<<<

 

Dömd till livstid av medierna
Per Lindeberg
(Artikeln har i en tidigare version publicerats i Publicistklubbens årsbok 2000)
 
Polisen reagerade med mycket större öppenhet än medierna på den kritiska granskningen av justitiemordet på de två läkarna i "Döden är en man". Bara några veckor efter bokens publicering startade en utredning av ett förbisett tips. De nya uppgifter som nu kom fram i samband med utredningen blev upptakten till en ny förundersökning, som på punkt efter punkt kunde bekräfta bokens invändningar mot den ursprungliga polisutredningen.

Några månader senare var de två läkarna i praktiken avförda som misstänkta. Tidigare bortglömda uppgifter i den gamla utredningen från 1984 tydde på att kvinnan troligen varit i livet efter den pingsthelg, då åklagaren påstod att läkarna mördat och styckat henne. En man i femtioårsåldern, hos vilken kvinnan tidvis bott, hördes om sina kontakter med henne och hans lägenhet i Solna undersöktes som tänkbar mordplats. Några bevis för att han skulle vara gärningsmannen bakom det femton år gamla brottet framkom emellertid inte och förundersökningen gick i stå.

I ljuset av dessa nya fakta framstår åklagarens gärningsbeskrivning i målet mot läkarna som hämtad ur en lågbudgeterad splatterrulle. De två männen skulle ha stämt möte med den unga kvinnan på den helgtomma rättsläkarstationen, där de våldförde sig sexuellt på henne och därefter i obduktionssalen slaktade henne som ett djur. Den sönderstyckade kroppen fotograferades. Styckningen bevittnades av ett litet barn, den ene läkarens drygt sjutton månader gamla dotter. Filmen lämnades in för framkallning i en fotofirma i närheten av rättsläkarstationen. I kvällspressens skildringar av dramats bakgrund skymtade ett hemligt sällskap bestående av män, som ägnade sig åt att döda prostituerade och byta bilder på skändade kvinnokroppar, som småpojkar byter bilder på hockeyidoler.

Redan det förhållandet att det inte fanns någon som helst teknisk bevisning i form av fingeravtryck, hårstrån, blodstänk, spermarester eller liknande borde i nyhetsbevakningen av rättsfallet ha föranlett en viss försiktighet från mediernas sida. Till detta kom också att personundersökningarna av de misstänkta inte visade annat än att de båda i omgivningens ögon alltid framstått som ambitiösa och socialt väl förankrade personer. Ytterligare en märklig omständighet var att åklagarens vittnen inte kommit fram i polisutredningen, utan på eget initiativ hört av sig till polisen flera år efter det att kvinnan dödats och att det var först genom ett sådant vittne, som polisen till slut ansåg sig kunna knyta styckningsoffret till en av männen.

Mot den här bakgrunden kan man tycka att det hade varit motiverat med en avvaktande hållning från nyhetsreportrarnas sida beträffande såväl skuldfrågan som beskrivningarna av de två misstänkta männen. I verkligheten blev det tvärtom. Det var inte ovanligt att journalisterna framställde de två männen som ännu mer komprometterade än vad åklagaren gjort.

När Expressenjournalisten Leif Brännström lyckades komma över ett sekretessbelagt barnpsykiatriskt utlåtande, beställt av polisen, där det spekulerades kring påståenden om att den blott sjutton månader gamla flickan skulle ha varit vittne till styckningen, bearbetade han på egen hand innehållet i utlåtandet, så att Expressens läsare svårligen kunde få något annat intryck än att barnets pappa och dennes kollega faktiskt bundits till gärningen.

