- <<<
-
- Pressmeddelande gällande
resningsansökan,
- av Anders Agell
2003-09-23
Pressmeddelande (den 23
september 2003)
Som ombud för Thomas Allgén och Teet Härm
har jag i dag till regeringsrätten lämnat in en resningsansökan
mot kammarrättens dom 1991 i målet om styckningen
1984 av Catrine da Costas döda kropp.
Min utredning gör det uppenbart att de påstådda
bevisen mot läkarna varit helt ohållbara. Utredningen
ger till och med övertygande skäl för det positiva
antagandet, att båda verkligen varit oskyldiga inte bara
till mord på Catrine da Costa utan även till styckning
av hennes kropp.
Bakgrunden
Thomas Allgén och Teet
Härm frikändes 1988 från åtal för
mord på Catrine da Costa. Stockholms tingsrätt uttalade
i domskälen att de visserligen hade styckat den döda
kroppen, men att straffansvar för brott mot griftefrid var
preskriberat.
År 1990 förklarade
regeringsrätten att Allgéns och Härms läkarlegitimationer
kunde dras in om styckningen kunde bevisas i legitimationsärendet
enligt de stränga beviskrav som gäller i brottmål.
År 1991 fann kammarrätten i Stockholm att beviskravet
var uppfyllt och drog in läkarlegitimationerna.
Om detta enormt uppmärksammade rättsfall har två
uppfattningar presenterats i massmedia. Den ena har byggt på
det mycket naturliga antagandet, att läkarna om de
styckat den döda kroppen måste ha mördat
Catrine da Costa.
Den andra uppfattningen har inneburit kritik av det processuella
förfarandet. Läkarna fick inte någon rättvis
rättegång. De frikändes från åtal
för mord men kunde inte överklaga tingsrättens
domskäl angående styckningen. Vidare var det felaktigt
att kammarrätten, d.v.s. en förvaltningsdomstol, i
ett legitimationsärende fick pröva om läkarna
utfört ett preskriberat brott.
Jag har genom åren följt fallet på avstånd.
Påståendena om processuella felaktigheter har enligt
min bedömning saknat realistiska utsikter att leda till
framgång för läkarna. Däremot skulle en
ansökan om resning med framläggande av nya omständigheter
och bevis kunna tänkas leda till omprövning av kammarrättens
dom.
I början av 2003 råkade
jag ta del av regeringsrättens avslagsbeslut i juni 2001
i anledning av en tidigare resningsansökan. Det framgick
med förfärande tydlighet, att denna ansökan var
helt otillfredsställande som underlag för en ny prövning
av läkarnas skuld. Ansökningen gällde, liksom
regeringsrättens beslut, till allra största delen de
ofruktbara påståendena om processuella felaktigheter.
Med tanke på det enorma rättssäkerhetsintresse
som här står på spel beslöt jag mig för
att själv genomföra en juridisk undersökning.
Jag har kunnat utnyttja upplysningar i den för mig tidigare
okände Per Lindebergs samhällsdokumentär "Döden
är en man". Därmed öppnades en inkörsport
till källmaterial i original från polisundersökningarna.
På grundval av mina resultat har jag erbjudit mig att av
ideella skäl och utan ersättning företräda
Allgén och Härm genom en ny resningsansökan.
Den som tar del av min undersökning kommer nu att återigen
möta "barnets berättelse", "fotohandlarparet",
"damen med hunden", "obduktionsresultatet"
etc. plus en studie av de rättsliga förutsättningarna
för resning i detta mål och av principer för
bevisvärdering.
Några slutsatser i
korthet
När läkarna av tingsrätten
utpekades som styckare av Catrine da Costas kropp var bevisningen
diskutabel. När förvaltningsdomstolen (kammarrätten)
följde tingsrätten i spåren hade samma bevisning
försvagats. Bland annat måste kammarrätten som
otillförlitlig underkänna "barnets berättelse",
d.v.s. att det vid 112 års ålder skulle ha sett hur
Allgén och Härm på rättsläkarstationen
styckade en kropp och fotograferade likdelarna. Då borde
kammarrätten ha frågat sig hur läkarna alls kunde
ha kommit över något lik att stycka, liksom när,
var och hur som gärningen skulle ha ägt rum?
Utifrån de många nya omständigheter, som jag
kunnat hämta ur bl.a. polisens material och som inte tidigare
beaktats, blir det uppenbart att resning måste beviljas
eftersom det är fullständigt uteslutet att det skulle
vara "ställt utom rimligt tvivel" att läkarna
styckat Catrine da Costas kropp.
I själva verket rasar
bevisningen mot Thomas Allgén och Teet Härm samman
som ett korthus när den utsätts för min analys.
Verkligheten är dessutom ännu värre än så.
Utredningen ger till och med stöd för den positiva
slutsatsen att båda två, liksom också var och
en för sig, måste antas ha varit oskyldiga till både
mord (eller vållande till annans död) och den efterföljande
styckningen av Catrine da Costas döda kropp. Dessa slutsatser
avviker naturligtvis fullständigt från den härskande
föreställningen i massmedia och i den allmänna
opinionen, att två mördare undgått straffansvar
på grund av brister i hanteringen av mordutredningen.
Den som vill ha en inblick
i min utredning (64 tättskrivna sidor plus 30 bilagor) kan
följa ett snabbspår genom att läsa:
2. Grunder och omständigheter
till stöd för resningsansökan
6.8 Sammanfattande värdering av bevisningen (med hänsyn
även till nya omständigheter)
6.9 Betydelsen av polisförhören den 8 och 10 december
1987.
7. Återkoppling till yrkandena.
Hela resningsansökan (dock
utan bilagorna) finns tillgänglig här:
[ Ladda
ner resningsansökan direkt i PDF-format ]
Utöver vad som framgår
av detta pressmeddelande och någon intervju när pressmeddelandet
publiceras önskar jag inte uttala mig offentligt så
länge handläggningen av ärendet pågår
i regeringsrätten.
Uppsala som ovan
Anders Agell
Professor emeritus i civilrätt
Några personupplysningar om professor
Anders Agell