" (s 317-349). Här redovisas för första gången uppgifter som KR borde ha inhämtat för att kunna utvärdera tillförlitligheten i fotohandlarparets uppgifter, främst ljudbanden från vittneskonfrontationerna. Av dessa framgår att fotohandlarnas påstådda identifiering av A, såsom den person som skulle ha inlämnat film med bilder av en styckad kvinnokropp, tillkommit på ett rättsvidrigt sätt utan beaktande av elementära rättssäkerhetskrav. Hade KR ex officio begärt att få ta del av polisens hela material om de vittneskonfrontationer som fotohandlarparet deltog i, är det sannolikt att rätten skulle ha underkänt parets utpekande av A som bevis för dennes skuld i styckningsfrågan. Eftersom detta utpekande var avgörande för KR:s deslegitimeringsbeslut innebär det i sin tur att läkarna vid rättens slutliga avgörande inte skulle ha fråntagits sina legitimationer.

I det följande skall makarna Schröders vittnesmål och KR:s domskäl i anslutning härtill närmare granskas.

KR framhåller alltså i sin dom, att makarna Schröders berättelse har en central plats i målet, att de inför rätten identifierat A såsom kunden i butiken och att makarnas uppgifter är så samstämmiga och säkra, att ett misstag framstår som helt uteslutet. Detta är helt fel om man ser till vad som verkligen förekommit. I själva verket har herr S pekat ut en figurant och fru S pekat ut H som filmin lämnare.

Under förundersökningen i mordmålet hade makarna vardera genomgått tre vittneskonfrontationer. (En detaljerad redogörelse med hänvisningar till protokoll och videoband m.m. lämnas av Lindeberg och Birgit Hellbom i ovan anförda arbeten. Dessa utredningar ligger till grund för följande sammanfattande redogörelse.)

Det bör härvid inledningsvis nämnas, att makarna Schröder på grundval av tidningsuppgifter själva tre år efter händelsen kontaktade polisens utredare angående misstankarna mot A och/eller H. I anslutning till vad makarna berättade, misstänkte utredarna i detta skede av förundesökningen, att H var den person som lämnat in filmerna i butiken och senare hämtat dem. Med anledning härav anordnades två konfrontationer med vardera herr och fru S och med H som huvudman i paraden.

Vid den första konfrontationsparaden (4.11.87) med H och figuranter pekar herr S med "90 % på 5:an", en figurant (polisman). Fru S tycker att hon känner igen nr 8 (figurant) men också nr 4, som är H. Efter denna konfrontation torde herr S vara förbrukad som vittne, eftersom han med så stor säkerhet utpekat en figurant.

Rättsäkerheten kräver, att utredarna inte gör om konfrontationen, om de är missnöjda med resultatet. Utredarna finner dock ett sätt att göra om konfrontationen, en andra gång. Den första paraden var videofilmad och makarna S får se filmen, herr S d. 19.11.87. Han väljer även denna gång nr 5, nu med 80 % säkerhet - "jag vidhåller faktiskt 5:an". Fru S ser filmen (22.11.87) och säger, att hon känner igen nr 4 (=H) från butiken. Efter detta borde även fru S avföras som identifieringsvittne eftersom saken gällde vem som lämnat in film/filmer

Några veckor senare får makarna S ett tredje tillfälle att identifiera. Utredarna hade ändrat sig och gjorde nu antagandet, att det var A som var den som lämnat in och hämtat filmerna. Det anordnades en tredje (videofilmad) parad med A och nya figuranter. Herr S utpekar nr 5 (=A) i denna grupp och Fru S säger, att nr 5 mest påminner om "han som lämnade in filmen".

Ljudbandet från denna konfrontation ger anledning till reflektionen, att makarna påverkades till identifieringen av utredarna. (6) (Vittneskonfrontationer bör ledas av personer, som inte vet vem som är misstänkt.) Omständigheterna vid denna konfrontationsparad är osäkra på flera sätt. Bl.a. synes det ha gjorts ett uppehåll i förhören och makarna har då möjligen sammanträffat. Herr S torde ha fortsatt "identifieringen" genom att se sistnämnda videoupptagning.