Och när Dagens Nyheters rättsreporter Gun Fälth bevakade rättegången mot läkarna i tingsrätten informerade hon DNs läsare om att polisen redan i början av utredningen fått klart för sig att Teet - den s k Obducenten - kände offret, att det starkaste indiciet mot läkarna var en femårig flickas berättelse, som kommit fram under långa och ingående samtal med barnpsykologer, att det fanns bandupptagningar där flickan spontant sagt saker som visade att hon varit med vid styckningen och att Obducenten betygsatt ett hundratal pornografiska videofilmer. Inget av dessa graverande påståenden var med sanningen överensstämmande - men de gjorde det onekligen lättare för DNs läsare att tro på de påståenden om männens skuld, som åklagaren förde fram.
Expressen och Dagens Nyheter kom att få en alldeles speciell betydelse för opinionsbildningen kring fallet, men liknande exempel på desinformation kan lätt plockas fram också från andra tidningars bevakning av styckmålet.

Vad berodde det då på att journalistiken kring rättsfallet blev så tendentiös och så drabbande för de åtalade?
En del av förklaringen finns i den dramaturgiska struktur, som karakteriserade mediabevakningen av fallet och vars inledande akt - förspelet till rättegångarna - kom att bli styrande både för aktörerna i det rättsliga dramat och för dramats upplösning.

Förspelet utgjordes av de fem publiceringsdagar i december 1984, då polisen på diffusa misstankar ostentativt grep Teet på hans arbetsplats som misstänkt för mord och omgående försåg journalister med graverande uppgifter om hans person. Det var under de här dagarna, som mediemyten Obducenten skapades av Expressens kriminaljournalister genom ett hopkok av polistips, redaktionsskvaller och ryktesspridning bland uppskrämda prostituerade kvinnor i Stockholms innerstad, som ville hjälpa polisen att få tag i en okänd styckmördare.

Enligt Expressen skulle Obducenten ha varit kund hos den styckade kvinnan, han skulle ha avslöjats genom att andra prostituerade namngivit honom för polisen, de skulle ha tipsat om hans signalement och beskrivit hans bil. Polisen skulle ha sett den misstänkte plocka upp prostituerade på Malmskillnadsgatan. Han skulle ha överfallit en kvinna två månader före gripandet, tagit strypgrepp på henne och hotat henne med kniv. Obducenten beskrevs i Expressen som en våldsbenägen dubbelnatur, "en psykologisk gåta". Utåt en respekterad ung läkare, men i verkligheten en brutal och pervers prostitutionskund, fixerad vid våld och sexuella övergrepp.

Ingen av dessa uppgifter var sann. Ändå skulle de komma att upprepas i andra tidningar tills de framstod som etablerade fakta. Kvällspressen hade konstruerat en skrämmande gärningsmannaprofil och projicerat den på en identifierbar människa. Den skada som Teet vållades av denna fördömande publicitet om hans person går knappast att mäta. Mediemonstret Obducenten skulle inte bara övertyga allmänheten om att polisen hittat den verklige gärningsmannen bakom styckmordet - även journalisterna själva skulle låta sig övertygas. En enskild person, en människa vars handlingar gick att diskutera i rationella termer, hade genom mediernas försorg bytts ut mot en skräckfigur av mytologiska dimensioner, som visserligen formats av sina upphovsmäns irrationella värderingar, men som å andra sidan - rationellt nog - visade sig utomordentligt framgångsrik som upplagehöjare.

Med Obducenten på scenen kunde sedan rekvisitan successivt sättas på plats. Den helgtomma obduktionssalen, knivar och huggmejslar, de svarta plastsäckarna (enligt Aftonbladet "av ett speciellt slag som används just på rättsläkarstationen"). Snart blev det också dags för Obducentens mystiske kollega Allmänläkaren, vars fru utpekat honom för polisen, och för dennes lilla dotter, som påstods ha bevittnat styckningen.

Åklagarens absurda skräckscenario i tingsrätten några år senare förutsatte just den bild av den påstådde gärningsmannen, som Expressen lanserat tre år tidigare. De irrationella inslagen i gärningsbeskrivningen - platsen för styckningen, barnets närvaro, fotograferingen, fotoaffären, dumpningen av säckarna - behövde aldrig ifrågasättas, om man utgick från att den verklige gärningsmannen just var en irrationell och psykiskt avvikande våldsnatur.

