<<<

Till Justitieutskottets ledamöter och suppleanter, 2003-02-18

Styckmordsfallet Catrine da Costa
Svensk praxis kan leda till justitiemord
Finn Löfquist

Vi är ett tjugotal personer, däribland samhällsdebattörer, forskare och journalister, som idag skickar en skrivelse till Riksåklagaren där vi uppmanar honom att begära resning i styckmords-fallet Catrine da Costa. Eftersom vår kritik på många plan berör lagstiftningen och rättskipningen vill jag med detta brev informera dig som är politiskt ansvarig.


Sammanfattning
Rättskipningen har valt fel regel för praxis och nekat två personer rätten att överklaga ett utpekande som skyldiga till en brottslig gärning. Denna rätt är dock inskriven i FN:s förklaring av de mänskliga rättig-heterna och är därför generell och okränkbar (Artikel 11.1). Detta får alltså inte vara en fråga för en föränderlig eller otydlig praxis utan är en absolut rättighet som därmed måste skrivas in i Rättegångsbalken.

Regeringsrätten har skapat ett prejudikat som innebär att legitimerad personal kan ställas inför disciplindomstol utan att ett brott först har blivit slutligt fastställt i allmän domstol. Detta strider dels mot regeln att brottmålsrättegång ska hållas i allmän domstol (NJA 1987, s 459), dels mot likabehandlingsprincipen enligt Regeringsformen 1 kap. 9 §. Därför måste detta prejudikat undanröjas.

 

Alla har rätt att få försvara sig i en rättvis rättegång, eller "fair trial". Det är en grund-läggande princip i västerländs rättstradition. Allt fler inser dock att det inte var så det gick till i styckmords-fallet Catrine da Costa när tings-rätten utpekade två läkare som skyldiga till styckning. I stället talar man om ett justitiemord. Läkarna, som hela tiden sagt att de överhuvudtaget inte haft med Catrine da Costa att göra, friades i en dom 1988 av Stockholms tingsrätt för mord (i brist på bevis menade rätten) men tingsrätten passade på att, i domskälen, utpekade dem som skyldiga till styckningen trots att detta brott inte var åtalat. På grund av de nekades rätten att överklaga denna dom har de nu, genom diverse kritiserade förfaranden, sedan tio år varit berövade sin läkar-legitimation och levat socialt utfrysta. Rättsfallet väckte stor uppmärksamhet och rättskipningen har på olika sätt ifrågasatts. I vår kritik har vi valt att peka på några punkter.


Undermålig bevisföring
Efterkontroller av grundmaterial från förundersökningarna visar att viktig information undanhållits åklagare och domstolar. Det som presenterats för rätterna har på ett manipulativt sätt dolt att bevisen egentligen var odugliga. Detta har lett fram till att polisen inte längre tror att läkarna är skyldiga. Att dessa brister och fel i bevisföringen inte avslöjades av åklagare och tingsrätten visar rimligtvis att rättsapparaten inte fungerat.


Brott mot FN: förklaring av de mänskliga rättigheterna
Tingsrättens användning av "fällande" domskäl har i detta fall skapat en rättslös situation eftersom de tilltalade inte fått överklaga på normalt sätt. Denna rättstillämpning strider mot FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna - artikel 11.1. Där står det att envar, som anklagats för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fast-ställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier. Med det menas förstås också att man har rätt att få sin sak prövad i högre instans om man blir utpekad som skyldig.


Ändring av lagen behövs för att förtydliga rätten till överprövning
I Rättegångsbalkens 51 kap. 1 § står det i stort sett bara att den som vill överklaga ska göra det skriftligen. Den praxis som utvecklats är däremot omfattande och beskrivs i "Kommentarer till Rättegångs-balken" (Peter Fitger). Där anges först att:

behörighet att överklaga tillkommer part så snart han eller hon har ett rättsligt intresse av att vinna ändring i domen.

Det står vidare om domskäl och friande dom att:

det råder allmän enighet om att det i princip inte går att överklaga endast när det gäller domskäl. Förbudet att överklaga gäller t.ex. sådana uttalanden bland domskälen som klaganden finner chikanerande. Att domskäl i princip inte kan överklagas leder, i förening med principen att klagandens yrkande på objektiva grunder skall kunna sägas vara till hans eller hennes förmån, till att en tilltalad inte kan överklaga en frikännande dom.

Av dessa kommentarer framgår att Svea hovrätt tolkat praxis fel när man avvisade läkarnas begäran om överprövning. Svea hovrätt borde i första hand ha tagit hänsyn till att läkarna hade ett rättsligt intresse av att få domen ändrad. Den praxis som säger att det i princip inte ska vara möjligt att överklaga domskäl måste tolkas så att detta i första hand gäller över-kla-ganden som görs av okynne. Men det var det knappast fråga om här: ett utpekande som skyldig till en så allvarlig brottslig gärning som styckning kan naturligtvis inte bara betecknas som chikanerande. Svea hovrätt har också gjort en felaktig tillämpning av praxis när domstolen hänvisar till att domen var friande. Även här ska överklagning tillstyrkas om "klagandens yrkanden på objektiva grunder skall kunna sägas vara till hans eller hennes förmån."

