<<<
 
 
 
"Barnpsykiatrin förstörde två mäns liv". Falska incestanklagelser avgjorde styckmordsmålet till de två läkarnas nackdel, skriver barnpsykiatrikern Gunnar Höst
 
Gunnar Höst
DN Debatt 24/12 1999
 
 
Vid den så kallade styckmordsrättegången utpekades två läkare som skyldiga till att ha styckat en kvinnokropp - och därmed underförstått som skyldiga till mordet. Anledningen var att en barnpsykiatriker felaktigt pekade ut en av läkarna som skyldig till incest. Barnet användes som ett medel för att fälla fadern. Men i dag vet vi att allt var ett misstag - nya uppgifter gör att läkarna inte kan misstänkas för att ha något med mordet att göra. Det skriver pensionerade barnpsykiatrikern Gunnar Höst. Han ifrågasätter om barnpsykiatrin någonsin kan återfå sin legitimitet efter detta.
 
Som barnpsykiatrisk konsultläkare vid LVU-hem och i samband med
undersökningsuppdrag från socialtjänst och förvaltningsdomstolar har jag
under senare år vid flera tillfällen sett exempel på hur barnpsykiatrin
hamnat vid sidan av sitt egentliga ansvarsområde och i en del fall snarare
vållat skada än medfört förbättringar för de unga patienter som berörts.
Tyvärr diskuteras de problem som sammanhänger med barn- och
ungdomspsykiatrin sällan öppet. Detta är så mycket mer beklagligt som
misslyckanden kan få så utomordentligt långtgående följder både för de
barn som varit föremål för åtgärder och för barnens anhöriga.
 
Det finns inom det här området ett strukturellt och juridiskt problem som
är värt att observera. Till skillnad från barnpsykiatrin står de
rättspsykiatriska och rättsmedicinska verksamheterna i Sverige under
särskild, central tillsyn. Inom dessa båda specilaliteter ingår möjligheten
till överprövning som en etablerad del av rättssystemet.
 
För barnpsykiatrin däremot har vi inget liknande, trots att barnpsykiatriker
ofta avger utlåtanden som blir avgörande för rättsliga beslut med
livsavgörande konsekvenser för enskilda människor - både barn och vuxna.
Någon central instans som kan överpröva en barnpsy- kiatrikers utlåtande
i en rättssak finns inte.
 
En anmälan från en missnöjd part till Socialstyrelsen eller
ansvarsnämnden, med de personliga antagonismer som följer härav,
initierar en process som lever sitt eget liv och erfarenhetsmässigt
knappast får någon betydelse för utgången av det ursprungliga ärendet.
Det finns inte heller några klara regler som styr valet av barnpsykiatrisk
expertis när ett ärende aktualiserats vid en domstol eller hos
socialtjänsten. I bästa fall går remissen från domstolen till
cheföverläkaren vid en barnpsykiatrisk klinik och denne bestämmer sedan
vem som ska fullgöra uppdraget.
 
Ingenting hindrar dock att en domstol efter förslag från en av parterna
eller från åklagaren vänder sig direkt till en viss läkare, utan att man i
förväg tar reda på dennes lämplighet för uppgiften, exempelvis om det
redan föreligger en vårdsituation där läkaren i fråga kan förutsättas ha en
viss förhandsinställning till någon av parterna. Fältet ligger alltså öppet
för att uppdraget landar i en situation där parternas förtroende redan
polariserats och där det kan finnas anledning att ifrågasätta bedömarens
möjligheter att förhålla sig objektiv vid bedömningen.
 
Dessa förhållanden har framträtt mera tydligt under de senaste årens
incestvåg som barn- och ungdomspsykiatrin surfat på - genom de
allmänna råd som givits till förskolepersonal om att vara särskilt
observant på beteenden hos barnen som kunde tyda på att de utsatts för
sexuella övergrepp, och genom att hävda att barnpsykiatrin skulle vara i
besittning av en icke-verbal metodik som gör det möjligt att avgöra om
ett mycket litet barn utsatts för övergrepp.
 
På det här sättet har man från barnpsykiatrins sida kunnat gå domstolarna
tillhanda med bevismaterial i form av utlåtanden, vars slutsatser inte
kunnat överprövas i ljuset av vetenskap och beprövad erfarenhet.
Till bilden hör även den devalvering av barnpsykiatrikernas betydelse i
vården som följde i spåren på 1960-talets omorganiseringar av barn och
ungdomspsykiatrin (BUP), där andra personalkategorier - i synnerhet
kurators- och psykologresurserna - kraftfullt förstärktes. I förlängningen
uppstod läkarbrist och det fanns BUP-mottagningar där man fick nöja sig
med enbart symbolisk läkarmedverkan.
 
Mest oroande i den här utvecklingen var att detta inte betraktades som
något större problem. Verksamheten inom barn- och ungdomspsykiatrin har
kommit att bli en skyddad enklav i en sjukvård som kvider under rationaliseringar
och åtstramningar. Ansvaret för patienter fluktuerar okontrollerat mellan de
olika personalkategorierna. Den läkare som formellt är patientansvarig
behöver inte ens ha sett patienten. Utredningar och behandlingar tillåts
utbreda sig i tiden, utan att man tar någon verklig hänsyn till att tiden är
kostbar för en växande ung människa.
 
Bland de fall som jag i mitt konsultarbete under senare år granskat på
uppdrag av barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg finns flera exempel på
ärenden där barn enligt mitt bestämda intryck kommit att ta skada av
oprofessionell hantering i ett stelbent utrednings- och behandlingssystem.
Ett problem för den som vill diskutera bristerna inom den barnpsykiatriska
verksamheten är den i sig helt nödvändiga patientsekretessen. Men också
avsaknaden av en naturlig arena för diskussioner kring tillkortakommanden
inom barnpsykiatrin gör att dessa frågor sällan lyfts fram i ljuset.
 