När jag långt senare intervjuade Thomas´ - den s k Allmänläkarens - advokat Bengt H Nilsson och frågade denne vilken omständighet han själv ansåg varit mest komprometterande för hans klient, funderade Nilsson ett slag och svarade: "- Hans bekanskap med Teet."

Man kan fundera över vad det var hos Obducentgestalten, som till den grad attraherade fantasin, att Obducenten efter rättegångarna skulle komma att ingå i ett folkloristiskt skräckkabinett, där det var allmänt bekant att Obducenten nattetid körde taxi i Stockholm och att ensamma kvinnor borde ta sig i akt. Enligt en teori som diskuterats på åtminstone två stora Stockholmsredaktioner skulle bakgrunden till detta rykte vara ett försök att motarbeta en misshaglig konkurrent på den överetablerade taximarknaden i Stockholm, som dumpat priserna med en s. k. tjejtaxa. Oavsett hur det nu förhåller sig med uppkomsthistorien har detta rykte fått stor spridning. I likhet med flertalet påståenden om Obducenten saknar det helt och hållet verklighetsunderlag.

Kanske var det ett utslag av tidsandan under 1980-talet, som gjorde att Obducentgestalten accepterades så beredvilligt som autentisk beskrivning av en gärningsman. När incestdebatten i USA i början av 80-talet nådde Sverige lanserades en hotbild, som kastade ett oväntat ljus över den manliga sexualiteten och över dittills förbisedda övergrepp inom familjen. Två inslag i opinionsbildningen ägnades särskilt stor uppmärksamhet. Det första gällde frågan hur vanliga sexuella övergrepp på barn och unga flickor kunde anses vara. Enligt en del uppgifter i medierna kunde vart tredje barn - i regel en flicka - ha utsatts för övergrepp. Här rörde det sig alltså om ett onormalt beteende, som samtidigt i statistiskt hänseende tydligen närmade sig någon sorts "normalitet".
Varje lärare, barnavårdare, kurator och skolpsykolog kunde förvänta sig att påträffa flera offer för sexuella övergrepp bland de barn, som man hade ansvar för.

Det andra uppmärksammade inslaget gällde synen på förövaren. I medierna underströks att förövaren ofta var en skenbart oförvitlig, högutbildad och repekterad man. Incestbrott var alltså inte något typiskt underklassbrott, utan förekom tvärtom i alla samhällslager.

Samtidigt ideologiserades synen på sexualbrott i allmänhet och diskuterades i könspolitiska termer. Mäns sexualitet beskrevs som ett riskbeteende, vars yttersta drivkrafter inte återfanns inom driftslivet utan snarare var ett uttryck för behovet att vidmakthålla patriarkatets makt över det förtryckta kvinnokönet. I det här perspektivet kunde man i förlängningen se varje yttring av sexualitet mellan man och kvinna som ett övergrepp på kvinnan.

Den s k Allmänläkaren kom i medierna att framstå som en märkligt egenskapslös pendang till Obducenten. Han fördes in i mordutredningen via en incestutredning, som emellertid aldrig lyckades visa att han skulle ha gjort sig skyldig till något oegentligt. Detta hindrade inte att misstankarna mot honom med hjälp av en tjänstvillig barnpsykiatriker några år senare avancerade till ett åtal för styckmord.

Som mediegestalt utgjorde han en blank yta, på vilken kulturjournalister som Yrsa Stenius och Per Svensson kunde projicera sina fantasier kring hans förmodade inre liv och hans uppenbarligen mycket avvikande förhållande till Obducenten. Allmänläkaren ensam var inte särskilt intressant. Det var först när man såg honom i relation till den skrämmande Obducenten, som han fick ett ansikte. Hans återhållsamma framtoning i rättssalen väckte journalisternas intresse.

Yrsa Stenius beskrev honom så här för Aftonbladets läsare:

"Jag ser framför mig en man som är strikt och kontrollerad intill livlöshet. Men något som är liv inom honom bryter fram när han talar om obducenten. Liksom något brister ur honom i meningar och påståenden som saknar sammanhang för hans fru. Något som tillhör en annan värld, en värld där han är en annan. I sina ansträngningar att hålla världarna i sär separerar han krampaktigt allt yttre och inre. Disciplinen i den socialt anpassade tillvaron är stenhård. Mannen beter sig litet grann som en robot. Ändå sipprar något genom järnridån ibland."

