2002-04-12
Till Justitieministern
Styckmordsfallet visar att gällande rätt måste ändras
I det s.k. styckmordsfallet har två läkare, mot sitt nekande, utpekats som skyldiga till att ha styckat en kvinna. Läkarna, som blev friade för mordåtalet, har försökt överklaga domen, men eftersom utpekandet av styckningen gjordes i domskälen har de nekats rätten att få beslutet överprövat. Hade tingsrättens dom, som byggde på en uppenbart dålig bevisföring, fått prövas i högre instans talar allt för att läkarna blivit helt friade. Tingsrättens användande av "fällande domskäl", som nuvarande rättssystem på ett cyniskt sätt kallar för en friande dom, har nu istället fått förödande konsekvenser för läkarna både när det gäller deras yrken och deras privatliv. Rättsfallet visar att nuvarande rättspraxis är grym och inhuman och att den behöver ändras.
I ett av Sveriges mest uppmärksammade brottmål har två läkare mot sitt nekande utpekats som skyldiga till att ha styckat en kvinna. De två läkarna häktades hösten 1987 och åtalades för mord, misstänkta för att ha mördat och styckat Catrine da Costa, vars kroppsdelar påträffats tre år tidigare, sommaren 1984. Delar av kroppen återfanns aldrig och någon dödsorsak kunde aldrig fastställas. Under 1988 hölls två rättegångar mot läkarna i tingsrätten i Stockholm. Den första rättegången, i vilken läkarna befanns överbevisade om att ha mördat kvinnan, ogiltigförklarades av Svea Hovrätt på grund av rättegångsfel och i samband med detta försatte hovrätten också läkarna på fri fot. I hovrättens beslut att återförvisa ärendet till tingsrätten för en ny rättegång framgick det att hovrätten inte bedömde det som att bevisen skulle räcka till en fällande dom om hovrätten hade haft att döma i målet.
Den andra rättegången i tingsrätten resulterade i en dom (1988-07-08) i vilken talan mot läkarna ogillades. I ett särskilt tillägg i slutet av domen (de s.k. domskälen) uttalade emellertid tingsrätten att "det var ställt utom allt rimligt tvivel" att de två läkarna tillsammans styckat kvinnans kropp (brott mot griftefrid enligt 16 kap. 10 § brottsbalken). De båda läkarna förde talan mot tillägget om styckning till Svea hovrätt och till Högsta domstolen, men detta avvisades och någon förnyad prövning av skuldfråga skedde alltså inte. Svea hovrätts motivering var att åklagaren, som hade förlorat sitt mål i tingsrätten, inte hade överklagat domen och att de tilltalade inte kunde föra talan mot ett frikännande domslut. En förklaring till att åklagaren inte ville överklaga domen kan ha varit att hovrätten tidigare uttalat att bevisningen knappast räckte för en fällande dom.
Läkarlegitimationen återkallas
I press, radio och TV ägnades målet ett utomordentligt stort intresse och det massmediala trycket på chefsåklagaren och domstolarna är väl belagt (www.mediemordet.com). Redan innan tingsrättens friande dom vunnit laga kraft, begärde socialstyrelsen hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att de två läkarnas legitimationer skulle återkallas med hänvisning till tingsrättens påstående i domskälen, där läkarna utpekades som skyldiga till styckningen. Ärendet prövades i HSAN genom beslut den 26 maj 1989, varvid nämndens majoritet beslutade att legitimationerna skulle återkallas. Nämndens två jurister - ordföranden, f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger och förbundsjuristen Jan Sahlin - var skiljaktiga och ville inte återkalla legitimationerna. HSAN:s beslut överklagades av läkarna till kammarrätten i Stockholm, som i dom den 6 oktober 1989 beslutade att läkarna skulle återfå sina legitimationer. Socialstyrelsen överklagade i sin tur detta beslut till regeringsrätten, som i beslut den 11 juni 1990 återförvisade ärendet till kammarrätten för förnyad prövning. I dom den 31 maj 1991 beslutade kammarrätten att läkarnas legitimationer skulle återkallas. Läkarnas ansökan om prövningstillstånd lämnades utan bifall.