Desto angelägnare blir därför en sådan diskussion när ett uppenbart fall
av maktmissbruk inom barnpsykiatrin ges offentlighet och låter sig
diskuteras i en större krets. Jag syftar på debatten kring det så kallade
styckmordsmålet och uppmärksamheten kring Per Lindebergs bok "Döden
är en man". Kärnfrågan synes mig här vara om redovisningen av en
barnpsykiatrisk utredning kan utnyttjas som ersättning för en
brottsbeskrivning, trots att det inte föreligger några tillförlitliga uppgifter
om att något otillbörligt förekommit.
 
Incestdelen i detta mål kan kort sammanfattas på följande sätt:
Mamman till den knappt ett och ett halvtåriga flickan fick för sig att
dottern skadats i underlivet. Hon sökte läkare, frågade en väninna, ringde
anonymt till barnläkare. Något halvår senare såg daghemspersonal att
flickan var röd och irriterad i underlivet, men sade först ingenting till
modern om detta, utan uppmanade henne att ta flickan till en erfaren
barnläkare. Denne fann ingenting anmärkningsvärt. Daghemspersonalen
och mamman konstaterade då att de var för sig trott att det handlat om
incest. Mamman hänvisades av personalen vidare till barnpsykiatrin, där
flickan ånyo undersöktes av läkare, denna gång av en som upplysts om
incestfrågeställningen.
 
Det torde vara betecknande för hur ordet "incest" påverkar omdömet att
denne läkare fann att ytterligare utredning krävdes. Några dagar senare
sövdes barnet ned och undersöktes under narkos. Det kunde nu definitivt
slås fast att flickans underliv inklusive mödomshinnan var som det skulle
vara.
 
Den barnpsykiatriska utredningen gav emellertid vid handen att något
kunde ha hänt med barnet och i det utlåtande som senare tillställdes
socialtjänsten framhölls att man inte kunde utesluta att flickan utsatts för
övergrepp. En kompletterande utredning några månader senare
utmynnande i liknande formuleringar: "kan inte uteslutas", "skulle kunna
tala för att".
 
Senare samma år undersöktes flickan en tredje gång, nu på uppdrag av
åklagare, och av samma läkare som tidigare befunnit sig i en vårdsituation
visavi mamman. Det tidigare tveksamma undersökningsresultatet
presenterades nu som fakta. Den utpekade fadern friades så småningom i
tingsrätten från incestanklagelsen, men det barnpsykiatriska utlåtandet
gjorde att han av domstolen beskrevs som skyldig till att ha styckat en
kvinnokropp, det vill säga underförstått skyldig till styckmord.
Genom Per Lindebergs granskning av fallet och den nya polisutredningen
vet vi i dag att de två åtalade läkarna inte längre kan misstänkas för att
ha något med den styckade kvinnokroppen att göra.
 
Det barnpsykiatriska utlåtandet lämnar efter sig två män vars existenser
slagits i spillror och en snart vuxen flicka som fått växa upp som ett
identifierat incestoffer utan att vara det.
Vållande till detta är en offentliganställd barnpsykiatriker som själv aktivt,
på mammans initiativ, letat efter bevis för att barnets pappa skulle ha
gjort sig skyldig till incest, och som också gått åklagarmyndigheten till
handa genom att uppgradera polisens utredningsmaterial till
expertutlåtande. I samma anda som det legitimationsärende som nu snart
blir föremål för Regeringsrättens prövning kan man fråga sig om en person
som i likhet med denna barnpsykiatriker fått samhällets fullmakt att
besluta om sjukt och friskt och som i sitt yrkesutövande gjort människor
så illa verkligen bör få behålla sin läkarlegitimation.
 
Men den frågeställningen bör egentligen diskuteras på en mer generell
nivå, eftersom barnpsykiatrikern i fråga inte ensam bar ansvaret för sitt
misslyckande. I sitt forskningsarbete om sexuella övergrepp på barn
handleddes han av en professor i barnpsykiatri och rådgjorde också med
denne när han arbetade på polisens och åklagarens uppdrag. Och innan
han under 1985 fick hand om fallet hade barnet redan undersökts av ett
annat barnpsykiatriskt team, där samma psykolog som senare skulle
vittna i domstol beträffande styckmålet ansett sig kunna påstå att barnet
utsatts för övergrepp.
 
Mot den här bakgrunden ter det sig irrelevant att ställa frågan om
disciplinåtgärd enbart mot en enskild person. Det man i stället borde
diskutera är den barnpsykiatriska specilalitetens legitimitet.
Kommer någon domstol efter det som avslöjats i styckmålet att i
framtiden våga ha förtroende för ett rättsintyg utfärdat av en specialist i
barn- och ungdomspsykiatri?
 
Det finns ytterligare en fråga, som inte är mindre angelägen. Barnet i
styckmordsmålet kom att användas som ett medel för att uppnå ett visst
resultat. Syftet med undersökningen var att få hennes pappa förklarad
skyldig.
 
När en människa används som medel kränks hennes människovärde. En
vuxen kan återvinna det, men det är svårare för ett barn. Om barnet inte
får hjälp tar det varaktig skada och växer upp med ett falskt medvetande
om sig själv. Hur tar barn- och ungdomspsykiatrin sitt ansvar för den
kränkning som denna unga människa utsatts för?
 
 
 
Texten återges med författarens och Dagens Nyheters tillstånd.
 
<<<