Och Per Svensson på Expressen tyckte att Allmänläkaren gjorde ett kusligt intryck. Svensson funderade över vilka drivkrafter som kunde tänkas ligga bakom denne mans roll i styckmordsdramat.
"Kanske är det så att den som går genom livet som en död får liv först i närheten av de döda? Svaret på den frågan är antagligen nyckeln till den här processen", trodde Svensson.

Att mediernas insats i styckmordsfallet kom att få en avgörande roll för det rättsövergrepp, som Teet och Thomas utsattes för är ställt utom allt tvivel. Nyhetsjournalistiken kring den ursprungliga polisutredningen 1984 och kring de rättegångar som inleddes 1988 och sedan pågick under tre års tid präglades genomgående av polisens och åklagarens påståenden om de båda männens skuld. På samma sätt kom journalisternas beskrivningar av de två misstänkta att bygga på polisskvaller och på den ryktesspridning som omgav fallet. Detta blev ännu tydligare, när debatten kring styckmordsfallet så småningom började politiseras och rättsfallet kom att diskuteras ur ett köns- och klassperspektiv.

Medierna övergav sin granskande roll för att i stället samagera med polis och åklagare genom att skapa en bild av förövarna, som övertygade allmänhet och domstolar om att dessa båda män var kapabla att begå allvarliga brott. I regel avstod journalisterna helt från att ifrågasätta polisens och åklagarens gärningsbeskrivning. I stället medverkade man till att göra den mer trolig än den egentligen var. Allmänheten vilseleddes.
Genom att väcka människors indignation inför brottet och de påstådda gärningsmännen hjälpte nyhetsjournalistiken till att rekrytera vittnen, vars trovärdighet i ett följande skede beskrevs som betydligt mer övertygande än vad som i verkligheten var fallet.

Det uppstod en mediedomstol, där de åtalade framstod som skyldiga redan innan deras skuld var avgjord i rättssalen. Några få undantag fanns, som Jan Guillous artiklar i Aftonbladet under tingsrättens prövning av målet 1988 och Anders Danielssons granskning av bevisningen i Svenska Dagbladet 1990 inför domen i legitimationsärendet. Men dessa insatser var just undantag. Som helhet dominerades mediebilden av en okritisk och klart tendentiös publicitet, där läkarna tidigt framstod som överbevisade om sin skuld.

Förmodligen finns det flera förklaringar till att journalisterna så beredvilligt gick polisens och åklagarens ärenden. I vart fall inledningsvis blev journalisterna beroende av polisläckor, som i sin tur utnyttjade medierna för att föra ut polisens version av indiciebilden och för att söka mobilisera vittnen, som kunde tänkas tillföra kompletterande bevisning. Ändå är det här förmodligen inte den viktigaste förklaringen till mediernas olyckliga insats i styckmordsfallet.

Det finns i journalistrollen en etisk dimension, som börjar vid det heroiska och sträcker sig i riktning mot det beskäftiga. Detta moraliska uppdrag skymtar till exempel i policyuttalanden av det slag, som en del TV-redaktioner valt att marknadsföra sig med. När redaktionen bakom TV-programmet "Norra Magasinet" på sin hemsida sade sig ha som ledstjärna att "visa på de orättvisor som drabbar såväl stor som liten" och såg som sin uppgift "att ge röst åt dem som ingen annan lyssnar till", är det Samhällsförbättrarrollen som lyfts fram. Och när deras kollegor på TV-redaktionen "Striptease" ville göra program "som hjälper tittare att pröva sanningshalten i påståenden, myter och halvsanningar som framförs i aktuell debatt" fick rollen dessutom en Folkbildardimension. Journalisten ska hjälpa den som inte fattar att förstå.