Tilltron till bevisföringen
Åtta år senare, i början av 1999, utkom Per Lindeberg med boken "Döden är en man" (Fischer & Co, Stockholm 1999). I boken (bilaga 1 och www.mediemordet.com) presenterades en rad nya omständigheter, som sammantaget gav anledning till att starkt ifrågasätta den bevisning som anförts mot läkarna. Chefsåklagare Anders Helin har efter det att boken kom ut, i två radiointervjuer (se bifogade utskrifter: bilaga 2 och 3) förklarat, att bevisen redan när åtalet skedde byggde på så svaga indicier att han var tveksam till att det skulle räcka till en fällande dom. Per Lindeberg redovisar vidare i sin bok sådana felaktigheter och oklarheter i bevisföringen att man kan tala om manipulering av fakta. Detta gäller t.ex. en vittneskonfrontation med fotohandlarparet: ett bevis som tillmättes avgörande betydelse enligt domstolarna. Det gäller också det så kallade dagboksvittnet där man idag på goda grunder kan ifrågasätta äktheten. Nya uppgifter har också kommit fram som gör att gärningsbeskrivningen starkt kan ifrågasättas. Professor Leif GW Persson (jämför utskrift från "Studio 1", 29 jan. 1999: bilaga 3) menar att gärningsbeskrivningen helt enkelt inte ryms inom den tidsram som fanns till förfogande för brottet så som det beskrevs i rätten.
Chefsåklagare Anders Helin har sagt ("Studio 1", 29 jan. 1999: bilaga 3) att de viktigaste indicierna var barnets berättelse och den identifiering av allmänläkaren som fotohandlarparet gjorde i samband med en videokonfrontation. Av domslut framgår det att domstolarna resonerat på samma sätt. Frågan är bara hur dessa bevis står sig idag vid en förnyad granskning.
När det gäller barnets berättelse säger Claes Borgström (då advokat, nu jämställdhetsombudsman) i radiointervju ("Studio 1", 29 jan.1999: bilaga 3):
"- det finns ingen barnets berättelse. Det finns en mammans berättelse - Det grundläggande problemet är då inte att tolka mammans berättelse utan det grundläggande problemet är att man vet inte hur det gick till när de här samtalen förekom mellan mamman och barnet. Man måste inte vara konspiratoriskt lagd och säga att mamman har hittat på det här för att hindra pappan från att träffa barnet. Det spelar ingen roll: man vet inte hur det gick till - hur mycket hon ledde barnet. Det är det ena: det andra är att ett barn på ett och ett halvt år som inte har utvecklat verbalt språk, i ett senare skede i livet ska kunna sätta ord på upplevelser som ligger så tidigt i livet. Det är nog inte alldeles okontroversiellt och att det går ens."
När det gäller den identifiering av allmänläkaren som fotohandlarparet gjorde vid en videokonfrontation svarar Leif GW Persson i samma radiointervju på frågan om det finns anledning att kritisera förhöret:
"Ja, det gör det verkligen. När hon (fotohandlarhustrun) börjar peka ut nian (en polisman) så får hon ingen reaktion alls men när hon sedan pekar ut femman (allmänläkaren) så reagerar polismannen som leder konfrontationen mycket positivt och säger så här: vad är det som gör att du känner igen honom. ...."
Claes Borgström (i samma radiointervju) är också kritisk till vittneskonfrontationen:
"Det är viktigt att veta om att det här som vi hörde på band nu, det var inte den första konfrontationen. Dessförinnan hade kvinnan (fotohandlarhustrun) pekat ut en polisman som hade nummer åtta. Hon hade också nämnt nummer fem och nummer nio. Sedan gör man ett uppehåll. Vid den första konfrontationen har hon överhuvudtaget inte lämnat någon beskrivning, hon har inte lämnat något signalement på personen som var inne i fotobutiken. Det finns alltså ingen möjlighet att kolla: har hon beskrivit en person som liknar den som hon sedan pekar ut. ... När det gäller mannen (fotohandlarmannen) pekade han också först ut en polisman. Det här känner ju vi som arbetar med sådana här saker väl till att det är ganska vanligt. Slutsatsen blir att bevisvärdet när det gäller de här konfrontationerna är oerhört begränsat."
