<<<

 

Till Granskningsnämnden för Radio och TV

2002-05-03

Anmälan beträffande SVT-programmet "Anne-Catherine och rättvisan"

Sveriges Television sände den 9 april i år ett timslångt reportage från redaktionen för Uppdrag Granskning under rubriken "Anne-Catherine och rättvisan" (repriserat den 12 och 15 april). Vi anser att detta program grovt bryter mot de krav på saklighet och opartiskhet som stipuleras i sändningstillståndet för SVT och hemställer om Granskningsnämndens prövning.

Reportaget anknyter till två tidigare sända program av motsvarande längd, som berör ett komplicerat och medialt mycket uppmärksammat rättsfall, varför det är nödvändigt att inledningsvis beskriva bakgrunden till denna anmälan.

Rättsfallet ifråga är det s.k. styckmålet, i vilket två läkare stått åtalade för att ha styckmördat en prostituerad kvinna sommaren 1984. Läkarna, som i medierna kom att kallas "Obducenten" och "Allmänläkaren", genomgick fyra år efter fyndet av kvinnans kroppsdelar två rättegångar vid Stockholms tingsrätt och friades där från misstanke om mord. I ett tillägg till domskälen utpekade emellertid tingsrätten läkarna som överbevisade om att ha styckat kvinnans kropp. Detta brott var vid tidpunkten för rättegångarna redan preskriberat, varför de inte åtalats för det och givetvis inte heller kunde fällas för det.

Läkarna försökte få styckningsutpekandet prövat i hovrätten och i Högsta domstolen. Men eftersom uttalanden i domskäl enligt praxis aldrig kan överprövas och eftersom domen i tingsrätten varit friande och sålunda inte heller kunnat överklagas, har tingsrättens graverande utpekande av männen som skyldiga till styckning aldrig kommit att prövas i högre allmän domstol.

Publiciteten kring fallet och tingsrättens utpekande har medfört att läkarna i allmänna opinionens ögon trots den friande domen framstått - och framstår - som skyldiga till såväl mord som styckning.

Tingsrättens påstående om styckningsbrottet åberopades av socialstyrelsen, när myndigheten begärde att de två läkarna skulle deslegitimeras. Legitimationsärendet prövades i HSAN och därefter i kammarrätten vid två rättegångar. Vid den senare av dessa rättegångar beslöt kammarrätten 1991 att läkarnas legitimationer skulle återkallas.

Denna senaste rättegång i kammarrätten har i efterhand kritiserats av jurister (Gunilla Edelstam 2001, Lars-Erik Tillinger 2002), som ifrågasatt dels en förvaltningsdomstols lagliga rätt att hålla brottmålsrättegång om ett preskriberat brott, dels förvaltningsdomstolens förutsättningar att på ett rättssäkert sätt hantera ett komplicerat brottmål, där teknisk bevisning saknades och indicierna var svårbedömda.

Efter publiceringen av Per Lindebergs bok "Döden är en man" 1999 startade en ny polisutredning, då tidigare försummade tips på nytt aktualiserats hos Västerortspolisen. Outredda spaningsuppslag i den ursprungliga polisutredningen från 1984 granskades nu för första gången. Två män, som haft kontakt med den döda kvinnan förhördes. Någon ny bevisning i det femton år gamla fallet framkom inte. Däremot har den nya polisutredningen ytterligare klarlagt svagheterna i den ursprungliga förundersökningen. Det är ännu idag okänt vid vilken tidpunkt kvinnan dog och var dödsfallet inträffade. Eftersom dödsorsaken är okänd är det inte heller fastställt huruvida det verkligen rörde sig om ett mord. Andra rubriceringar kan inte uteslutas.

Enligt uppgift från Västerortspolisen (kriminalkommissarie Bertil Salin) fann de nya utredarna inga övertygande skäl till att längre se de två läkarna som misstänkta för vare sig mord eller styckning.

Inte heller denna nya utredning 1999 ledde emellertid till att någon gärningsman greps och lagfördes. Förundersökningen är numera nedlagd.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det rör sig om ett komplicerat rättsfall, där såväl den ursprungliga polisutredningen som sakkunnigutlåtanden och domstolsbehandlingen av läkarna ifrågasatts. Kring fallet har uppstått en mycket inflammerad och politiserad debatt. Den har dels gällt mediernas betydelse för utgången av rättegångarna, dels den påstådda ojämlikhet i rättsligt hänseende, som en del debattörer utifrån ett köns- och klassperspektiv sett som huvudproblemet i styckmålsrättegångarna.