Vid KR:s huvudförhandling pekar båda makarna ut A. Enligt KR:s domskäl synes rätten ha tillmätt detta utpekande värde i bevishänseende, ett värde som i och för sig varit lika med noll med hänsyn till att makarna sett A vid flera tillfällen i domstolarna och att de dessförinnan pekat ut andra personer än A.

KR, som uppenbarligen inte vet eller tagit reda på så mycket om hur det gått till vid konfrontationerna, lägger till en ny identifieringsgrund: Herr S skulle ha sagt, "att A:s mun varit väldigt rund och hela tiden lite fuktig", vilken "spontana" beskrivning enligt KR passar på A.. Detta om den fuktiga munnen hade herr S nämnt före den första konfrontations-paraden, varefter han identifierat en figurant med 90 % säkerhet.

Överhuvudtaget verkar KR:s domskäl följsamma till den mot A och H förda talan och mediaopinionen. Alternativa tolkningar av indicierna prövas inte. Detta gäller domskälen i allmänhet men är särskilt påtagligt när det gäller påståendet om A:s besök i fotobutiken, vilket besök ­ om man får tro makarna ­ A skulle ha gjort en hel del för att det skulle bli ihågkommet.

KR underbygger sina slutsatser även med att makarna S:s uppgifter i huvudsak stämmer överens med vad de tidigare uppgivit (vilket alltså de facto är fel) och att de givit ett "sansat, trovärdigt och omdömesgillt intryck". Så skrivs ibland i domar för att stötta upp vittnesmål men i detta fall kan de två sista epiteten, som nyss framgått, med skäl ifrågasättas. - Makarna skulle ha blivit "skakade" av att se fotografierna. Tidigare har de talat om att de mått illa och blivit sömnlösa, fru S hade inte ätit på flera veckor, en anställd hade skrikit högt när han sett bilderna, personalen hade inte kunnat äta lunch den dagen etc. Med hänsyn till att fotobutiken tog emot framkallning från bl.a. S:t Görans sjukhus och till att ingen inom personalen, inklusive fru S:s syster, visste vad som kunde åsyftas med denna skakande händelse, ter sig vittnesmålen även på denna punkt anmärkningsvärda.

I ett avseende tror KR inte på herr S. Det är när han uppger, att filmerna var tagna på sjukhus (vilket inte stämmer med talan i målet). ­ Man kan också undra om makarna S, som lovat att "säga hela sanningen och intet förtiga", inte borde ha talat om för KR, att de tidigare identifierat en annan man som butiksbesökaren.

Makarna S:s beskrivning har vid en närmare granskning visat sig ha blivit i efterhand ändrad i olika avseenden, men det är svårt att förstå hur KR på grundval av herr S:s iakttagelser, omvittnade sju år efter händelsen, kan finna det "ställt utom rimligt tvivel att de bilder makarna såg, föreställde kvarlevorna efter Catrine da Costa"(domen s 51 o 58). Bilderna har ju aldrig påträffats och deras existens har aldrig kunnat verifieras. Detta är att anse ett ovisst förhållande säkrat på grund av ett annat ovisst förhållande.

Fotohandlarparets vittnesmål tar KR även som bevis för att A kände till "bildernas innehåll" (s 58).

KR:s sätt att på lösa grunder knyta A till fotobutiken går så långt att rätten själv bestyrker identifieringen genom att instämma i herr S:s "spontana" beskrivning inför rätten av A:s mun. A torde vid tillfället ha varit närvarande. Det kan nämnas att herr S lämnade två olika signalement före konfrontation nr 1, men att ingen av makarna, såvitt framgår, lämnat något signalement vid någon av de övriga konfrontationerna. Fru S har överhuvudtaget inte beskrivit några karakteristika för den omtalade kundens utseende, innan hon pekar ut först H och sedan A. Och hennes make pekade som sagt ut en figurant vid de två första konfrontationerna.

Det var nödvändigt för den beviskedja som KR var i begrepp att bygga upp, att A varit den som lämnat in bilderna, men ingen som tagit del av utredningen rörande fotohandlarparets vittnesuppgifter kan mot A förnekande påstå, att det varit bevisat bortom allt rimligt tvivel, att det varit A som lämnat in de fotografier, som makarna S berättar om.

