<<< Öppet brev till justitieministern Moderna Tider, februari 2002   I en rättsstat får det inte vara möjligt att en friande dom i brottmål leder till social katastrof för de frikända på grund av formuleringarna i domskälen. Just detta hände i fallet Catrine. En enig rätt frikände de två mordåtalade läkarna på alla åtalspunkter, men i domskälen skrevs det att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkarna hade styckat kvinnan. Detta brott kallas med juridisk terminologi för brott mot griftefriden - ett brott som över huvud taget inte prövades under rättegången. Läkarna hade inte delgivits misstanke om, eller åtalats för detta. Brottet var dessutom, vid rättegångstillfället, preskriberat. Det sensationella och unika i fallet Catrine är att själva motiveringen av den friande domen, domskälen, formulerades på ett sådant sätt att den lämnade dörren öppen för andra myndigheter att utmäta straff för ett annat brott än det som Catrine-rättegången handlade om. I detta fall tog Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ifrån läkarna deras läkarlegitimationer. Förfarandet är i själva verket en form av lynchjustis: när inga bevis för det föregivna brottet kan framläggas, försäkrar sig rätten ändå om straffpåföljd genom tillägget i domskälen. Detta förfarande, att i en friande dom skapa förutsättningar för straffpåföljd genom att hävda att de åtalade är skyldiga till ett annat brott än det som de är friade för, måste anses som djupt skadligt för tilltron till det svenska rättsväsendet. Sedan 1988, då Stockholms tingsrätt meddelade domen, har läkarna i alla rättsinstanser försökt få domen prövad och domskälet undanröjt. De har i samtliga fall fått avslag. Senast i Högsta domstolen 4.12.2001. Nu står de vid vägs ände, vilket också innebär att rättssamhället i det närmaste har uttömt sina möjligheter att återskapa förtroendet för rättssäkerheten. Ett kanske sista hopp står till regeringen och till dig, justitieminister Thomas Bodström. Du måste nu syna detta fall och ta initiativ som leder till att ett rättshaveri av det slag som drabbat de båda läkarna inte blir möjligt i framtiden. Utöver detta är det ett oavvisligt krav att möjligheten för läkarna att få domskälet prövat och undanröjt undersöks. Detta sista har visat sig vara själva grundproblemet i detta tragiska rättsfall: samtliga rättsinstanser, har hänvisat till formaljuridiska hinder för att pröva domskälen. Motiveringen har i alla dessa fall varit att det formellt inte går att pröva ett domslut som är friande. Paradoxalt nog hade en fällande dom varit till läkarnas fördel, eftersom de då hade kunnat överklaga den. De två domarna vid rättegången 1988, Carl-Anton Spak och Ingegerd Westlander, var fullt medvetna om att det förödande tillägget i domskälen stred mot processrättsliga principer. Det framgår av en intervju i Svenska Dagbladet (17.6 1989) i vilken Spak säger sig inte ångra skrivningen, utan kallar den "en form av konsumentupplysning". John-Henri Holmberg, nämndeman vid rättegången 1988, beklagar domskälen. Han anser att de är olyckligt formulerade och framtvingades under tidspress. Thomas Bodström, vi är förvissade om att du är fullt på det klara med att detta rättsfall har försvagat tilltron till rättssäkerheten i Sverige, den som är själva grunden för vårt demokratiska samhällsskick. Lika förvissade är vi om att du med denna insikt verkar för att den skenbart friande domen ska få granskas på nytt.   Knut Ahnlund, professor, medlem i Svenska Akademien Per Björkman, advokat Stig Centerwall, advokat Gunilla Edelstam, jur dr Jan Gehlin, fd domare John-Henri Holmberg, fd nämndeman, förläggare Lena Celander-Jörgensen, jur stud Per Samuelson, advokat Leif Silbersky advokat Bengt Sköld, journalist Lars Wilhelmson. fd hovrättslagman     Texten återges med författarens och Moderna Tiders tillstånd.   <<<