Med hänsyn till denna komplicerade bakgrund måste kraven på saklighet och opartiskhet ställas högt, när Sveriges Television skall göra granskande reportage kring omständigheterna i fallet.

 

Uppdrag Gransknings program

De två program från Uppdrag Granskning, som berört själva styckmålet, sändes den 30 maj respektive den 18 december 2001.

I det första av programmen beskrevs polisutredningen vid Västerortspolisen 1999 som en kampanj, avsedd att möjliggöra en resning i styckmålet för de två läkarna. Reportern Lars Borgnäs kritiserade polisen för att man inte i stället inlett förundersökning mot en man, som enligt reportern var den som sist såg styckoffret i livet och som kanske kunde ha haft kontakt med den s.k. "Obducenten" vid tidpunkten för kvinnans död. Det kan påpekas att mannen ifråga varit död i omkring ett decennium när programmet sändes.

Det intryck som förmedlades av Uppdrag Granskning var att de två läkarna kunde anses vara bundna till styckningen av den döda kvinnan. De många invändningar som idag finns mot den indiciekedja, som anförts mot läkarna, tonades ner i programmet eller utelämnades helt.

Såväl spontana tittarreaktioner på SVT-redaktionens hemsida, som kommentarer i medierna kring programmet visade att reportaget från Uppdrag Granskning med stor sannolikhet förstärkte många tittares förhandsuppfattning att de båda läkarna var skyldiga. Programmet visades sex gånger och sågs enligt SVT av omkring en miljon tittare.

I det andra programmet, som alltså sändes ett halvår senare, gavs intrycket att de båda läkarna kunde ha haft skäl att förtiga sina eventuella kontakter med den man, som enligt Uppdrag Granskning varit den person, som sist sett den döda prostituerade kvinnan i livet. Det antyddes i programmet också att något möjligen inte stod rätt till med denne mans frånfälle.

Även om program nummer två tedde sig diffusare till sitt innehåll än det föregående, torde ändå flertalet tittare ha fått intrycket att programinnehållet ytterligare bestyrkte att de två läkarna troligen haft något att göra med såväl styckoffret som den döde mannen och att dessa antydda kontakter mycket väl kunde visa sig vara graverande för dem.

Ytterligare fyra månader senare sändes Uppdrag Gransknings tredje program, som denna gång handlade om de misstankar som 1982 väcktes mot den s. k. "Obducenten", när hans unga hustru påträffades död. Det är alltså detta program, som nu ifrågasätts i föreliggande anmälan.

 

Programinnehållet

I programmet beskrivs hur 23-åriga Anne-Catherine hittas död i sovrummet i sin och makens lägenhet i Stockholm sent på trettondagskvällen 1982. Den döda påträffas uppklädd som till fest i elegant klänning och svandunsboa. Kring hennes hals är knutet ett klänningsskärp, vars andra ände är fäst vid sänggaveln. Den dödas huvud och vänsterarm vilar mot sängöverkastet nära sänggaveln och kroppen stödjer i knäböjande ställning mot golvet intill sängen.

Dörren till lägenheten var enligt den dödas make låst inifrån med säkerhetskedjan påhakad, men mannen hade under kvällen i sällskap med en kvinnlig bekant efter flera försök lyckats forcera säkerhetskedjan och ta sig in i lägenheten, varefter polis tillkallats.

Makarna skulle skiljas och skilsmässohandlingarna hade dagen innan undertecknats av dem båda, men ännu inte inlämnats till rätten.

Den fråga som Uppdrag Gransknings reporter Borgnäs ställer i programmet är om detta dödsfall verkligen var ett självmord, som den ansvarige rättsläkaren och den tillkallade kriminalteknikern 1982 ansåg eller om det i själva verket kan ha rört sig om ett mord.

