<<<

Läkare i Kafkavärld

Nils Funcke

Dagens Nyheters ledarsida, 2/5 2003

Det finns rättsfrågor som aldrig dör. De ligger där latent och tär på tilltron till rättsapparaten för att då och då komma upp till ytan. Ibland slutar det lyckligt som i fallet med Joy Rahman som efter åtta år i fängelse fick upprättelse för ett mord han inte borde dömts för.

En annan rättsröteaffär som i sommar går in på sitt 15 år och där utsikterna är allt annat än goda gäller det så kallade styckmordet.

I juli 1988 avkunnade Stockholms tingsrätt dom i målet. De två åtalade läkarna, allmän läkaren och obducenten, friades från anklagelserna om att ha mördat en prostituerad kvinna. Åklagaren hade inte lyckats övertyga rätten om att det var ställt bortom allt rimligt tvivel att de mördat kvinnan fyra år tidigare.

Men, fortsätter tingsrätten:

Obducenten och allmän läkarens "styckning av NN:s kropp är att betrakta som ett brott mot griftefrid. Åklagaren har emellertid inte väckt åtal för denna gärning, för vilken preskription inträdde sommaren 1986."

Här begås ett justitiemord. Trots att läkarna inte varit åtalade för brottet och trots att det är preskriberat binder tingsrätten de två i sin motivtext till själva styckningen.
De nekas resning i målet av såväl hovrätten som Högsta domstolen. En friande dom kan nämligen inte överklagas. Och därmed börjar det som kommer att rasera de tvås liv.

Som en följd av justitiemordet begås nästa övergrepp.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd drar in läkarnas legitimation. Efter åtskilliga turer mellan myndigheterna och domstolarna beslutar kammarrätten i Stockholm i maj 1991 att lämna läkarnas besvär utan åtgärd. Enligt kammarrätten finns inget enskilt bevis som binder dem vid styckningen. Men efter en sammanvägning av bevismaterialet kommer rätten fram till att det är styrkt att de tillsammans utfört styckningen.

För att bena ut skillnaderna mellan behandlingen i tingsrätt-hovrätt-Högsta domstolen och länsrätt-kammarrätt-Regeringsrätten kan man ta en rattfyllerimål. En rattfyllerist får sin dom av tingsrätten och går ärendet vidare kan det hamna i hovrätt. När domen vunnit laga kraft vidtar de administrativa domstolarna med Regeringsrätten som högsta instans. De ska inte pröva själv målet och bevisen utan bara ta ställning till om det finns något som talar för att personen ska få behålla sitt körkort.

Men det kammarrätten i Stockholm gjorde i styckmålet var att pröva den centrala skuldfrågan. Kammarrätten agerade som en tingsrätt och finner de två skyldiga till ett brott som aldrig skulle kunnat tas upp i en tingsrätt eftersom det är preskriberat.

De förvägras sedan rätten att få detta prövat av formella skäl. Denna kafkaartade situation har påtalats för justitieminister Thomas Bodström. Enligt de uppvaktande privatpersonerna har Bodström förklarat att han inte är beredd att vidta någon lagändring.

Efter initiativ från samma personer har frågan varit uppe hos såväl justitieombudsmannen (JO), riksåklagaren (RÅ) som justitiekanslern (JK). I mars och april i år kom besluten:

JK konstaterar att han "från rättssäkerhetssynpunkter kan ha en viss förståelse för en del av de principiella synpunkterna..." som framförts mot kammarrätten för att den tog ifrån läkarnas deras legitimationer. Men han kan inte se att Regeringsrätten som vägrat prövning har begått något brott eftersom det "inte är uppenbart" att Regeringsrättens vägran står i strid med bestämmelserna om resning.

JO konstaterar bara helt kort att JO inte tar upp ärenden som är äldre än två år och heller inte brukar göra bedömningar av hur domstolarna dömer.

RÅ hänvisar till att det krävs "mycket starka skäl för att åklagare skall vidta åtgärder i syfte att angripa en lagakraftvunnen dom" och att det finns enligt RÅ i inte i det aktuella fallet.
De rättsliga möjligheternas tycks uttömda. Där står vi nu med ett övergrepp som är en skamfläck för det svenska rättsväsende.

Nils Funcke
nils.funcke@dn.se

 

<<<