<<<

 

Röntgenläkaren Claes Göran Lönnroth blev studiekamrat och nära vän till Thomas under läkarutbildningen. Han skrev år 2000 ett öppet brev till Thomas dotter på sin hemsida i ett försök att hjälpa sin vän och dennes dotter att åter få kontakt med varandra. Brevet återges här med Claes Göran Lönnroths medgivande:

 

Öppet brev till Karin, "allmänläkarens" dotter

Detta är mitt blygsamma bidrag till min vän Thomas A och hans önskan om att någon gång i livet få kontakt med sin dotter Karin.

 

 

Snälla Karin, läs det här. Gör sedan det du finner vara rätt och riktigt. Rätt mot dig själv. Rätt mot din pappa. Och naturligtvis också rätt mot din mamma.

Att jag skriver detta som ett öppet brev på internet beror på att jag, lika lite som din pappa Thomas, vet vad du heter i efternamn eller var i Sverige du bor och går i skolan. Detta är därför mitt enda sätt att nå dig. Dessutom kan det influera också din och din pappas omgivning till bättre förståelse.

Jag vill inte pressa på dig någon bestämd uppfattning eller ge några pekpinnar. Jag vill bara att du ska tänka på några saker, nu när du just har fyllt 17 år och börjar bli vuxen. Så att du kan ta ställning och själv fatta dina livsavgörande beslut på goda grunder.
Dessutom vill jag berätta något för dig om din pappa, som du kanske inte känner till, men som du möjligen har anat under de senaste åren. Nämligen att du och han behöver varandra. Och att ni båda är oskyldiga offer. Både du och din pappa är helt utan skuld i hela den här historien, som i flera år pågick fullständigt utan all kontroll. Först nu börjar de sanna pusselbitarna falla på plats. Och då är ni båda helt utan skuld.

Du är på ett sätt en del av din far. Och han är en del av dig. Men ni båda har inte haft någon som helst kontakt på femton år, sedan du var två år gammal. Minns du honom?
Nu är tiden kommen att reparera skadan. Innan det blir för sent. Jag är övertygad om att det fortfarande är möjligt. Ty jag har liknande erfarenheter själv. Det handlar om att lära sig förstå vad som hänt. I detta fall faktiskt något som aldrig har inträffat. Det måste kunna gå.

 

Omåttligt stolt

 

Din pappa och jag är mycket nära vänner sedan sommaren 1977, fem och ett halvt år innan du föddes. Vi läste medicin tillsammans och tog läkarexamen samtidigt. Vi förhörde varandra i flera dagar i sträck varje termin inför heldagstentorna i medicin, kirurgi, patologi och farmakologi.
Jag kände också din mamma, alltifrån den dagen hon flyttade in hos din pappa i lägenheten nära Stureplan. Jag var med på din pappas och mammas bröllopsfest och jag har flera gånger burit dig i min famn när du var baby. Du hade de vackraste och klokaste ögon en liten flicka kan ha.

Din pappa Thomas var omåttligt stolt över dig, hans första och enda barn. Själv hade jag vid den tiden just fått mitt femte barn, också en flicka, ett par månader äldre än du. Jag förstod honom så oerhört väl.
Nu när jag just har lyft upp och kramat mina barnbarn, två små flickor, påminns jag ännu en gång om den rent fysiska känslan av nästintill odödlighet som fyller en far eller farfar, och som så starkt strålade ut från din far, genom hans ögon, hans kroppsspråk och hans skratt, när han lyfte upp dig ur barnvagnen och visade upp dig för oss. Och oss för dig.

 

Alla gjorde helt fel

 

För att göra en lång och tragisk historia kort och förhoppningsvis mindre tragisk på slutet; allt gick överstyr under den så kallade styckmordsrättegången. Alla gjorde fel, fruktansvärt fel, gång på gång.
En åklagare valde att smutskasta de två anklagade läkarna, varav den ene var din pappa, i pressen i stället för att leta reda på den som hade utfört det hemska mordet. Först nu, femton år efter dådet, börjar man på det arbetet, och det ser ut som om man är på väg att lyckas.

Domaren och de andra ledamöterna i domstolen bröt alla regler om hur de ska uppföra sig. Så fick den första rättegången göras om från början.
Nästa domare friade de anklagade rent formellt från mordmisstanken, men såg till att fälla dem till livslångt yrkesförbud genom att tillföra en extra mening i domskälen om att de i alla fall var skyldiga till styckning, vilket de naturligtvis inte var.
Flera vuxna personer ställde upp som så kallade vittnen och fantiserade, mer eller mindre medvetet, ihop minnen och dagböcker för att "hjälpa rättvisan" att döma de åtalade läkarna när det visade sig att det inte fanns några som helst bevis.

