<<<

 

    Varför bry sig om läkarna?
     
    Maria Wilhelmson
    Kristdemokraten nr 33, 2000

 

Varför bry sig så mycket om de två läkarna, i media omnämnda "allmänläkaren och obducenten" som år 1988 anklagades för att gemensamt ha mördat en ung prostituerad kvinna, Catrine? De som sedan frikändes, men där rätten i domskälet, som en eftergift åt den allmänna opinionen som antog att de var skyldiga men inte kunde bindas vid brottet, skrev att det var bevisat att de styckat kvinnans kropp. Skrivningen i domskälet ledde till att de fråntogs sina läkarlegitimationer och fick sina liv raserade.

Ja, varför bry sig om så ruskiga typer? För är man anklagad för ett vidrigt brott, är man nog en vidrig typ. Trots allt. Det får jag höra då och då när jag för "styckmordet" på tal.

Trots att journalisten Per Lindebergs granskning av målet, den granskning som han presenterat i en flerfalt prisbelönt bok (Döden är en man, Fishers förlag) resulterat i att polisutredningen om mordet på kvinnan tagits upp på nytt och att de bägge läkarna inte längre är misstänkta för brott, verkar det inte fästa i allmänhetens medvetanden.

Få verkar inse att detta är en av vår tids största rättsskandaler. I den nya polisutredningen har det framkommit uppgifter som tyder på att ett nyckelvittne vittnat falskt och antagligen förfalskat en dagbok. Och i så fall med hjälp av någon med strakt intresse av att få männen fällda.

De två männen begärde i våras resning i målet genom sin advokat Kerstin Koorti. De kräver att få sina läkarlegitimationer tillbaka. En rimlig begäran.

Kommer de två läkarna till sist att bli frikända även i allmänhetens ögon, kommer de att få upprättelse? Nej, inte om röststarka vänsterfeminister och de som gjort karriär på fallet får som de vill. Skulle det visa sig att själva det konkreta exemplet, styckmordet, kring vilket i första hand terapeut och sedermera professor Hanna Olsson byggt sin könspolitiska sociala teori, inte stämmer hamnar denna feministiska frontfigurs gloria ordentligt på sned.

Hanna Olsson ser styckmordet som det yttersta uttrycket för ett patriarkaliskt samhälle präglat av mäns hat mot kvinnor. Denna världsbild vill hon och vissa feminister inte bli av med. Styckmordsmålet, och de demoniserande beskrivningarna av läkarna i pressen, gjorde att bilden av mannen som per definition ond fick ett starkt fäste. Inte minst bland välutbildade medelklasskvinnor som själva levde i jämlika förhållanden.

Barnpsykologer gjorde, liksom Hanna Olsson, karriär på styckmordet. Många, inte minst journalister, har intressen av både personlig och ideologisk art att bevaka när det gäller det här målet. Och många tidningar och deras redaktörer bär skuld.

Behandlingen av de två läkarna är ett fruktansvärt exempel på hur rättssamhället kan sättas ur spel när media i någon sorts kollektivt rus har bestämt sig för att någon är skyldig. Tyvärr vill få tidningar skriva om historien och flera som inte var med under den tiden står ändå upp för sina kolleger. Till exempel deklarerade tidskriften Arenas före detta chefredaktör Kristina Hultman en gång att hon ju egentligen inte visste någonting om fallet, hon var inte med på den tiden, men hon bara kände att hon "måste försvara Hanna".

I juni-numret av ovannämnda tidning förklarar skribenten Kerstin Alfredsson klasskrig. De som vill ge läkarna en rättvis prövning mot hela den breda vänstern, ja, mot arbetarklassen. Läkarna mot folket, välutbildade mot lågutbildade. Röda khmererna gillade inte heller människor med högskoleutbildning.

Som sagt, det finns många som tjänar på att fallet bara glöms bort, vilket vore förödande för svenskt, redan skamfilat, rättssystem. Och, om någon nu bryr sig, skulle en ordentlig prövning av läkarnas resningsansökan kunna ge dem bägge och deras familjer upprättelse.

 

 

Texten återges med författarens och Kristdemokratens tillstånd.

 

<<<