<<<

 

Till
Riksåklagaren

2003-02-18

Anhållan om att Riksåklagaren begär resning i styckmordsfallet Catrine da Costa

Vi som undertecknar denna anmälan har under lång tid följt den juridiska händelseutvecklingen i det uppmärk-sammade rättsfall som kommit att kallas för styckmordsfallet Catrine da Costa. Tingsrätten i Stockholm friade i en dom 1988 (DB 17, mål nr B 8-11-88) två läkare från mordåtalet, men utpekade dem ändå som skyldiga till att ha styckat kvinnan. Läkarna har konsekvent förnekat att de haft med gärningen att göra, men förvägrades ändå rätten att pröva tingsrättens dom i högre instans. Skälet var att Svea hovrätt betecknade domen som friande. Den bedömningen strider självklart mot den allmänna rättsupp-fattningen om vad som är en friande dom, och effekten blev också mycket all-varlig. Om den ifrågasatta tingsrättsdomen i stället hade fått prövas av en mer kvalifi-cerad allmän domstol hade rättssäkerheten trots allt kunnat upprätthållas. Nu kom skuldfrågan på ett felaktigt sätt att tas upp som ett brottmål i en disciplinrättslig process, vilket i stället ledde till att de juridiska misstagen förstärktes. Detta har nu medfört förödande konsekvenser för läkarna under cirka femton år.

Som stöd för den kritik mot domen i Stockholms tingsrätt 1988 (DB 17, mål nr B 8-11-88) som vi framför här nedan åberopar vi de uppgifter som redovisas i följande handlingar:

Boken "Döden är en man", författad av Per Lindeberg (Fischer & Co, Stockholm 1999) som redovisar brister i bevisföringen som inte var kända av tingsrätten.

Anhållan om granskning av rättskipningen i styckmordsfallet Catrine da Costa: skrivelse ställd till JO, 12 februari 2003 (dnr 641-2003).

Uppsatsen "Kammarrättsdomen i styckmålet - ett rättsövergrepp" daterad 4 december 2002 (med tillstånd från författaren f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger).

Anmälan om ifrågasatt tjänstefel enligt Brottsbalken 20 kap 1 § begånget av Regeringsrättens ledamöter vid beslut 30 maj 2001 (mål nr 8343-8344-1999): skrivelse till Riksåklagaren och Justitiekanslern den 27 januari 2003 (RÅ-2003/0192 och JK dnr 703-03-21).

De fel som vi särskilt vill framhålla som stöd för att resning beviljas är följande:

1. Det var en form av maktmissbruk när tingsrätten, genom ett utpekande i domskälen, förklarade att läkarna var skyldiga till en brottslig gärning. När tingsrätten använde sig av denna metod för att indirekt fälla läkarna var tingsrätten fullt medveten om att det var omöjligt för läkarna att överklaga beslutet i allmän domstol. Detta har försatt läkarna i en ohållbar rättssäkerhetssituation och har upprört många människor. Sättet att utpeka någon som skyldig utan att ha rätt att överklaga strider mot FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna.

2. Tingsrätten gjorde fel när man uttalade sig i skuldfrågan eftersom det gällde en brottslig gärning som inte var åtalad. Tingsrättens ordförande Spak uttalade offentligt efter domen att detta utpekande gjordes som en form av "konsumentupplysning". Detta nedsättande uttalande kan inte vara annat än hänsynslöst mot den som inte kan försvara sig och därmed är det en kränkande rättstillämpning. Eftersom de tilltalade inte beviljats rätten att få utpekandet prövat i högre allmän domstol styrker det uppfatt-ningen att läkarna har utsatts för ett maktmissbruk från domstolens sida.

3. Videokonfrontationen då fotohandlarparet påstods ha identifierat allmänläkaren var felaktigt utförd men detta undanhölls både domstolarna och åklagaren. Detta framgår klart av de fakta som redovisas i Per Lindebergs bok. I en radiointervju (Sveriges Radios "Studio 1", 29 jan. 1999) beskriver Claes Borgström videokonfrontationen så här: "Det är viktigt att veta om att det här som vi hörde på band nu, det var inte den första konfron-tationen. Dessförinnan hade kvinnan (fotohandlarhustrun) pekat ut en polisman som hade nummer åtta. Hon hade också nämnt nummer fem och nummer nio. Sedan gör man ett uppe-håll. Vid den första konfrontationen har hon överhuvudtaget inte lämnat någon beskrivning, hon har inte lämnat något signalement på personen som var inne i fotobutiken. Det finns allt-så ingen möjlighet att kolla: har hon beskrivit en person som liknar den som hon sedan pekar ut. ... När det gäller mannen (fotohandlarmannen) pekade han också först ut en polisman. Det här känner ju vi som arbetar med sådana här saker väl till att det är ganska vanligt. Slut-satsen blir att bevisvärdet när det gäller de här konfrontationerna är oerhört begränsat."

Av domarna framgår det att varken Anders Helin, tingsrätten eller kammarrätten hade fått ta del av dessa tvivelaktiga och osäkra förhör i sin helhet. Det som Anders Helin, domstolarna och läkarnas försvars-advo-kater fått se var endast ett vilseledande protokoll från förhöret där det entydigt och utan reservation står att fotohandlarparet pekat ut allmänläkaren som den kund som lämnat in bilderna på en styckad kvinna.