Lindeberg (sid 618-619 ) hänför sig till en f.d domare i Högsta domstolen som kritiserat KR:s dom mot de båda läkarna. Denne domare var f.d. justitierådet Ulf Nordenson. Jag kände Ulf Nordenson alltsedan skoltiden och vi samtalade ­ på hans initiativ - flera gånger om det här målet och om KR:s dom. Sista gången vid ett telefonsamtal endast ett par dagar före hans bortgång. Jag vet att han var upprörd över bevisprövningen i de hänseenden som nämns i boken och f.ö. även i flera andra delar av domen.

Ulf Nordenson (s 618) var inte övertygad om att fotohandlarparets identifiering var riktig och ansåg, att detta var ett "allvarligt misstag" eftersom hela målet i praktiken stod och föll med identifieringen av A.

Vittnesmålet av Rolf Ruben (= "Helge Grahn" i Lindebergs bok), som KR åberopar för slutsatsen att A var kunden i butiken, saknar helt betydelse vilket t.o.m. framgår av KR:s egen dom (domen s 20). Ruben hade nämligen före identifieringen sett A i rättssalen. Detta hindrar inte, att KR låter hans vittnesmål bestyrka fotohandlarparets senaste konfrontation. Såsom Nordenson påpekat har herr S och Ruben funnit olika karakteristika vid beskrivning av kunden i fotobutiken. Deras uppgivna iakttagelser behöver därför inte avse samma person.

Vittneskonfrontationerna i denna rättssak har skett utan att grundläggande rättssäkerhetsgarantier iakttagits. Signalement skall upptagas före konfrontationen. Den som med säkerhet identifierat en person såsom den eftersökte, skall inte få tillfälle göra nya identifikationer i nya parader. Den misstänkte får inte i alltför hög grad avvika i fråga om klädsel och beteende. Paraderna skall ledas av neutrala utredare, som inte vet vilken som är den misstänkte. Utredare får inte leda vittnena i önskad riktning. Etc. (Jfr Lindeberg s 348 f ang. "Devlinrapporten" och Hellboms ovannämnda artikel i SvJT.) Identifieringarna i detta mål kan ses som ett skolexempel på hur det inte skall gå till.

Det är oklart i vad mån domstolarna överhuvudtaget känt till de två första identifieringsparaderna. Om domstolarna känt till dessas existens skulle de väl ha behandlats i domskälen. I KR:s dom finns i alla fall ingenting härom. Jag har inte haft möjlighet att utreda var de två första identifieringarna försvunnit ur hanteringen. Men ingenting beträffande handläggningen av detta mål förvånar mig. Fakta lyckas inte tränga fram till nyhetsmedia och allmänheten.

KR:s konstateranden, att det var A som lämnade in filmer för framkallning med foton av delar av en människokropp och att - vem som än lämnade in och hämtade ut filmer ­ fotohandlarparet kunde lämna uppgifter, som gjorde det möjligt att avgöra att dessa härrörde från Catrine da Costas döda kropp, är vid en närmare granskning ohållbara.

Det ligger efter en objektiv granskning av bevisningen i denna del av målet närmare till hands att komma till slutsatsen, att det inte var A som besökte fotobutiken.

Till allt detta kommer ytterligare en anmärkningsvärd omständighet. När fru S inledningsvis vägrade vittna i KR, kallades hon till ett sammanträffande med KR utan att parterna varit närvarande eller ens underrättats härom. Vad som förekom vid sammanträffandet har ej protokollförts, men det är tydligt att fru S övertalades att vittna och att hon senare avgav ett vittnesmål, som fick stor betydelse för avgörandet. Det får anses vara uteslutet att en allmän domstol skulle ha förfarit så just med hänsyn till de risker för påverkan på båda makarnas vittnesmål som ett sådant agerande innebär eller kan misstänkas innebära. (I hovr. klaras sådana frågor av via kansliet el föredr/referenten.) Alla domstolens sammanträffanden med vittnen skall ske öppet inför parterna.

Det kan alltså med hänvisning till det ovan anförda icke anses bevisat, att A var den som lämnade in filmerna och härmed faller även anklagelsen mot H.