Senare i intervjun framkommer det att varken Anders Helin, tingsrätten eller kammarrätten hade fått ta del av dessa tvivelaktiga och osäkra förhör. Det som Anders Helin, domstolarna och läkarnas försvarsadvokater fått se var ett protokoll från förhöret där det entydigt och utan osäkerhet står att fotohandlarparet har pekat ut allmänläkaren som den kund som lämnat in bilderna på en styckad kvinna.
Av ovanstående kritik framgår det tydligt att det inte blir mycket kvar av värde av det som åklagaren säger sig ha som huvudpunkter i bevisföringen.
Ny förundersökning och försök att få resning
I den debatt som följde på publiceringen av "Döden är en man" fick polisen en del nya tips, som resulterade i att en ny förundersökning av det femton år gamla fallet kom till stånd under 1999. Efter en förnyad genomgång av de gamla bevisen var de poliser som nu arbetade med fallet helt övertygade om att läkarna var oskyldiga. Förundersökningen inriktades därför på att hitta den (eller de) som verkligen var mördare. De båda läkarna begärde i detta läge, genom inlagor till Svea hovrätt och Högsta domstolen, att påståendet i tingsrättens tillägg i domskälen om brott mot griftefrid skulle prövas genom extraordinära rättsmedel. Dessa ansökningar har lämnats utan prövning i sak.
Svea hovrätt (16 feb. 2001) angav följande skäl när man avvisade resningsansökan:
"En förutsättning för att en part skall ha rätt att ansöka om resning och rätt att klaga över domvilla är att det varit möjligt att överklaga den dom som angrips. Att klaga enbart över domskäl är i princip inte tillåtet. Detta anses gälla även om klaganden anser att domen med hänsyn till domskälen är chikanerande för honom eller olycklig från prejudikatsynpunkt eller kan medföra en för honom oförmånlig bevisverkan i framtida process. Tingsrättens uttalande i domskälen innebär inte att - N.N. och N.N. -har dömts för brott mot griftefriden. Uttalandet är inte heller, så som sökandena gjort gällande, att jämställa med en dom som enligt bestämmelserna i rättegångsbalken får överklagas."
Ovanstående resonemang - som enligt hovrätten faktiskt bara gäller i princip - visar på en situation där den som utpekas som skyldig till brott i domskälen, men frias i domslutet är helt rättslös: utpekandet i domskälen är ingen dom och därför får inte domen som helhet överklagas, men eftersom domen inte har fått överklagas får man inte heller rätt att begära resning. Denna rättsordning är väl tänkt att gardera mot okynnesklaganden, men den juridiska fälla som detta har försatt läkarna i har fått helt orimliga konsekvenser. Naturligtvis ska man inte kunna överklaga småsaker, men det kan inte ha varit lagstiftarnas mening att reglerna mot okynnesklagande skulle kunna leda till en sådan situation som dessa läkare nu befinner sig i.
I december 1999 ansökte läkarna också hos regeringsrätten om resning av kammarrättens dom 1991 i legitimationsärendet. Regeringsrätten avslog resningsansökan i beslut den 30 maj 2001.