4. Det bevismaterial som kommit att kallas för "barnets berättelse" är ett så osäkert framtaget material att det omöjligen skulle hålla för en granskning i högre allmän domstol. Detta bevismaterial är så brist-fälligt att rättens ledamöter här har gjort sig skyldiga till ett grovt misstag och allvarligt förbiseende. Claes Borgström har uttalat i en radiointervju ("Studio 1", 29 jan. 1999): "det finns ingen "barnets berättelse". Det finns en "mammans berättelse" Det grundläggande problemet är då inte att tolka mammans berättelse utan det grundläggande problemet är att man vet inte hur det gick till när de här samtalen förekom mellan mamman och barnet. Man måste inte vara konspiratoriskt lagd och säga att mamman har hittat på det här för att hindra pappan från att träffa barnet. Det spelar ingen roll: man vet inte hur det gick till hur mycket hon ledde barnet. Det är det ena: det andra är att ett barn på ett och ett halvt år som inte har utvecklat verbalt språk, i ett senare skede i livet ska kunna sätta ord på upplevelser som ligger så tidigt i livet. Det är nog inte alldeles okontroversiellt och att det går ens."

5. Det s.k. dagboksvittnet redovisar uppgifter, vilka visat sig vara framtagna i efterhand, vid en tidpunkt då händelser som omnämns i dagboken mycket väl kan vara hämtade från uppgifter i massmedia m.m. Rätten underlät att granska dessa förhållanden. Detta vittne anser polisen inte håller, varför nya förhör borde hållas med vittnet.

Som framgår av ovanstående redovisning är hela bevismaterialet behäftat med allvarliga fel och brister. Det innebär att tingsrättens dom är ofullständig, missvisande och undermålig. I och med att Stockholms tingsrätt accepterade ett så dåligt bevismaterial har rätten gjort sig skyldig till grova misstag och förbiseenden.

Med åberopande av vad vi anfört här ovan anhåller vi att Riksåklagaren begär resning i Högsta domstolen så att domen i Stockholms tingsrätt (DB 17, mål nr B 8-11-88) kan prövas på nytt.

Marianne Ahrne, författare och filmregissör
Lars Bergström, professor i filosofi
Bengt Fredricsson, docent, f.d. högskolelektor och överläkare
Jan Gehlin, f.d. domare
Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog
Germund Hesslow, professor i neurovetenskap
Kristina Hjertén von Gedda, fil.lic., författare
Bure Holmbäck, docent, författare
Gunnar Höst, läkare (barnpsykiater)
P.C. Jersild, författare
Finn Löfquist, f.d. avdelningsdirektör
Claes-Göran Lönnroth, läkare
Patrik Nyberg, idéhistoriker
Stig Ramel, författare och tidigare VD i Nobelstiftelsen
Rigmor Robèrt, läkare och leg. psykoterapeut
Bengt Rösiö, f.d. ambassadör
Carin Stenström, journalist

BILAGOR:
1) Anhållan om granskning av rättskipningen i styckmordsfallet Catrine da Costa: skrivelse ställd till JO, 12 februari 2003 (JO dnr 641-2003).
2) Uppsatsen "Kammarrättsdomen i styckmålet - ett rättsövergrepp" daterad 4 december 2002 (med tillstånd från författaren f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger).
3) Anmälan om ifrågasatt tjänstefel enligt Brottsbalken 20 kap 1 § begånget av Regeringsrättens ledamöter vid beslut 30 maj 2001 (mål nr 8343-8344-1999): skrivelse till Riksåklagaren den 27 januari 2003 (RÅ-2003/0192 och JK dnr 703-03-21)

 

*

Riksåklagarens beslut beträffande Fråga om resning i Styckmordfallet

2003-03-11, RÅ-2003/0215

 

Stockholms tingsrätt meddelade den 8 juli 1988 frikännande dom mot två läkare i ett mål angående bl.a. mord (dom nr DB 17 i mål nr B 8-11-88). Efter att läkarna överklagat domen beslutade Svea hovrätt, avd. 10, den 30 september 1988 att avvisa överklagandet (mål nr B 2034/88). Högsta domstolen fann i beslut den 12 januari 1989 inte skäl att meddela prövningstillstånd varför hovrättens beslut skulle stå fast.

Högsta domstolen beslutade den 24 oktober 2000 att avslå en framställning från läkarna vilken innefattade ansökan om resning och klagan över domvilla (mål nr Ö 2736-00). Beslutet avsåg hovrättens avvisningsbeslut.

Finn Löfquist och ett antal ytterligare personer har i en framställning anhållit om att Riksåklagaren skall begära resning så att tingsrättsdomen kan prövas på nytt.
__________________________

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft kan enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken frågan om den tilltalades ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny rättslig prövning. Omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande kan komma till stånd endast efter resning, återställande av försutten tid eller klagan över domvilla. Det krävs därför mycket starka skäl för att åklagare skall vidta åtgärder i syfte att angripa en lagakraftvunnen dom. En annan ståndpunkt skulle riskera att urholka principen om lagakraftvunna domars orubblighet.

För behörighet att ansöka om resning gäller samma regler som för överklagande i allmänhet. Detta innebär att det i första hand är parterna i målet som är behöriga att ansöka om resning. Ingen av de personer som nu vänt sig till Riksåklagaren synes vara parter eller ha någon annan anknytning till målet som skulle kunna ge dem behörighet att själva ansöka om resning hos Högsta domstolen. Vid detta förhållande och mot bakgrund av vad som ovan uttalats om lagakraftvunna domars orubblighet tar jag inte upp framställningen till prövning. Ärendet är därmed avslutat.

 

Catharina Bergqvist Levin

Lars Persson

 

<<<