Jag vill likväl fortsätta granskningen av KR:s bevisprövning i de avseenden som ansetts vara av betydelse för avgörandet. Sedan KR konstaterat, att A varit besökaren med filmerna, måste den ­ enligt "åtalet" och KR:s eget resonemang - för en fällande dom också finna bevisat att H medverkat. Om detta icke lyckas måste även i detta fall talan mot båda ogillas.

Den rättsmedicinska bedömningen
KR säger i sin dom, att gärningsmannen/-männen måste ha besuttit "ingående kunskaper i anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi". KR har också funnit, att styckningen var "aggressiv samt överdriven med inslag av sexuell sadism". Båda dessa slutsatser i domen har grundats på uttalanden av rättsläkaren Jovan Rajs samt ­ beträffande de föregivna ortopedikunskaperna ­ av avdelningsläkaren Anders Wykman

Rajs sakkunnigutlåtanden har av KR tillmätts avgörande betydelse för deslegitimeringsbeslutet. Emellertid har riktigheten av Rajs´ bedömning och slutsatser bestritts av socialstyrelsens rättsliga råd. Rådet har - efter hörande av ortopedöverläkaren docent Ragnar Kalén (som ej fann saklig grund för slutsatsen att styckningen utförts av någon eller några med anatomiska/ortopediska kunskaper) och av veterinärprofessorn Claes Rehbinder (som fann styckningen alltför "klantig" för att vara utfört av slaktare) - anfört: att inget framkommit, som visar att ingreppen måste ha gjorts av en person med kunskaper inom kirurgi, ortopedi, anatomi eller obduktionsteknik samt att rådet inte kan instämma i Rajs´ - och ännu mindre i Anders Wykmans ­ yttrande angående kunskaperna eller färdigheterna hos den eller dem som styckat Catrine da Costas kropp.

Den tyske professorn i rättsmedicin Klaus Püschel har i en skrivelse till Rajs tagit avstånd från den bedömning Rajs gjort i sitt utlåtande och framhållit vikten av att rättsläkaren inte drar sådana slutsatser, som endast domstolen är behörig att göra (Lindeberg a.a. s 482 ff, referens s758). I anledning av ett JO-ärende yttrade sig en dansk rättsmedicinare, professor Jörn Simonsen om den rättsmedicinska bedömningen i fallet. Denne gav i här relevanta delar inget stöd för Rajs´ yttranden (Lindeberg s 575 ff ref.s 759).

KR följde vid sin bedömning i domen helt Rajs´ uttalanden och ansåg det vara bevisat att gärningsmannen/männen måste ha besuttit ingående kunskaper i åtminstone anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi. I sina överväganden har KR inte på något sätt förklarat varför man helt negligerat rättsliga rådets och övriga experters uppfattning. På en så avgörande punkt är detta en svaghet i bevisningen som måste anses utgöra ett grovt misstag eller grovt förbiseende.

KR hörde vid huvudförhandlingen Rajs och Wykman, men borde ex officio ­ om den det minsta tvekat om riktigheten av vad rättsliga rådets och experterna yttrat - ha sett till, att någon eller några av rådets ledamöter också hördes. Eftersom detta fall skulle behandlas lika som ett brottmål, så får väl SoS anses spela åklagarens roll. KR:s ställning blir något oklar, när den skall handlägga brottmål utan allmän åklagare, men såtillvida är det klart att den i ett sådant mål har det yttersta ansvaret för utredningens fullständighet och för bevisreglerna i brottmål. SoS skulle med andra ord ha varit skyldig bevisa, att dess rättsliga råd och dess egna experter m.fl. haft fel och att Rajs haft rätt. Denna bevisskyldighet kan SoS icke anses ha fullgjort. (SoS råkar i en intressekollision, som en allmän åklagare inte skulle mött.) För KR i sin tur gäller det ju inte bara ett helt fritt val mellan alternativen, utan hänsyn måste tas till bevisbördans fördelning i brottmål. Visserligen råder fri bevisprövning, men denna frihet måste rimligtvis ha sina begränsningar.

Det förhållandet att KR aldrig motiverade, varför man vid målets bedömning inte beaktade utlåtandet från landets högsta rättsmedicinska instans har också tolkats som att rättens ledamöter tagit intryck av medieopinionen kring målet. I medierna förekom nämligen uppgifter ­ ytterst emanerande från Rajs själv - att rättsliga rådets utlåtande tillkommit i syfte att desavouera Rajs personligen och sålunda inte förtjänade att beaktas som ett objektivt sakkunnigutlåtande.