Paradoxalt nog har det just inom public service - i Sveriges Radio och Sveriges Television - mobiliserats ett hårdnackat försvar av mediemyterna Obducenten och Allmänläkaren. När debatten kring "Döden är en man" började fokusera på frågan om ett justitiemord blivit begånget sände redaktionen för radioprogrammet "Gomorron Världen" i P1 flera repriser på den nidvisa om de två läkarna, som satirgruppen På Håret skrev för redaktionens räkning, när hetsen mot Teet och Thomas var som intensivast. Och i ett annat inslag i "Gomorron Världen" beskrevs den uppflammande debatten kring styckmålet som ett banalt kultursidesgräl mellan aktörer, som hade egna intressen och idiosynkrasier att försvara. Att det skulle finnas något av intresse att diskutera i sakfrågan var uppenbarligen inte redaktionens uppfattning.

Och när Sveriges Televisions numera enda redaktion för undersökande journalistik "Uppdrag Granskning" - två år efter det att debatten kring fallet tagit ny fart - gjorde reportage om styckmålet, lanserade reportern Lars Borgnäs en ny tänkbar gärningsman (en 60-årig kund till den döda kvinnan) och lät förstå att denne kunde vara bekant med Obducenten. Och i ett uppföljande reportage för "Uppdrag Granskning" utvecklade Borgnäs sina teorier ytterligare. Nu antyddes ett samband mellan 60-åringen, Teet, Thomas och en anonym polisman, som tydligen också kunde misstänkas för att ha plockat undan avslöjande dokument i polisutredningen. Mer förkomna var dock inte dokumenten ifråga än att Borgnäs hittat dem i utredningsmaterialet i polisarkivet.

I likhet med samme journalists tidigare programserie om att en sammansvärjning av poliser kanske låg bakom mordet på Olof Palme, har inte heller dessa två program fört utredningen av styckmålet närmare sin lösning. Risken är tvärtom att spekulationer och konstruerade "avslöjanden" gör att omvärlden tappar intresset för själva rättsfallet.

Om samhällsförbättrarrollen inte bygger på kritiskt tänkande, utan på en åsiktsgemenskap med det politiskt korrekta, finns det en mycket påtaglig risk för att det ursprungliga journalistiska uppdraget, den förutsättningslösa granskningen, i stället ersätts av ett försvar för egna värderingar. Och detta var just vad som hände när medierna valde sida i styckmålsrapporteringen.

Journalistiken beskrivs ofta som ett värn för demokratin, som en motkraft mot sociala orättvisor, maktövergrepp, korruption och åsiktförtryck. Det är med den enskilda människan, med den svagare parten, som journalisten bör identifiera sig - inte med makthavare, ekonomiska intressen eller samhälleliga institutioner.
I styckmålet vändes dessa begrepp upp och ned och flertalet journalister tumlade handlöst i den omvända värld, som mediebilden av fallet utgjorde. Här var det ju i själva verket så att de två åtalade, som i medierna beskrevs som perverterade företrädare för ett maktfullkomligt etablissemang, tvärtom var offer för ett allvarligt rättsövergrepp, medan de personer som möjliggjorde rättsövergreppet beskrevs som hjältar. Rättsläkaren, barnpsykiatrikern och barnpsykologen gick polisens och åklagarens ärenden på ett sätt som vi i vår upplysta demokrati brukade uttrycka avsky inför, när det skedde i Sovjet. När detsamma inträffade i vårt eget land fick detta passera utan protester från landets redaktioner.

Dagens Nyheter, vars tendentiösa och osakliga journalistik kring fallet i hög grad bidrog till att förgifta stämningarna kring den rättsliga prövningen av målet, valde till en början - när "Döden är en man" väl kommit ut - att prioritera inlägg, som var kritiskt inställda till de två misstänkta och till den bok, som klandrat DN för tidningens medverkan i medialynchningen av läkarna. Artiklar som uttryckte motsatt uppfattning refuserades. Inte ens beriktiganden av osakliga uppgifter togs in.