I programmet intervjuas inledningsvis den döda kvinnans mor, som berättar om den chock dödsfallet vållade henne och beskriver sin framväxande övertygelse om att dottern omöjligt kunde ha begått självmord. Enligt mamman kände Anne-Catherine lättnad över att skilsmässan nu var ett faktum. Hennes dotter beskrivs som en gladlynt familjeflicka, en "positiv tjej", full av tillförsikt inför framtiden, som planerade för sitt eget boende efter separationen från maken.

Senare i programmet nämns att Anne-Catherine i fjortonårsåldern tagit en överdos astmamedicin och förts till sjukhus.

Den rättsmedicinska utredningen 1982 beskrivs som ofullständig. Det förhållandet att den företogs av föreståndaren vid den rättsläkarstation, där kvinnans make var anställd som underläkare kan enligt Uppdrag Granskning vara en tänkbar orsak till att omständigheter, som talade för möjligheten av mord skulle ha negligerats. Den ansvarige rättsläkaren är numera bortgången, men en annan av stationens läkare, rättsläkaren Jovan Rajs, vilken svarat för den mikroskopiska undersökningen av vävnadsprover från den döda och tidigare förklarat att det rört sig om självmord, intervjuas i programmet.

Rajs antyder i intervjun att han kanske blivit vilseledd av den kollega, som var ansvarig för utlåtandet och att han numera fått en annan syn på fallet.

Ytterligare en rättsläkare får en framträdande roll i reportaget. Docenten Olle Lindquist berättar att han varit verksam som rättsläkare i Uppsala i trettio år och förrättat mer än 15 000 obduktioner. I början av 1990-talet granskade Lindquist själv detta dödsfall och drog slutsatsen att Anne-Catherine blivit mördad. Hans utredning skickades av polisen till en dansk professor i rättsmedicin, som emellertid inte var beredd att ställa sig bakom Lindquists tolkningar av de rättsmedicinska fynden. Den danske professorn hade tvärtom en avvikande uppfattning beträffande praktiskt taget samtliga slutsatser i Lindquists utlåtande.

Reportern Borgnäs hade emellertid fått kontakt med en tysk professor i rättsmedicin, som sades vara expert på just hängningar. Professor Bernd Brinkmann hade genom Uppdrag Gransknings försorg fått tillgång till det rättsmedicinska utlåtandet beträffande Anne-Catherine, vävnadsprover från den döda samt fotografier. Brinkmann ansåg sig på grundval av detta material kunna påstå att dödsfallet sannolikt inte förorsakats av självmord, utan att det tvärtom var "very, very probable" att det i stället rörde sig om "homicide" (i det här sammanhanget synonymt med mord).

Enligt Brinkmanns mening var den rättsmedicinska utredningen 1982 bristfälligt gjord och en del viktiga undersökningsmoment hade aldrig utförts.

Efter att själv ha undersökt vävnadsprover från den dödas hjärta med proteinet troponin C som markör, ansåg sig Bernd Brinkmann kunna fastslå att Anne-Catherine dött av utdragen syrebrist, d.v.s. att döden inte kommit plötsligt. Andra rättsmedicinska fynd talade emellertid mot att dödsfallet skulle ha förorsakats av en utdragen kvävningsprocess, varför helhetsbilden var svårtolkad.

Brinkmann underströk i intervjun att han aldrig sett ett liknande fall. Varken han själv eller hans två svenska kollegor gav någon plausibel förklaring till Anne-Catherines död. Hur det tänkta mordet skulle ha gått till beskrivs inte i programmet.

Det framgick också av redogörelsen för fallet att Anne-Catherine intagit en överdos av Sobril (ett ångestdämpande, lugnande medel med muskelrelaxerande egenskaper) före döden.

En väninna till den avlidna, som talat med Anne-Catherine på telefon dagen innan hon dog, intervjuades i programmet. Hon bekräftade i stort sett mammans uppgifter. Anne-Catherine hade haft planer för framtiden, bl.a. tankar på att arbeta i USA. Väninnan hade inte fått intrycket att Anne-Catherine just då ("inte den kvällen") stod i begrepp att beröva sig livet.