Förvaltningsdomstolars behörighet
När det gäller prövningen av läkarnas lämplighet som läkare, d.v.s. frågan om deras läkarlegitimationer, kom dessa rättegångar i slutskedet inte alls att pröva lämpligheten utan i stället utgöra en prövning av bevisningen i styckningsanklagelsen, alltså en brottmålsprocess av ett preskriberat fall. Kammarrätten, som är en förvaltningsdomstol, gjorde detta på direkt uppmaning av regeringsrätten i samband med att denna rätt hade återförvisat ärendet. Detta framstår som en form av rättegångsfel. Det kan inte vara rimligt att låta en förvaltningsdomstol hålla rättegång om ett preskriberat brott, som en allmän domstol tidigare sett sig förhindrad att ta upp till prövning. Kritik mot detta har beskrivits i en anmälan till Justitieombudsmannen (JO) inlämnad av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger torsdagen den 7 februari 2002 (bilaga 4). JO avvisade dock denna anmälan som irrelevant redan måndagen den 11 februari 2002 (bilaga 5). Att JO, på i praktiken två handläggningsdagar, avvisar en noggrant förberedd, och utförligt motiverad anmälan, skriven av en högt uppsatt och ansedd f.d. domare, måste i sig anses märkligt. JO:s avvisande, som skedde på två grunder, väcker flera frågor:
- JO säger att anmälan kom in för sent: ärenden äldre än två år tas inte upp om inte särskilda skäl föreligger.
- JO framhåller att man "inte brukar uttala sig om frågor som innefattar bedömningar eller ställningstaganden av domstolar och andra myndigheter".
JO:s argument förefaller egendomliga. Hur kan JO bortse från att det finns en mängd särskilda skäl som förekommer i detta märkliga rättsfall? Dessutom innehåller anmälan påpekanden om rättegångsfel och dolda fel i bevisföringen.
Det rättsliga tillvägagångssättet
Av lagförarbeten och kommentarer till lagens regler om brottspreskription framgår det att en domstol inte bör uttala att den tilltalade begått brottet om det är så att domstolen finner att ansvar för brottet är preskriberat. De fall, där det ändå anses vara försvarbart att ta ställning till detta, gäller sådana där det yrkas skadestånd eller där det kan bli aktuellt med "särskild rättsverkan".
Domskälen är ju till för att förklara, hur rätten ser på åklagarens beskrivning av det påtalade handlandet och hur rätten har funnit att det stämmer överens med vad som verifierats i målet. I det här aktuella fallet har visserligen inte griftefridsbrott kunnat ingå i rubriceringen av åtalet, eftersom det var ett preskriberat brott, men å andra sidan har styckningen ingått i gärningsbeskrivningen över mordåtalet. Eftersom tingsrätten tydligen har låtit sig övertygas om att de tilltalade var skyldiga till styckningen har domstolen därför, enligt rådande rättspraxis, gjort uttalandet om styckningen i domskälen trots att brottet var preskriberat. Domstolens motiv kan ha varit att man ville ge en öppning mot annan "särskild rättsverkan", vilket ju också blev följden i och med att läkarna senare fråntogs läkarlegitimationen.
Orimlig rättspraxis
Tingsrättens sätt att använda domskälen som ett sätt att i praktiken fälla läkarna som skyldiga till styckningen visar tydligt att rättssäkerheten kan komma i fara. Trots att domen var formellt friande fick ju utpekandet i domskälen samma konsekvenser som en fällande dom, och då inte bara när det gäller styckningen. Det är ju nämligen så att de flesta, med rätta, menar att den som styckat en människa troligen också mördat personen i fråga. Om tingsrättens dom, som blev så styrande för den vidare rättsprövningen, i stället hade varit möjlig att överpröva till hovrätten hade bevisprövningen kunnat bli mer kvalificerad. I detta fall hade det säkert lett till en helt friande dom.
Rådande rättspraxis, så som den kommit till uttryck i detta fall, måste alltså anses vara orimlig. Det kan kanske vara försvarbart, om det behövs för att förklara domslutet, att man i domskälen utpekar någon som skyldig till en mindre förseelse, där utpekandet inte kan anses alltför chikanerande, eller där det inte kan tänkas få allvarliga konsekvenser i andra sammanhang.
Det som hittills motiverat denna praxis har varit att domskälen kan få betydelse bl.a. när sanktionen särskild rättsverkan av brott kan bli aktuell. Frågan är bara om detta verkligen kan anses vara en rimlig ordning. Med särskild rättsverkan avses bl.a. konsekvenser som skadestånd och liknande - påföljder som i lagens mening inte ens kallas för straff, men som ändå kan få helt förödande konsekvenser för en människa. Och ska verkligen åtgärden att deslegitimera en läkare kunna rymmas under det skenbart oförargliga begreppet "särskild rättsverkan"? Deslegitimering av en läkare är ju till sina praktiska verkningar något helt förödande, fullt jämförbart med ett strängt straff i lagens bemärkelse.