Redan några månader innan boken kom ut, efter det att Hanna Olsson - chefsideologen bakom den feministiska kampanjen mot de två läkarna - misslyckats med att stoppa dess publicering, misstänkliggjordes både boken och förlaget av en av Olssons väninnor, DN-journalisten Rebecca Tarschys, i en signerad artikel på kultursidan. Det ryktades, skrev Tarschys, att förlaget Fischer & Co hade dåliga affärer och därför ville ge ut något "säljande".

När sedan boken väl publicerats avstod DNs kulturredaktion från att låta en utomstående bedömare recensera boken. I stället gick uppdraget till en av redaktionens frilansmedarbetare, juristen och dåvarande Amnestyordföranden Jesus Alcalá. Denne avfärdade inte oväntat "Döden är en man" som "tarvlig" och som "ett exempel på ensidig, högröstad och utlämnande journalistik". Författaren "frossar i ovidkommande detaljer" och ägnade sig åt "svepande misstänkliggöranden och rena spekulationer". Enligt Alcalá fanns det ingen anledning att kritisera rättssväsendet för den behandling som de två läkarna utsatts för. Och bokens kritik mot Dagens Nyheter fann han helt ogrundad.

Att recensenten ifråga var lierad med Hanna Olsson i debatten kring ett annat uppmärksammat rättsfall, var säkerligen inte känt för flertalet DN-läsare. Snarare bör dessa ha utgått ifrån att en skenbart helt fristående ordförande i en människorättsorganisation som Amnesty aldrig skulle kunna låna sig till att ställa sig bakom ett justitiemord.

Samma dag som Amnestyordförandens fördömande recension stod att läsa i DN, angreps boken på kultursidan i Aftonbladet av en annan medlem av Hanna Olssons nätverk. Det var kulturjournalisten Kristina Hultman, som förklarade att boken inte borde ha givits ut, att författaren var kvinnofientlig och föraktade prostituerade och att Allmänläkaren (som ju i domstol friats från misstanke om incestbrott) gjort sig skyldig till sexuella övergrepp på sin dotter - en uppfattning som Hultman inhämtat från Hanna Olssons bok "Catrine och rättvisan".

Och i en krönika i Dagens Nyheter tecknade Hultman några dagar senare ett äreminne över Hanna Olssons insatser i behandlingen av styckmålet. Det fanns ingen feministisk konspiration som försökt stoppa den nya boken om styckmålet, förklarade Hultman. Bakgrunden till sådana påståenden var helt enkelt att "män med pondus, status och makt" blivit provocerade av Hanna Olssons "skärpa och personliga styrka".
"Här kommer en kvinna med runda glasögon, träörhängen och randiga byxor och lägger fakta på bordet som fullständigt rycker tolkningsföreträdet ifrån dem", skrev Hultman. "Kraften i det arbetet kunde varken hon eller någon annan förutsäga. Därför framkallas bilden av en feministisk konspiration. Prestige och karriärtänkande anges som motiv. Det är ovärdigt men påminner oss samtidigt om att föreställningen om självständigt tänkande kvinnor som känslostyrda och emotionella lever kvar än idag:"

Senare i debatten kom Dagens Nyheter emellertid att visa betydligt större öppenhet. I synnerhet gäller detta DN:s debattredaktion, som valt att publicera flera uppmärksammade inlägg, där styckmålet kritiskt granskats. På samma sätt kom tidningens nyhetsrapportering om den nyupptagna förundersökningen att präglas av en tydlig vilja till objektivitet. Detsamma kan också sägas om Aftonbladet.

Debatten kring styckmålet och "Döden är en man" polariserades redan från början utifrån just det ideologiskt betingade köns- och klassperspektiv, som redan tidigare projicerats på fallet och som kommit att få så olyckliga konsekvenser för utgången av målet.

I Expressen dömde Per Svensson och kulturjournalisten Nina Lekander - som båda förekommer i mindre smickrande sammanhang i boken - ut bokens beskrivning av mediernas betydelse för det rättsliga övergreppet på de två läkarna. Svensson tyckte att "Döden är en man" beskrev de domare och nämndemän som dömt i styckmålet "som något slags maneter, viljelösa geléklumpar som genast guppar iväg åt det håll medie- och opinionsvinden blåser."