En kriminaltekniker, som deltagit i den rekonstruktion av händelserna på fyndplatsen, som polisen genomförde tre år efter dödsfallet (1985) fanns också med i programmet. På en filmsekvens ur polisens material fick han demonstrera hur säkerhetskedjan på insidan av lägenhetens stängda ytterdörr kunde hakas på utifrån. Enligt polismannen kunde detta göras genom att man lossade blecket i vilket säkerhetskedjan haspas på, så att det enbart satt fast på dörren med en skruv i ena änden. Eftersom blecket därigenom hängde ner vertikalt, hade det flyttats närmare dörrkanten, så att säkerhetskedjan provisoriskt kunde hakas fast i det lösa blecket. Genom att sticka in hand med skruvmejsel genom dörrspringan, kunde teknikern sedan skruva fast blecket i dess ursprungliga position. Kriminalteknikern gjorde med andra ord samma sak som Anne-Catherines make och hans väninna demonstrerat för polisen under rekonstruktionen, men i omvänd ordning.

 

Tendentiös beskrivning

Det rör sig här alltså om ett dödsfall som undersökts av polisen i tre olika omgångar med flera års mellanrum. Den första polisutredningen gjordes 1982, den andra 1984-85 och den tredje 1990-91. Ingen av dessa utredningar har kunnat styrka misstanke om brott, men SVT-redaktionen bakom programmet Uppdrag Granskning har nu tjugo år efter dödsfallet initierat en egen förundersökning i brottmål och anser sig kunna hävda att det torde ha rört sig om ett mord.

Att detta är budskapet till tv-tittarna understryks av programledaren Kattis Ahlströms summering av programmet i slutet av sändningen:

"- Ja, Anne-Catherines mamma hade alltså rätt. Anne-Catherine blev sannolikt mördad. Och nu återstår att se vad polis och åklagare drar för slutsatser av det idag - tjugo år senare."

I programmet ges alltså intrycket att en rättsläkare skulle ha bortsett från möjligheten att det kunde ha rört sig om mord, att polisen inte gått tillräckligt långt i sina ansträngningar att utreda fallet och att förklaringen till dessa tillkortakommanden skulle varit att den dödas make själv var rättsläkare. Programmet ger intrycket att en trolig mördare skyddats av sin yrkesroll och sina kontakter med kollegor och med polismyndigheten.

Handlingarna i polisens arkiv ger emellertid en helt annan bild.

Docenten Milan Valverius, chef för rättsläkarstationen i Solna och den rättsläkare som i Uppdrag Gransknings program framställs som försumlig och godtrogen, fick tillfälle att motivera sina ursprungliga åtgärder, när den nya polisutredningen av dödsfallet pågick 1984-85. Vid den tidpunkten var misstankarna om mord så pass starka att den dödas make anhölls och förhördes i fem dagar, innan han släpptes. I samband härmed gick polisen också ut med information till medierna, som gjorde att mannen ifråga framstod som sannolik brottsling inte enbart ifråga om hustruns död utan också som huvudmisstänkt i det s. k. styckmordet 1984.

Trots att polis och rättsläkare under denna utredning 1984-85 vände sig till expertis i Sverige och utomlands för att få rättskemiska och kriminaltekniska fynd bedömda, ledde inte heller dessa nya undersökningar till att mordmisstankarna kunde styrkas.

På en punkt reviderades den ursprungliga bedömningen av de rättsmedicinska fynden. Det gällde effekterna av Sobrilhalterna i den dödas kropp. Undersökningen 1984-85, då kunskaperna om detta preparat generellt sett förbättrats, visade att Anne-Catherines intag av Sobril sannolikt påverkat henne betydligt mer än vad man ursprungligen antagit.

Den tredje utredningen 1990-91 tillkom inte på initiativ av polisen, utan initierades av docenten Olle Lindquist, samme rättsläkare som i programmet fick tillfälle att döma ut sin kollega Valverius´ utredning. Lindquists insatser i fallet föranleddes av hans egna spekulationer om att Anne-Catherines make sannolikt inte enbart mördat sin fru utan även andra kvinnor.