Det som ur rättssäkerhetssynpunkt är oroande i fallet är alltså inte i första hand att domstolen pekat ut de anklagade som skyldiga - det orimliga är att utpekandet inte har kunnat överprövas i högre allmän domstol, den typ av domstol som rättssystemet menar ska hantera brottmål som t.ex. mord och griftefridsbrott. Läkarna har på det sättet inte fått a fair trial, eller med andra ord, de har nekats en rättvis prövning av sin sak.
I den allmänna debatten (jämför även uttalanden av chefåklagare Helin och universitetslektorn, numera professorn Diesen vid Stockholms universitet, bilagorna 2 och 3), heter det dock att läkarna fått en rättvis prövning: deras fall har ju prövats även i förvaltningsdomstolar. Men om detta verkligen ska avspegla rättsuppfattningen i vårt samhälle finns det anledning till oro.
En anledning till det är, som sagts här ovan, att det måste vara någon form av rättegångsfel att låta ett brottmål bli prövat i en förvaltningsdomstol eftersom dessa inte har rätt erfarenhet och kompetens för sådana mål.
En annan allvarlig invändning mot påståendet att läkarna skulle ha fått en rättvis prövning är dessutom, att även om läkarna skulle ha blivit frikända i prövningen av legitimationsärendet, så skulle tingsrättens "dom" där de utpekas som skyldiga till styckningen stå orubbad kvar, utan att de beviljats överprövning.
Ingen människa med rättskänsla kan beskriva detta som att läkarna fått en rättvis prövning av sitt fall. Vem vill leva med ett "fällande domskäl" som i praktiken utpekar en som styckmördare? Detta sätt att ta en slags genväg genom rättssystemet och i praktiken döma människor till ett straff är både grymt och inhumant.
Tilltron till rättssäkerheten är i fara
Uppmärksamheten kring ett otäckt styckmord blir naturligtvis alltid mycket stor men i detta fall övergick uppmärksamheten till det som bl.a. chefsåklagaren kallat för ett hysteriskt massmedieuppbåd. I sådana lägen är det lätt att låta sig vilseledas. Chefsåklagaren har i en radiointervju anfört (P1 Morgon, 13 jan. 1999: bilaga 2) att han för sin del är övertygad om att domstolarna lät sig påverkas. En nämndeman som var delaktig i tingsrättens dom 1988 har också påpekat (Moderna Tider, feb. 2002, s.16, bilaga 6) att domskälen framtvingades under tidspress.
Faran är alltså stor att de rättsvårdande myndigheterna här har låtit sig påverkas, och att detta lett till en uppluckring av rättssäkerheten. I detta fall finns det gott om oroande inslag som tyder på det: en enögd förundersökning som byggde på förutfattade meningar om de häktades skuld, ett tvivelaktigt experimentåtal ("går det så går det") trots uppenbara oklarheter och svagheter i bevisföringen, sensationsjournalistik, som genom att okritiskt blåsa upp osäkra läckor från polisen på förhand dömde läkarna och utmålade dem som monster, en opinionsbildning, som med utgångspunkt från offrets utsatthet lät bli att kritiskt granska bevisföringen och i stället på förhand band de anklagade vid brottet.
Ett flagrant tecken på uppluckring av rättssäkerheten är också att en universitetslärare vid Stockholms universitets juridiska fakultet (numera professor i processrätt) i radio (bilaga 2), hävdar att man, vid prövning av deras rätt att få resning i målet, bör bortse från om läkarna är skyldiga till styckningen eller inte eftersom Hanna Olsson i sin bok "Catrine och rättvisan" beskrivit läkarna som olämpliga. Därmed anser han tydligen att det är rätt att de förblir utpekade som skyldiga till detta brott även om de inte har något med styckningen att göra. Han hävdade dessutom, i samband med behandlingen av legitimationsärendet (KPMLr:s tidning Proletären, maj 1991), att styckmordsanklagade överhuvudtaget inte borde ha rätt till försvarsadvokat. Hur ska anklagade kunna lita på en rättvis rättegång när det svenska rättssystemet och den akademiska utbildningen inom juridiken tolererar en sådan inställning?