Till yttermera visso har Rajs dagen efter det att regeringsrätten meddelade avslaget på resningsansökan skarpt kritiserats av fem svenska kollegor (däribland cheferna för tre av landets rättsläkarstationer) för bristande professionalitet i flera ärenden, däribland styckmålet (DN Debatt 2001-06-01). Det förtjänar anmärkas, att Rajs inte enbart var kollega och arbetskamrat till H, utan också handledare i dennes doktorandstudier. Den som tar del av Rajs´ verksamhet i målet, som gått längre än till obduktionsutlåtandet och vad han blivit anmodad om (jfr de många hänvisningarna i personregistret till Lindebergs bok), kan inte underlåta den reflektionen att det synes ha rått en viss motsättning dem emellan.

Övriga felande länkar i indiciekedjan
Sedan KR i domskälen - såsom ovan redovisats - mot all expertis konstaterat, att "gärningsmannen" måste ha haft ingående kunskaper i anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi (s 58), sägs vidare att A vid den aktuella tiden "tämligen nyligen" avlagt sin läkarexamen och att han därför inte kan ha "haft kapacitet att genomföra styckningen på det sätt som skett" (s 58). Några skäl för detta antagande, som med hänsyn till läkarutbildningens fullständighet väl måste vara kontroversiellt, har ej redovisats och strider mot ovan redovisad sakkunskap. Antagandet är dock nödvändigt för att föra beviskedjan vidare till att det skulle varit två gärningsmän. KR: "slutsatsen måste därför bli att A utfört styckningen tillsammans med en annan person".

Domen fortsätter med att säga att denne andre person måste ha haft de kunskaper och erfarenheter som nyss uppräknats (återigen i strid med rättsliga rådets m.fl. uppfattning). Av gärningens natur finner därefter rätten, att A "måste ha haft nära kontakt med" denne andre person (s 58). Vad som menas med "nära kontakt" i detta sammanhang har ej angivits. A och H har samstämmande förnekat att de haft nära kontakt och detta har veterligen inte vederlagts trots omfattande kontroller och husrannsakningar, en makalös fingranskning av deras förhållanden och förehavanden åratal före och efter 1984 samt ett stort antal långa och pressande förhör med dem. Absolut ingenting har heller åberopats, som kunde ge anledning antaga, att de skulle ha varit så nära förbundna, att de t.o.m. skulle ha konspirerat om ett allvarligt brott.

Någon annan koppling mellan A och Catrine da Costa än via H "har inte visats föreligga", fortsätter KR, och lägger därmed bevisbördan på svarandesidan (s 59). På så sätt har KR med egna obevisade antaganden och utan att ens diskutera alternativa lösningar länkat samman A och H. Dessutom - som Nordenson påpekat - hade H aldrig haft tillfälle att ta ställning till påståendet, eftersom det aldrig diskuterats i målet (Lindeberg a.a.s 619).

I den indiciekedja KR söker bygga upp kring den påstådda "nära kontakten" mellan A och H har rätten åberopat ett vittnesmål av Ingeborg Olsson, vilket skulle bevisa, att A och H "vidmakthållit sin bekantskap" annandag pingst 1984 och att de då "tillsammans befann sig utanför rättsläkarstationen".

Vid bedömningen av detta vittnesmål bör man betänka, att Ingeborg Olsson i samband med publiciteten kring målet själv kontaktade polisen för att berätta att hon sett de två läkarna och ett litet barn en viss dag tre år tidigare gå in i anatomibyggnaden på Karolinska institutets område, när hon rastade sin hund i närheten. Hennes uppgift gäller alltså en helt annan byggnad, än den där styckningen påstås ha ägt rum.