"Det skulle betyda att det är på landets redaktioner, inte i rättens sammanträdesrum, som domarna i samtidens stora och komplicerade rättsfall skrivs", ironiserade Per Svensson. "Står det så illa till med landets domarkår? Inte riktigt såååå illa, väl?"

Nina Lekander antydde att författaren till "Döden är man" möjligen kunde vara ett offer för paranoida vanföreställningar. Var det kanske hans avsikt "att avslöja de feministisk-konstnärliga konspirationer som styr svenska medier, vilka i sin tur styr landets alla nämndemän, toppsnutar och höga jurister som knappt gör annat än driver häxprocesser mot oskyldiga män", frågade sig Lekander. Och hon funderade vidare:
"Lindeberg (& Co) avskyr uppenbarligen särskilt kulturjournalistik och "psykologiserande", trots att han själv ägnar sig åt det senare ganska så avsevärt."

De angrepp på boken och dess författare som Expressen publicerade kan möjligen ses som en reaktion på den kritik som tidningen utsatts för i "Döden är en man". På nyhetsplats har man inte gjort några större ansträngningar att granska fallet. Däremot har man satt en erfaren researcher, journalisten Tomas Carlsson, på att kartlägga författarens privata förhållanden. Man får förmoda att avsikten varit att om möjligt få fram uppgifter, som kan användas för att ifrågasätta författarens - och därmed bokens - trovärdighet. Men till bilden hör också att Expressen publicerat en av de mest berömmande recensionerna av boken, skriven av en av de opinionsbildare som kritiseras i boken, författaren Per Olov Enquist.

I takt med att den nya polisutredningen givit allt tydligare belägg för att de två läkarna inte kan anses skyldiga till det som de anklagats för, kom positionerna i debatten kring styckmålet att förskjutas på ett sätt som tydligt visar att den allvarligaste konsekvensen av det journalistiska misslyckandet utgörs av de kvardröjande mediabilderna av Obducenten och Allmänläkaren.

Trots att allt fler kommit att inse att varken Teet eller Thomas haft någonting med 28-åriga Catrines död eller styckningen av hennes kropp att göra, så har detta inte inneburit att de två männen i medierna beskrivits med medkänsla och sympati, så som oskyldigt anklagade normalt bemöts. Tvärtom har just de redaktioner, som medverkade till rättsövergreppet mot dem, förhållit sig anmärkningsvärt kallsinniga.
Så har t ex en del skribenter intagit positionen att de två läkarna i själva verket inte utsatts för ett justitiemord, ens om de faktiskt skulle visa sig vara oskyldiga.

Ett liknande resonemang förde juristen Christian Diesen i ett inlägg på Dagens Nyheters kultursidor. Diesen har tidigare i KPML(r):s tidning Proletären förklarat att "läskigare övermänniskotyper än herrar [läkarnas namn] har aldrig skådats i detta land" och anklagat deras försvarsadvokater för att ha varit omoraliska nog att försvara sådana "likskändare". När Diesen nu slöt upp vid Hanna Olssons sida i debatten kring "Döden är en man", citerades han med gillande av DN:s ledarskribent Charlotta Friborg, som även hon förklarade att något justitiemord inte begåtts, även om läkarna skulle visa sig vara oskyldiga.

Det var "lämpligheten för yrket" som borde avgöra om läkarna skulle återfå sina legitimationer eller inte, förklarade Friborg. Det framgick av sammanhanget att det kunde vara si och så med den lämpligheten.
Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt, ytterst ansvarig för den svartmålning av de två männen som var Expressens bidrag till de två läkarnas gatlopp genom rättssystemet, har i debatten kring boken förklarat att det var Teets eget fel att tidningen valde att beskriva Obducenten som man gjorde. Han skulle enligt Strömstedt ha dömt ut sig själv genom sin "desperata livsföring". Och Expressens ledarskribent Anna Dahlberg underströk tio månader efter det att debatten om fallet under 1999 tagit fart att läkarna ju trots allt ändå friades från mordmisstankar. Inte med ett ord berörde Dahlberg den mänskliga katastrof, som förstörde läkarnas och deras anhörigas liv genom det yrkesförbud och den sociala utstötthet, som de inte minst genom Expressens försorg drabbades av.