Vi ser det som en uppgift för regering och riksdag att följa debatten i samhället om hur rättssystemet tillämpas och utvecklas. De rättsvårdande myndigheternas och massmedias sätt att informera om rättskipningens regler är viktiga när det gäller att få allmänhetens förståelse för principerna i en sund rättsstat. Om tilltron till och förståelsen för vårt rättssystem sviktar hos allmänheten måste regering och riksdag vidta åtgärder.
Rättssäkerheten kräver att gällande rätt ändras
Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 11.1) skall envar, som anklagats för straffbar gärning, ha rätt att betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier. Att i en lägre domstol först utpekas som skyldig till ett så allvarligt brott som styckning (och i praktiken mord) och sedan nekas överprövning i högre instans, kan inte vara förenligt med detta grundläggande rättssäkerhetskrav. Vi tror därför inte heller att detta är förenligt med den allmänna rättsuppfattningen i Sverige. Artikel 11.1 skiljer inte på om brottet är preskriberat eller om det utdöms straff: det talas om att skulden blivit lagligen fastställd. I detta fall har brottet blivit lagligen fastställt (i domskälen) trots att de anklagade inte fått åtnjuta alla för sitt försvar nödiga garantier eftersom de nekats rätten till en fortsatt rättslig prövning i högre instans.
Det aktuella rättsfallet visar att en ändring av antingen lag eller rådande praxis behöver komma till stånd. Varje utpekande av den tilltalade som skyldig till straffbar handling bör av rättssäkerhetsskäl vara möjligt att överklaga, även om utpekandet skulle göras enbart i domskälen.
Vi vädjar
I två inlägg i DN Debatt (bilagor 7 och 8) och i ett öppet brev i Moderna Tider (bilaga 6) har ett antal personer uttryckt sin oro över att rättssystemet har kunnat tillämpas på det sätt som skett här. Bland undertecknarna till dessa upprop är ett antal framstående jurister.
För att återställa tilltron till svensk rättssäkerhet vädjar vi till dig som justitieminister att verka för att gällande rätt ändras så att sådana övergrep som beskrivs här ovan inte kan hända i framtiden. Ändringen bör göras så att den också ger Högsta domstolen ett stöd för att kunna bevilja resning i ömmande fall, som t.ex. detta fall, och därmed ge läkarna en möjlighet att få hela det ursprungliga mordåtalet prövat.
Undertecknare av skrivelsen
Knut Ahnlund, professor och ledamot av Sv. Akademien
Marianne Ahrne, författare och filmregissör
Lars Bergström, professor i filosofi
Lena Celander-Jörgensen, jur.stud.
Stig Centerwall, advokat
Bengt Fredricsson, docent, f.d. högskolelektor och överläkare
Nils Funcke, journalist och författare
Jan Gehlin, f.d. domare
Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog
Germund Hesslow, professor i neurovetenskap
Kristina Hjertén von Gedda, fil.lic., författare
Bure Holmbäck, docent, författare
Gunnar Höst, läkare (barnpsykiater)
P.C. Jersild, författare
Bo Lindblom, författare och f.d. ordf. i Amnesty
Finn Löfquist, f.d. avdelningsdirektör
Claes-Göran Lönnroth, läkare
Patrik Nyberg, idéhistoriker
Gustaf von Platen, f.d. chefredaktör
Stig Ramel, författare och tidigare VD i Nobelstiftelsen
Rigmor Robèrt, läkare och leg. psykoterapeut
J.P. Roos, professor i socialpolitik (univ. i Helsingfors)
Bengt Rösiö, f.d. ambassadör
Per Samuelsson, advokat
Rudolf Schlaug, med. dr.
Leif Silbersky, advokat
Bengt Sköld, journalist
Carin Stenström, journalist
Maria Wilhelmson, journalist
genom
