<<<

 

 

 

"Barnpsykiatrin förstörde två mäns liv". Falska incestanklagelser avgjorde styckmordsmålet till de två läkarnas nackdel, skriver barnpsykiatrikern Gunnar Höst

 

Gunnar Höst

DN Debatt 24/12 1999

 

 

Vid den så kallade styckmordsrättegången utpekades två läkare som skyldiga till att ha styckat en kvinnokropp - och därmed underförstått som skyldiga till mordet. Anledningen var att en barnpsykiatriker felaktigt pekade ut en av läkarna som skyldig till incest. Barnet användes som ett medel för att fälla fadern. Men i dag vet vi att allt var ett misstag - nya uppgifter gör att läkarna inte kan misstänkas för att ha något med mordet att göra. Det skriver pensionerade barnpsykiatrikern Gunnar Höst. Han ifrågasätter om barnpsykiatrin någonsin kan återfå sin legitimitet efter detta.

 

Som barnpsykiatrisk konsultläkare vid LVU-hem och i samband med

undersökningsuppdrag från socialtjänst och förvaltningsdomstolar har jag

under senare år vid flera tillfällen sett exempel på hur barnpsykiatrin

hamnat vid sidan av sitt egentliga ansvarsområde och i en del fall snarare

vållat skada än medfört förbättringar för de unga patienter som berörts.

Tyvärr diskuteras de problem som sammanhänger med barn- och

ungdomspsykiatrin sällan öppet. Detta är så mycket mer beklagligt som

misslyckanden kan få så utomordentligt långtgående följder både för de

barn som varit föremål för åtgärder och för barnens anhöriga.

 

Det finns inom det här området ett strukturellt och juridiskt problem som

är värt att observera. Till skillnad från barnpsykiatrin står de

rättspsykiatriska och rättsmedicinska verksamheterna i Sverige under

särskild, central tillsyn. Inom dessa båda specilaliteter ingår möjligheten

till överprövning som en etablerad del av rättssystemet.

 

För barnpsykiatrin däremot har vi inget liknande, trots att barnpsykiatriker

ofta avger utlåtanden som blir avgörande för rättsliga beslut med

livsavgörande konsekvenser för enskilda människor - både barn och vuxna.

Någon central instans som kan överpröva en barnpsy- kiatrikers utlåtande

i en rättssak finns inte.

 

En anmälan från en missnöjd part till Socialstyrelsen eller

ansvarsnämnden, med de personliga antagonismer som följer härav,

initierar en process som lever sitt eget liv och erfarenhetsmässigt

knappast får någon betydelse för utgången av det ursprungliga ärendet.

Det finns inte heller några klara regler som styr valet av barnpsykiatrisk

expertis när ett ärende aktualiserats vid en domstol eller hos

socialtjänsten. I bästa fall går remissen från domstolen till

cheföverläkaren vid en barnpsykiatrisk klinik och denne bestämmer sedan

vem som ska fullgöra uppdraget.

 

Ingenting hindrar dock att en domstol efter förslag från en av parterna

eller från åklagaren vänder sig direkt till en viss läkare, utan att man i

förväg tar reda på dennes lämplighet för uppgiften, exempelvis om det

redan föreligger en vårdsituation där läkaren i fråga kan förutsättas ha en

viss förhandsinställning till någon av parterna. Fältet ligger alltså öppet

för att uppdraget landar i en situation där parternas förtroende redan

polariserats och där det kan finnas anledning att ifrågasätta bedömarens

möjligheter att förhålla sig objektiv vid bedömningen.

 

Dessa förhållanden har framträtt mera tydligt under de senaste årens

incestvåg som barn- och ungdomspsykiatrin surfat på - genom de

allmänna råd som givits till förskolepersonal om att vara särskilt

observant på beteenden hos barnen som kunde tyda på att de utsatts för

sexuella övergrepp, och genom att hävda att barnpsykiatrin skulle vara i

besittning av en icke-verbal metodik som gör det möjligt att avgöra om

ett mycket litet barn utsatts för övergrepp.

 

På det här sättet har man från barnpsykiatrins sida kunnat gå domstolarna

tillhanda med bevismaterial i form av utlåtanden, vars slutsatser inte

kunnat överprövas i ljuset av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Till bilden hör även den devalvering av barnpsykiatrikernas betydelse i

vården som följde i spåren på 1960-talets omorganiseringar av barn och

ungdomspsykiatrin (BUP), där andra personalkategorier - i synnerhet

kurators- och psykologresurserna - kraftfullt förstärktes. I förlängningen

uppstod läkarbrist och det fanns BUP-mottagningar där man fick nöja sig

med enbart symbolisk läkarmedverkan.

 

Mest oroande i den här utvecklingen var att detta inte betraktades som

något större problem. Verksamheten inom barn- och ungdomspsykiatrin har

kommit att bli en skyddad enklav i en sjukvård som kvider under rationaliseringar

och åtstramningar. Ansvaret för patienter fluktuerar okontrollerat mellan de

olika personalkategorierna. Den läkare som formellt är patientansvarig

behöver inte ens ha sett patienten. Utredningar och behandlingar tillåts

utbreda sig i tiden, utan att man tar någon verklig hänsyn till att tiden är

kostbar för en växande ung människa.

 

Bland de fall som jag i mitt konsultarbete under senare år granskat på

uppdrag av barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg finns flera exempel på

ärenden där barn enligt mitt bestämda intryck kommit att ta skada av

oprofessionell hantering i ett stelbent utrednings- och behandlingssystem.