 

Ett vanligt barn

 

Du känner naturligtvis till att åklagaren påstod att du skulle ha bevittnat mordet när du var knappt 18 månader gammal. Vad du själv tycker och tänker om detta nu i efterhand har jag ingen aning om. Jag törs knappast tänka på vad detta påstående kan ha gjort med dig som person och med din personlighet.

Karin, du var ett helt vanligt barn, med vanlig fantasi, med normal relation till din pappa, liksom till din mamma.

Inga barn minns detaljer från 18 månaders ålder. Många tror att de minns ting. Jag själv till exempel tror gärna att jag minns när min lillasyster föddes, eller rättare sagt kom hem från BB, när jag var två och ett halvt år. Men det kan lika gärna vara ett slags minne som skapades ytterligare något år senare, när mina föräldrar berättade för mig om händelsen och visade mig fotografier på oss tillsammans. Hur ska jag någonsin kunna veta? Det går bara inte.

Så vad du den gången sa eller inte sa till din mamma eller till barnpsykologen, när de frågade efter en massa detaljer som du inte ens visste vad de betydde, det har ingen betydelse. Alla barn försöker göra vuxna till lags, när de får uppmärksamhet som belöning. Att en barnpsykolog och en barnpsykiater sedan fullständigt blandade ihop fantasier och önsketänkande med fakta, det var verkligen inte ditt fel. Du blev ett offer. Du blev det glömda offret.

 

Min dotter är lika gammal

 

Jag ser på min dotter, hon som är bara ett par månader äldre än du, och jag tänker på dig.

Du befinner dig mitt i livets känsligaste period. Du är till hälften flicka och till hälften kvinna. Du är på väg att bli en självständig vuxen individ, med eget ansvar för ditt liv, som just har börjat.

Men du känner inte din far. Och därmed inte helt och fullt dig själv. Trots att du vet att han lever och tänker på dig. Han bor mitt i Stockholm. Han har vänner. Men han har inget arbete. Än. Han är mycket allmänbildad och sympatisk och han är lätt att umgås med, men han har en sorg, som förföljer honom.

Varje dag, år efter år, tänker han på dig. Har du det bra? Går det bra för dig i skolan? Har du börjat fundera på kommande yrkesval än? Har du samma slags humor och samma vetgirighet som far din? Kommer du någonsin att söka upp honom?

Din pappa Thomas och jag har ofta talat om dessa saker. Det är nämligen så att jag aldrig ett enda ögonblick har tvivlat på hans absoluta oskuld i den så kallade styckmordsrättegången. Under alla år hade vi så täta vänkontakter att jag direkt skulle ha märkt på hans humör om något extraordinärt hade inträffat. Allt annat var uteslutet.

 

Masshysterin var kompakt

 

Jag visste alltid i stort sett allt om den pågående skilsmässan och de problemen, om de grova anklagelserna i samband med vårdnadsfrågan, om hans lyckliga stunder och hans bekymmer. Han kunde aldrig göra en person illa.

I början av rättegångarna försökte jag flera gånger förmå mina gamla vänner inom tidningar och tv att stå emot häxprocessen och folkdomstolen och försöka se saken från en något sånär förnuftig, rimlig och objektiv synvinkel, tyvärr utan att någon enda gång lyckas. Masshysterin var kompakt. Jag förlorade till och med mitt jobb som överläkare på röntgen i Ljungby på grund av min vänskap med din pappa Thomas. Otroligt men sant!

Nåväl, jag är i dag inte ledsen för det. Skammen faller nu helt tillbaka på dem som vid den tiden styrde sjukhuset. För min egen del blev det inledningen till en ny, mycket lyckligare och mer framgångsrik fas i mitt liv, fast numera i Norge.

Och det vill jag säga dig; motgångar kan vara det bästa man får i sitt liv. För då får man en anledning att tänka om, kanske starta om. Och göra det bättre än förra gången. Nu har du din chans. Ingen människa vill dig illa. Minst av alla din egen pappa. Han vet inte hur väl han vill dig. Han väntar på att du kanske en dag kontaktar honom. Också om det dröjer tio eller tjugo år till.

Karin, du är lyckligt lottad. Du har en far som tycker om dig. Det är inte alla som har. För din egen skull; ta vara på det!

 

Din vän från födseln

 

<<<