Bortsett från Kristina Hultmans ogrundade incestanklagelse mot Thomas i samband med publiceringen av "Döden är en man", kom den s k Allmänläkaren till en början att förbigås med tystnad från mediernas sida. Att den tystnaden bröts sommaren 2001 genom Maria Wilhemssons uppmärksammade intervju med Thomas i Moderna Tider får ses som ett steg i riktning mot en förutsättningslös granskning av fallet. Bilden blir dock inte fullständig om man inte samtidigt väger in Uppdrag Granskningredaktionens misstänkliggörande av de två läkarna så sent som i december 2001.

De idoga försöken att svartmåla i synnerhet Teet hade varit otänkbara, om inte mediebilden av Obducenten på ett närmast axiomatiskt sätt hade skuldbelagt honom. Hanna Olsson förklarade i Dagens Nyheter att vad "Döden är en man" i själva verket visat, var att Obducenten var olämplig som läkare, även om han skulle visa sig oskyldig till att ha dödat och styckat den 28-åriga kvinnan. Olssons nära vän och rättsmedicinska rådgivare Gunilla Bring publicerade därefter ett hätskt angrepp på Teet i medlemsbladet för Sveriges Kvinnliga Läkares förening och upprepade senare sina anklagelser mot honom i en artikel i Läkartidningen.

Det är uppenbart att de påståenden om Teet, som Olsson och Bring för fram, aldrig skulle kunna ligga till grund för en deslegitimering. Men deras anklagelser drabbar här en person, som sedan många år framställts på ett sätt som för tankarna till den nazistiska pressens beskrivningar av judar. För en stor grupp svenska tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare är det förmodligen ett accepterat faktum, att Obducenten definitionsmässigt är en ond människa.

När ledarskribenten Marie Söderqvist på Svenska Dagbladet ännu ett år efter det att debatten kring rättsövergreppet på läkarna kommit igång, kritiserar "Döden är en man" för att boken enligt henne på ett dubiöst sätt försökt framställa Obducenten som en normal man - med Söderqvists ord "göra om den på många sätt märklige obducenten till en vanlig hyvens kille" - är hon representativ för de skribenter, som ser det som sin uppgift att hålla myten om Obducenten vid liv.

Söderqvist har själv aldrig träffat Teet. Däremot har hon växt upp med den mytologiska skräckfigur, som Expressen skapade när hon var barn. Genom att på ledarplats i en stor daglig tidning framställa honom som en person, som det finns anledning att ta avstånd ifrån, medverkar hon i likhet med Bo Strömstedt och andra till det alltjämnt pågående massmediala övergrepp, som Teet utsätts för.

Yrsa Stenius gjorde så småningom i en uppmärksammad krönika i Aftonbladet avbön för sina insatser i åsiktsjournalistiken kring styckmålet och anklagade sig själv för att vara en av de skyldiga till att läkarnas liv förstördes. Men Stenius är i likhet med P O Enquist undantag från den fientlighet, med vilken medieetablissemanget bemött de två läkarnas krav på upprättelse.

Frågan är om det är enbart livstidsdomar, som mediedomstolen avkunnar eller om det finns möjlighet till förkortat straff i sådana fall, där oskyldiga har dömts. Det är i så fall säkerligen bara genom mediernas försorg, som någon form av upprättelse kan komma till stånd. Rättssystemets beslut har knappast någon inverkan på massmediala förkastelsedomar. Den rättsröta som resulterade i justitiemorden på de två läkarna har sin motsvarighet i den medieröta, som publiciteten kring styckmålet är ett exempel på.

 

<<<