Ett problem för den som vill diskutera bristerna inom den barnpsykiatriska

verksamheten är den i sig helt nödvändiga patientsekretessen. Men också

avsaknaden av en naturlig arena för diskussioner kring tillkortakommanden

inom barnpsykiatrin gör att dessa frågor sällan lyfts fram i ljuset.

 

Desto angelägnare blir därför en sådan diskussion när ett uppenbart fall

av maktmissbruk inom barnpsykiatrin ges offentlighet och låter sig

diskuteras i en större krets. Jag syftar på debatten kring det så kallade

styckmordsmålet och uppmärksamheten kring Per Lindebergs bok "Döden

är en man". Kärnfrågan synes mig här vara om redovisningen av en

barnpsykiatrisk utredning kan utnyttjas som ersättning för en

brottsbeskrivning, trots att det inte föreligger några tillförlitliga uppgifter

om att något otillbörligt förekommit.

 

Incestdelen i detta mål kan kort sammanfattas på följande sätt:

Mamman till den knappt ett och ett halvtåriga flickan fick för sig att

dottern skadats i underlivet. Hon sökte läkare, frågade en väninna, ringde

anonymt till barnläkare. Något halvår senare såg daghemspersonal att

flickan var röd och irriterad i underlivet, men sade först ingenting till

modern om detta, utan uppmanade henne att ta flickan till en erfaren

barnläkare. Denne fann ingenting anmärkningsvärt. Daghemspersonalen

och mamman konstaterade då att de var för sig trott att det handlat om

incest. Mamman hänvisades av personalen vidare till barnpsykiatrin, där

flickan ånyo undersöktes av läkare, denna gång av en som upplysts om

incestfrågeställningen.

 

Det torde vara betecknande för hur ordet "incest" påverkar omdömet att

denne läkare fann att ytterligare utredning krävdes. Några dagar senare

sövdes barnet ned och undersöktes under narkos. Det kunde nu definitivt

slås fast att flickans underliv inklusive mödomshinnan var som det skulle

vara.

 

Den barnpsykiatriska utredningen gav emellertid vid handen att något

kunde ha hänt med barnet och i det utlåtande som senare tillställdes

socialtjänsten framhölls att man inte kunde utesluta att flickan utsatts för

övergrepp. En kompletterande utredning några månader senare

utmynnande i liknande formuleringar: "kan inte uteslutas", "skulle kunna

tala för att".

 

Senare samma år undersöktes flickan en tredje gång, nu på uppdrag av

åklagare, och av samma läkare som tidigare befunnit sig i en vårdsituation

visavi mamman. Det tidigare tveksamma undersökningsresultatet

presenterades nu som fakta. Den utpekade fadern friades så småningom i

tingsrätten från incestanklagelsen, men det barnpsykiatriska utlåtandet

gjorde att han av domstolen beskrevs som skyldig till att ha styckat en

kvinnokropp, det vill säga underförstått skyldig till styckmord.

Genom Per Lindebergs granskning av fallet och den nya polisutredningen

vet vi i dag att de två åtalade läkarna inte längre kan misstänkas för att

ha något med den styckade kvinnokroppen att göra.

 

Det barnpsykiatriska utlåtandet lämnar efter sig två män vars existenser

slagits i spillror och en snart vuxen flicka som fått växa upp som ett

identifierat incestoffer utan att vara det.

Vållande till detta är en offentliganställd barnpsykiatriker som själv aktivt,

på mammans initiativ, letat efter bevis för att barnets pappa skulle ha

gjort sig skyldig till incest, och som också gått åklagarmyndigheten till

handa genom att uppgradera polisens utredningsmaterial till

expertutlåtande. I samma anda som det legitimationsärende som nu snart

blir föremål för Regeringsrättens prövning kan man fråga sig om en person

som i likhet med denna barnpsykiatriker fått samhällets fullmakt att

besluta om sjukt och friskt och som i sitt yrkesutövande gjort människor

så illa verkligen bör få behålla sin läkarlegitimation.

 

Men den frågeställningen bör egentligen diskuteras på en mer generell

nivå, eftersom barnpsykiatrikern i fråga inte ensam bar ansvaret för sitt

misslyckande. I sitt forskningsarbete om sexuella övergrepp på barn

handleddes han av en professor i barnpsykiatri och rådgjorde också med

denne när han arbetade på polisens och åklagarens uppdrag. Och innan

han under 1985 fick hand om fallet hade barnet redan undersökts av ett

annat barnpsykiatriskt team, där samma psykolog som senare skulle

vittna i domstol beträffande styckmålet ansett sig kunna påstå att barnet

utsatts för övergrepp.

 

Mot den här bakgrunden ter det sig irrelevant att ställa frågan om

disciplinåtgärd enbart mot en enskild person. Det man i stället borde

diskutera är den barnpsykiatriska specilalitetens legitimitet.

Kommer någon domstol efter det som avslöjats i styckmålet att i

framtiden våga ha förtroende för ett rättsintyg utfärdat av en specialist i

barn- och ungdomspsykiatri?

 

Det finns ytterligare en fråga, som inte är mindre angelägen. Barnet i

styckmordsmålet kom att användas som ett medel för att uppnå ett visst

resultat. Syftet med undersökningen var att få hennes pappa förklarad

skyldig.

 

När en människa används som medel kränks hennes människovärde. En

vuxen kan återvinna det, men det är svårare för ett barn. Om barnet inte

får hjälp tar det varaktig skada och växer upp med ett falskt medvetande

om sig själv. Hur tar barn- och ungdomspsykiatrin sitt ansvar för den

kränkning som denna unga människa utsatts för?

 

 

 

Texten återges med författarens och Dagens Nyheters tillstånd.

 

<<<