Vad som undanhålls tv-tittarna i programmet är att Lindquist, som framträder som erfaren rättsläkare, i själva verket tvingats lämna rättsläkarverksamheten och inte längre får vara verksam vid Rättsmedicinalverket (RMV). Lindquist är skild från sitt arbete av flera anledningar. En är
att han fått en varning av HSAN för att han skrivit ut narkotikaklassade mediciner till en missbrukare, som därefter begick mord och mordförsök. Ansvarsnämnden kritiserade ytterligare ett drygt tjugotal fall, där man funnit att Lindquist omdömeslöst och utan respekt för vetenskap och beprövad erfarenhet skrivit ut stora mängder sömnmedel på kort tid (HSAN 1850/00:B3). Han har i dag inskränkt förskrivningsrätt av läkemedel. Lindquist har bl. a. tidigare också, då han verkade som rättsläkare, ställt en diagnos som orsakat att en person felaktigt dömts för övergrepp på barn, vilket medfört ett betydande skadeståndskrav mot Lindquists arbetsgivare.

Inte heller framgick det i programmet att Olle Lindquist tidigt engagerat sig i försöken att få "Obducenten" och "Allmänläkaren" fällda i styckmålet. Redan 1988 gick han ut i medierna och anklagade sin chef vid rättsläkarstationen i Uppsala för att vara jävig i sin roll som rättsmedicinsk expert, när denne medverkat till ett utlåtande, som inte gav stöd åt åsikten att den prostituerade kvinnan styckats av läkare.

Att det finns god anledning att ifrågasätta Lindquists kompetens och omdöme som rättsläkare torde vara allmänt känt bland journalister och kan vitsordas av RMV:s ledning. Detta hindrar inte Uppdrag Granskningredaktionen från att åberopa honom som en kvalificerad expert inom rättsmedicinen.

Likaså undanhålls tv-tittarna att Jovan Rajs, den andre svenske rättsläkare som framträder i programmet, skrivit de ifrågasatta utlåtanden i styckmålet, som underbyggt polisens misstankar mot Rajs´ tidigare doktorand, Anne-Catherines make. Rajs har dessutom framträtt som åklagarens vittne mot sin tidigare doktorand i rättegångarna kring styckmålet. Att detta bör vägas in i bedömningen av Rajs´objektivitet nämns överhuvudtaget inte i programmet.

 

Jovan Rajs låter förstå i Uppdrag Gransknings intervju att han själv inte känner till fallet ifråga ("mina informationer kom från min kollega, varför ska jag inte lita på honom?"; "men jag har inte sett fallet - jag var inte alls insatt i detta.") Tv-publiken undanhålls att Jovan Rajs i själva verket deltog i undersökningarna av detta dödsfall och att han då avgav ett betydelsefullt utlåtande, som inte tydde på att han hade några reservationer mot självmordshypotesen.

Den tyske rättsmedicinaren professor Bernd Brinkmann har en framträdande roll i programmet. Som utländsk expert får han förmodas stå över sådana eventuella kollegiala hänsynstaganden som programmet antyder kan ha förekommit tidigare i utredningen. Det är emellertid tydligt att Brinkmann enbart fått tillgång till utvalda delar av det mycket omfattande utredningsmaterialet och att detta valts ut enligt samma princip som styrt utformningen av hela programmet, nämligen i syfte att göra troligt att Anne-Catherine i själva verket mördats.

I programmet visas fotografier på Anne-Catherine, som hon skulle ha tagit på sig själv innan hon hittades död. En av bilderna är tagen i lägenhetens hallspegel och visar henne klädd i lyxiga underkläder och med klänningsskärpet knutet om halsen. Reportern Borgnäs går igenom dessa bilder med Anne-Catherines mor och mamman förklarar att hon borde ha förstått att något inte stod rätt till när dottern någon vecka före sin död berättat för henne att hon fotograferat sig själv och att det var hennes make som sagt åt henne att göra det.

Tv-publiken ges intrycket att det är första gången mamman ser dessa bilder och att hennes kommentarer beträffande Anne-Catherines makes medverkan följaktligen är spontana.

Vad Uppdrag Granskning undanhåller är att mamman redan för tjugo år sedan vid flera tillfällen sett dessa bilder på sin dotter och att hon 1984 sagt till polisen att dottern någon månad före dödsfallet berättat att hon fotograferat sig själv i en spegel. Mamman tillade i förhöret: "Hon talade icke om anledningen eller om någon annan var närvarande."

Mammans misstänkliggörande av Anne-Catherines make - påståendet att denne skulle ligga bakom de egendomliga bilderna på hennes dotter - motsägs alltså av hennes tidigare uppgifter i polisförhöret.