På grund av att rättskipningen så uppenbart kränkt fundamentala rättsprinciper behövs tydligen en lagändring som förtydligar Rättegångsbalkens 51 kap. 1 §. Vi har i en skrivelse den 12 april 2002 till justitieminister Thomas Bodström föreslagit ett tillägg till lagen med innebörden: om en dom utpekar den tilltalade som skyldig till straffbar gärning ska den tilltalade ha rätt att överklaga, även om utpekandet skulle göras enbart i domskälen.

Thomas Bodström avvisade dock vårt förslag med motiveringen (brev Ju 2002/3262/DOM) att det inte skulle vara lämpligt att i lag ange de situationer som bör ge behörighet för en part att få sin sak prövad i högre instans. Han var därför inte beredd att i dagsläget ta initiativ till den lagändring vi efterlyste. På departementet menade man förklarande att det inte har funnits några hinder i lagen att bevilja överprövning i detta rättsfall. Detta framgår också av ovanstående citat ur "Kommentarer till Rättegångsbalken". Men Svea hovrätt gjorde en annan, och totalt inhuman bedömning som dessutom strider mot FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna artikel 11.1.

Om Thomas Bodström "i dagsläget" inte var beredd att ändra lagen är det kanske läge att göra det nu. För det första har rättsväsendet ännu inte vidtagit någon åtgärd för att undanröja detta uppenbara justitiemord. För det andra uppfattar vi Thomas Bodströms svar som en missuppfattning. Vårt förslag till tillägg i lagen medför inte att man "anger situationer" då regeln träder in. Rätten att överklaga ett utpekande som skyldig till brottslig gärning är enligt FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna generell och okränkbar. Detta får alltså inte vara en fråga för en föränderlig eller otydlig praxis utan är en absolut rättighet som därmed måste skrivas in i Rättegångsbalken.

Detta får alltså inte vara en fråga för en föränderlig eller otydlig praxis utan är en absolut rättighet som därmed måste skrivas in i Rättegångsbalken.


Brott mot likabehandlingsprincipen enligt Regeringsformen
Ett annat fel i rättskipningen gäller den disciplinrättsliga prövningen av läkarlegitimationen. Det var fel att detta togs upp i förvaltningsdom-stolar eftersom en sådan prövning måste utgå från att den brottsliga gärningen först slutligt prövats i en brottmålsrättegång vid allmänna domstolar. Nu var griftefridsbrottet inte slutligt prövat i allmän domstol eftersom läkarna nekats rätten att överpröva domen.

Felet förstärktes av att Regeringsrätten förelade Kammarrätten uppgiften att hålla brottmålsrättegång. Eftersom rättssäkerheten kräver att brottmålsrättegång hålls i allmän domstol (NJA 1987, s 459) har Regeringsrätten här skapat ett prejudikat som innebär att legitimerad personal kan ställas inför disciplindomstol utan att ett brott först har fastställts i allmän domstol. Detta prejudikat måste undanröjas eftersom det strider mot likabehandlingsprincipen enligt Regeringsformen 1 kap. 9 §. Konsekvenserna av de felsteg som Regeringsrättens ledamöter tog analyseras utförligare i den anmälan om tjänstefel som vi lämnade in till Riksåklagaren och Justitiekanslern den 27 januari.


Är rättssystemet sunt?
När nu inte ens polisen tror att läkarna är skyldiga, och övertygande uppgifter visar att bevi-sen var manipulerade kan man undra varför inte rättsapparaten reagerar med att kräva ny pröv-ning av bevisen? Min fråga till dig är: påverkas din roll som lagstiftare av den kritik som framförts mot lagsystemet? Hur ser du på denna rättstillämpning? Vi har betecknat det hela som ett justitiemord. Domstolar kan även i framtiden komma att utpeka människor som skyl-diga i domskälen och, om de för övrigt är friade, kan de tydligen komma att nekas rätten att överklaga. Denna rättsordning, som du har ett delansvar för, strider mot FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna artikel 11.1. Du måste rimligtvis också ta ställning till vad Regerings-rättens nya prejudikat innebär - bryter det mot principen om likhet inför lagen enligt Rege-rings-formens 1 kap. 9 §?


Debatten fortsätter
För att få en ändring till stånd har jag tillsammans med ett tjugotal andra personer skrivit debattartiklar, bl.a. i DN Debatt den 7 sept. 2001 och 11 feb. 2002 samt skrivelsen till justitieministern. Nu vänder vi oss också till Riksåklagaren med en begäran om resning (bifogas). För en tid sedan gjorde vi en anmälan till Riksåklagaren och Justitiekanslern beträffande ifrågasatt tjänstefel begånget av Regeringsrättens ledamöter. Vi skickar vidare en skrivelse till Justitieombuds-mannen där vi begär granskning av rättstillämpningen. Dessa skrivelser med bilagor bifogas inte i detta brev men kan inom kort läsas på hemsidan www.mediemordet.com.

Om du har frågor om detta rättsfall, vill ha kopior på skrivelserna eller vill meddela oss din uppfattning är du välkommen att kontakta mig.

Vänliga hälsningar
Finn Löfquist

 

<<<