Denna förvånansvärda minnes- och iakttagelseförmåga i förening med den omständigheten, att hon pekade ut läkarna först efter det att dessa framträtt i den välbesökta rättssalen i Stockholms tingsrätt borde ha föranlett stor försiktighet vid värderingen av hennes uppgifter. Tingsrätten valde att bortse från hennes vittnesmål, men i KR accepterades vittnesmålet såsom en viktig länk i indiciekedjan. KR säger t.o.m. att den inte kan se någon grund varför Ingeborg Olsson skulle ha misstagit sig (domen s 54). Vittnets iakttagelse gjordes på håll sju år tidigare. Det finns f.ö. ingen som helst relevant bevisning för påståendet att styckningen av Catrine da Costas kropp verkligen ägt rum just på rättsläkarstationen (eller anatomibyggnaden). Några tekniska bevis eller andra relevanta uppgifter härom finns inte.

Kriminologen professor Leif G.W. Persson har i ett inlägg i Dagens Nyheter (DN 1999-02-19) riktat skarp kritik mot den polisutredning, som låg till grund för åtalet mot de två läkarna. Enligt Persson var detta "en av de sämsta mordutredningar" som han tagit del av. Persson konstaterade också i samma artikel att gärningsbeskrivningen i målet i sig framstår som en orimlighet, eftersom de påstådda gärningarna helt enkelt inte ryms inom den tid, som åklagarens framlagda bevisning utstakar gränserna för. Gärningsbeskrivningen är av logistiska och tidsmässiga skäl helt enkelt inte trovärdig, hävdade Persson.

Jag har ovan inriktat mig på de punkter i bevisningen som, även enligt KR:s mening, är centrala i den meningen att socialstyrelsens talan faller, om någon länk i denna indiciekedja brister.

När jag som ledamot i HSAN hade att ta ställning till detta ärende fäste jag mig - bland annat - vid hur den berättelse tillkommit, som var inledningen till denna rättssak.. Det var en polisanmälan som levererades bit efter bit vid flera tillfällen av A:s hustru vid en tidpunkt då makarna separerat och vårdnadsfrågan torde ha varit aktuell. Enligt modern hade makarnas dotter vid ungefär 1_ års ålder med enstaka ord berättat något om sin far. Detta återgav modern ca tre år senare i nyssnämnda anmälningar. Dessa från barnet av modern till polisen vidarebefordrade ord eller babyuttryck tolkades sedan av barnpsykiatern Frank Lindblad och barnpsykologen Margareta Erixon i utlåtanden och sakkunnigförhör. Denna slutliga tolkning av barnets "berättelse" fann jag alltför märklig och försedd med alltför många potentiella felkällor för att kunna tas som bevis för vad som verkligen förekommit. Mina farhågor har sedermera besannats när jag läst Astrid Holgerssons och Birgit Hellboms artikel "Facts or Fiction as Evidence in Court, A Witness Psychological Analysis of a Swedish Legal Case of Alleged Cutting-up Murder and Child Sexual Abuse" (Almqvist Wiksell International, 1997) liksom av redovisningen i Lindebergs "Döden är en man".

Allvarliga erinringar kan riktas även mot andra mindre viktiga uppgifter i anslutning till KR:s indiciekedja än de jag ovan nämnt. Jag tillåter mig här hänvisa till "Döden är en man " sidorna 355 ff, 487, 409 f, 365 ff, och 607 f.

I anslutning till debatten kring Lindebergs bok 1999 återupptäcktes vidare en vittnesuppgift, som i den ursprungliga polisutredningen tillmättes så stor betydelse, att misstänkta avfördes från utredningen. Uppgiften kom emellertid senare att glömmas bort och togs följaktligen inte med i rättegångsmaterialet. Catrine da Costa hade ringt till en bekant vid en tidpunkt, då hon enligt åklagarens gärningsbeskrivning redan kunde förmodas vara död.

Den slutsats som en granskning av den utav KR presenterade bevisningen föranleder, är för min del helt klar: Indiciekedjan uppvisar flera brustna länkar i avgörande hänseenden. KR har också gjort helt obestyrkta antaganden och lagt bevisbördan på svarandesidan. Det rör sig alltså om grova misstag eller grova förbiseenden. En del av de omständigheter, som föranlett denna slutsats har funnits tillgängliga vid KR:s prövning andra har tillkommit därefter.

Jag har nu lämnat en mycket översiktlig redogörelse för behörighetsfrågan samt ett koncentrerat referat av bevisprövningen i legitimationsärendet. Såsom nämndes inledningsvis har jag tidigare gjort en JO-anmälan med till stora delar samma innehåll som denna skrift. Anmälan ingavs torsdagen den 7 februari 2002 på eftermiddagen. I beslut dagtecknat den 11 i samma månad beslöt JO att inte utreda anmälan.

