<<<

Styckmordsmålet är mediernas religionskrig

Jan Guillou
Aftonbladet 11/6 2001
 

För drygt ett och ett halvt år sedan kritiserade jag här i Aftonbladet chefsåklagaren Bjarne Rosén för att han inte åtalade det från styckmordsprocessen berömda dagboksvittnet för mened. Hennes vittnesmål var från början såpass kuriöst att man redan då med fog kunde ifrågasätta omdömet hos den åklagare som åberopade det. Senare utredningsarbete inom polisen gjorde detta vittnesmål än mer osannolikt.

Det är kritik som jag vidhåller, även om man inte kan utesluta att Bjarne Rosén har något hållbart, men inte redovisat, skäl att avstå från åtal. Exempelvis att vittnet lider av en dödlig sjukdom som kan försvåra en process eller göra den meningslös. Detta är som synes en sakfråga där man kan ha rätt eller fel, sådant som framförallt kulturskribenter inte vill diskutera när det gäller styckmålsprocessen.

Bjarne Rosén tycks dock ha ogillat min kritik och fann genom förslagenhet, ren tur eller olyckshändelse - jag kan inte veta - ett effektivt sätt att hämnas. Han tillverkade ett dokument där läsaren får intrycket att jag var inblandad i polisens arbete på ett sätt som kunde vara brottsligt eller i vart fall klart olämpligt. Dokumentet är en ren fabrikation, dels därför att uppgifterna är påhittade eller inbillade, dels därför att det formellt bara är ett brev till de poliser som arbetade med Bjarne Rosén som förundersökningsledare.

Hade Bjarne Rosén verkligen haft dessa befängda farhågor om min inblandning i polisens arbete hade det sannerligen funnits både enklare och diskretare metoder att fråga polismännen än att dokumentera anklagelserna i skrift.

Men "dokument" är viktigt för journalister. Det är svart på vitt och kan visas i faksimil i tidningen eller teverutan. Föga överraskande kom detta av Bjarne Rosén tillverkade dokument att tillställas Expressen, den tidning som har mest att förlora på en ny sanning i styckmordsprocessen. Expressen fick således ett hemligt dokument där man kan få intrycket att jag är en förbrytare eller i vart fall synnerligen skum. Det vore förstås journalistiskt tjänstefel att inte använda sig av sådan information.

Emellertid fick Expressens reporter vissa svårigheter när han skulle ställa mig till svars, eftersom jag kunde meddela att jag inte kände några av de polismän som jag påstods mygla med, aldrig träffat dem, aldrig talat med dem ens per telefon, aldrig satt min fot på deras arbetsplats (där jag påståtts "springa som barn i huset") och således alls inte var inblandad i någon liga utan bara föremål för Bjarne Roséns åtgärder eller inbillningar.

Så där rök det stora avslöjandet? Icke så. Expressens redaktion valde att lita mer på Bjarne Roséns "dokument" än på mina dementier, som man hemlighöll för läsarna.

Det blev mitt namn med stora bokstäver på löpsedeln, förstasidan och i rubrikerna till reportaget, som handlade om hur jag ingick i en liga av privatspanare som genom Bjarne Roséns kraftfulla ingripande kastats ut från en polisutredning.

Dessutom påstods jag, med namn och bild, vara "en av männen bakom" ett anhållande av en oskyldig man (som dock anhållits av Bjarne Rosén).

Allt var ljug och påhitt men ändå omöjligt att värja sig mot. En tillräckligt känd journalist förväntas tåla vad som helst av spekulativ publicitet. Expressen vägrade att införa rättelse eller ursäkt men erbjöd mig generöst att "debattera" min roll som privatspanare i lagens utkant.

Nyligen var Bjarne Rosén ute på banan igen med ungefär samma historia, denna gång i samarbete med SVT:s program "Uppdrag granskning", som framställde mig som en lömsk konspiratör som jobbade för att få de skyldiga läkarna i styckmordsprocessen friade. Som bevis mot mig anfördes bland annat att jag i en bokrecension berömt en mot styckmordsprocessen ytterst kritisk bok av journalisten Per Lindeberg. Recensionen visades i bild.

Kulturskribenter och teverecensenter berömde därefter Bjarne Rosén för hans utseende i bild och klandrade mig i motsvarande grad för mitt. Det blev jubel och skadeglädje på kultursidorna i de tidningar som bundit sig hårdast för de två läkarnas skuld. Från flera håll restes krav att jag nu som avslöjad måste avgå som ordförande för Publicistklubben. Stormen i ankdammen är långt ifrån över.

Av detta kan man dock bara dra en bestämd slutsats. När det gäller styckmordsmålet är medierna som galna. Alla regler sätts ur spel, inga medel är otillåtna.

Det är som ett religionskrig där sanningen bara är en.

 

 

Texten återges med författarens och Aftonbladets tillstånd.

<<<