JO angav följande skäl:
1. Enligt 20§ JO-instruktionen skall JO inte ta upp "förhållanden, som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om inte särskilda skäl föreligger".


2. "På grund av bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen gäller vidare, att JO inte brukar uttala sig i frågor som innefattar bedömningar eller andra ställningstaganden av domstolar och myndigheter".

Jag tillåter mig att ha en annan uppfattning än JO om dennes möjligheter och skyldighet att närmare granska denna rättssak.

Vid 1. De båda läkarna har blivit föremål för ett rättsövergrepp, bestående däri att förvaltningsdomstol i strid med grundlagen (utan allmänt åtal) handlagt skuldfrågan i ett brottmål och ådömt påföljd i form av livstids yrkesförbud för ett preskriberat brott. Verkställighet har pågått i ca 13 år. Rättsövergreppet har drabbat de båda läkarnas heder och deras ekonomi genom att de ej fått arbeta i det yrke för vilket de genomgått en lång och kostsam utbildning. Är inte detta "särskilda skäl" för JO, så är det svårt att tänka sig vad som skulle vara det. JO måste väl ha som en av sina främsta uppgifter att skydda den enskildes integritet om denna kränkts genom en olaglig och därför ogiltig dom.

Vid 2. Vad gäller JO:s åberopande av regeringsformen vill jag framhålla, att det här inte enbart är fråga om "bedömningar eller andra ställningstaganden" i vanlig mening utan om det förhållandet, att förvaltningsdomstol till skada för enskilda medborgare tagit sig för att döma i ett brottmål, något som enligt grundlagen är förbehållet de allmänna domstolarna. Därvid har även likabehandlingsprincipen överträtts, eftersom man funnit, att brottspreskription inte skall tillämpas beträffande legitimerade utövare inom hälso- och sjukvården. Att reagera inför brott mot grundlagen bör väl vara viktigt för JO särskilt om detta skadat och fortfarande skadar enskilda. Det kan då inte vara av betydelse om domen ligger mer än två år tillbaka. För övrigt ligger resningsbeslutet, där KR:s dom godkändes och försvarades mindre än två år tillbaka.

Dessutom företer bevisprövningen avsevärda brister vilka ovan refererats, bl.a. det obestridliga faktum att bevisbördan i ett avgörande hänseende ålagts svarandena. För ungefär ett halvår sedan fick en man resning efter verkställighet av åtta år av ett livstidsstraff. Det var säkert rätt, men man kan knappast tänka sig, att den domen tillnärmelsevis var behäftad med så många misstag och så starka skäl för en revision som den förevarande.

Efter att ha tagit del av JO:s beslut den 11 februari 2002 var min tanke att tämligen omgående på något sätt reagera mot beslutet men tyvärr har jag under lång tid - av personliga skäl - varit förhindrad att fullfölja min protest mot övergreppen i denna rättssak. - de allvarligaste som jag känner till sedan 1946, då jag blev fiskal i Svea hovrätt och inträdde på domarbanan. Två unga läkare har berövats sin heder och har under ca 13 år (tiden mellan de två kammarrättsdomarna medräknad) varit förhindrade att utöva sitt yrke genom en olaglig dom och en bevisprövning, som inte är värd namnet.

Några avslutande reflektioner
Denna rättsaffär har från början till slut varit ett misslyckande för rättsväsendet. Det är ledsamt att behöva konstatera detta. Polisutredningen var ensidig och dålig med läckor till media, "maratonförhör" med kränkande inslag med de misstänkta. Enligt min mening fanns från början inte tillräckliga skäl för mordåtalet. Tingsrätten presterade två domar med helt motsatt resultat. Kammarrätten likaså. Regeringsrätten i sin egenskap av disciplindomstol "beordrar" KR att hålla rättegång och avgöra skuldfrågan rörande en utom tjänsten begången, preskriberad brottslig gärning. KR lyder RR och dömer läkarna för gärningen till yrkesförbud, som verkställes än idag efter mer än tolv år. Såsom framgår redan av KR:s egna domskäl var bevisprövningen otillfredsställande och skulle inte ha godtagits i en hovrätt, som KR av RR anmodats efterlikna. Härtill kommer de misstag och förbiseenden, som beskrivits ovan i denna skrift. RR avslår resningsansökan och försvarar KR med en ordlek som tas till intäkt för att en brottslig gärning inte bedöms som brott samt för att brott aldrig preskriberas, om en legitimerad person begår brott utom tjänsten. På samma grund skulle förvaltningsdomstol kunna hålla brottmålsrättegång om mord eller misshandel eller vilket brott som helst, som begåtts för 30 år sedan av en läkare, sjuksköterska, sjukgymnast etc !

Såsom allmänne åklagaren lade upp åtalet för mord - var den huvudsakliga och helt avgörande bevisningen just styckningen. Detta skulle fylla upp den lilla lucka som lämnas av den höggradigt sannolika presumtionen för att styckare och mördare är samma person (personer) och därmed också brygga över det faktum, att det ej fanns teknisk eller annan bevisning om hur Catrine da Costa bragts om livet eller när och var detta skett. Några spridda (vittnes)uppgifter om iakttagelser i andra avseenden ca fem år tidigare hade ingen direkt anknytning till den åtalade gärningen. Frågan är då hur tingsrätten kunde frikänna för mord och i samma dom - om än i domskälen - förklara, att de misstänkta läkarna var skyldiga till styckningen.

Om den konspiration - som KR målar upp, att två vanliga, hittills oförvitliga läkare, den ene
dragande en barnvagn med en 1_ års baby, mitt på dagen och utan känt motiv skulle ha under ett par-tre timmar mördat, styckat, utplacerat säckar med likdelar etc - vore sann, då är det egendomligt, att tingsrätten inte biföll åtalet. Nu har ju den presterade indiciekedjan flera helt brustna länkar, bl.a. den första, "centrala" och avgörande länken: att A skulle ha inlämnat film i fotobutiken med bilder - bilder som inte företetts och kanske inte ens existerar. Tingsrätten fann sig dock böra lämna media och svenska folket "konsumentupplysningen" att man ansåg att konspirationen om styckningen var "ställd utom rimligt tvivel". Av hänsyn till mediaopinionen ("konsumenterna") vågade man inte dra den logiska konsekvensen därav och detta framstår som särskilt grymt, eftersom rätten måste ha förstått att detta uttalande inte kunde överklagas. Ironiskt nog hade det varit bättre för läkarna om de dömts för mord. Jag är helt säker på, att hovrätten hade utplånat båda anklagelserna.

Det är obegripligt hur så många fel och misstag kunnat ske i en och samma rättssak. För förtroendet för rättsskipningen i Sverige anser jag det nödvändigt, att de här kritiserade avgörandena revideras och undanröjs.

Stockholm den 4 december 2002.

 

...............

Noter

1. Förf. är f.d. hovrättslagman. Han är hedersledamot i Sveriges domareförbund och Honorary President of the International Association of Judges. Han var 1973 -1989 ordförande i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

2. Man följde alltså straffprocessrättens omröstningsregler

3. Här avses då gällande 1980 års lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

4. Till exempel misshandel, som förutsättes visad genom laga kraftvunnen dom.

5. Vid HSAN:s handläggning förekom i anslutning till föredragningen på begäran av svarandesidan en slags muntlig förhandling, varvid A:s far (docent och överläkare) yttrade sig. Det förekom, såvitt jag kan minnas, inga frågor i sak från ledamöterna. Själv hade jag åtagit mig föredragningen och var så övertygad om otillräckligheten av tingsrättens dom, sakligt och formellt, att jag vid denna sorts förhandling inte hade någon fråga att ställa. Majoriteten ville ha ett snabbt beslut. Mitt votum blev i det läget ett slags utbyggnad av mina anteckningar för föredragningen. Att utreda saken i form av brottmålsförhandling hade jag inte en tanke på och ingen medverkande ens antydde den möjligheten. Av 33 § tillsynslagen framgår att HSAN i så fall skall vända sig till allmän domstol om den vill att vittne eller sakkunnig höres muntligen. Här gäller domstolen i den ort, där vittnet etc vistas.

6. Se utskrift av ljudband: Lindeberg s 344 ff

 

<<<