Det kan nämnas att mamman, som tidigare varit anställd vid Expressen, vid flera tillfällen varit i kontakt med journalister under de år som gått sedan dotterns död och då antytt liknande misstankar mot sin f.d. svärson. Mamman har också försett en engelsk journalist med bild på sin dotter i kistan, som sedan publicerats i amerikansk skvallerpress tillsammans med uppgifter om att dottern mördats av sin make. Mammans framträdande i Uppdrag Gransknings program och de uppgifter hon lämnar under intervjun bör ses i relation till hennes tidigare mediekontakter. Det hade varit lämpligt att Uppdrag Gransknings reporter informerat tv-tittarna om detta förhållande.

I samma anda citeras den psykiatriker, som haft Anne-Catherine som patient. När denne hördes av polisen 1985, några månader efter det att "Obducenten" i medierna beskrivits som tänkbar seriemördare, ansåg psykiatrikern inte att det var särskilt sannolikt att hans tidigare patient verkligen tagit sitt liv. Vad som inte sägs i programmet är att samme psykiatriker i sin avslutande journalanteckning om Anne-Catherine givit henne en dålig prognos: "Tyvärr tror jag att prognosen [är] pes[s]ima."

För att förstärka intrycket att Anne-Catherines död inte kan ha varit ett självmord har Uppdrag Granskning valt att utelämna viktig information om den döda, som talar i annan riktning.

Sålunda nämns det aldrig i programmet att den intervjuade väninnan för polisen dels 1982 och dels 1985 - d.v.s. innan ryktesspridningen om Anne-Catherines make "Obducenten" kommit igång på allvar - berättat vad Anne-Catherine anförtrott henne om sig själv.

I väninnans berättelse framkommer att Anne-Catherine sagt sig tjäna pengar som lyxprostituerad, att hon sålde sexbilder på sig själv och även sina otvättade underkläder via herrtidningar, att hon sexuellt sett levde i en helt fri relation till maken med frekventa kontakter med både män och kvinnor. Anne-Catherines beskrivningar av föräldrarna tydde på allvarliga problem under hennes uppväxt och hon hade givit uttryck för stor bitterhet mot i synnerhet sin far. Några andra problem än hennes egna svartsjukereaktioner hade emellertid inte framkommit i förhållandet till maken. I den mån det skulle ha förekommit uppträden och våldsamheter mellan Anne-Catherine och hennes make, menade väninnan att det snarast skulle ha varit Anne-Catherine som använt sig av våld.

Enligt väninnan hade Anne-Catherine flera gånger talat om att ta livet av sig och även sagt att hon ville göra det på ett rent och snyggt sätt, inte hittas död i en degraderande situation.

Inte heller nämns i Uppdrag Gransknings program den uppgift i polismaterialet, som visar att Anne-Catherines mor själv vid två tillfällen försökt ta sitt liv, första gången då Anne-Catherine var i nioårsåldern.

Detta är utan tvekan viktig information för den som skall försöka ta ställning till frågan om en persons eventuella självmordsbenägenhet, men den undanhålls tv-tittarna. Huruvida även rättsläkaren Brinkmann fått sig förelagd programmets glättade bild av den döda Anne-Catherine som en "positiv tjej" framgår inte. Det skulle i så fall åtminstone delvis förklara varför Brinkmann vågar göra så långtgående antaganden om ett förmodat mord enbart på det material, som SVT ställt till hans förfogande.

Ytterligare en omständighet som undanhålls tv-tittarna är att ett avskedsbrev påträffades, vars innehåll skulle kunna förklara den sinnesstämning som Anne-Catherine befann sig i vid tidpunkten för dödsfallet.

 

Utpekandet av maken

Genom att uppgifter av den här karaktären medvetet utelämnas i programmet, blir presentationen av fallet tendentiös och vinklad på ett sätt som misstänkliggör Anne-Catherines make.

Denne utpekas som huvudmisstänkt i programmet, eftersom det scenario som antyds knappast i realiteten lämnar utrymme för någon annan gärningsman. Identifieringen av den potentielle mördaren sker på ett medvetet försåtligt sätt, där avsikten tycks ha varit att minska riskerna för en förtalsprocess, samtidigt som man låter tv-publiken få klart för sig vem som avses.

Rubriken på programmet - "Anne-Catherine och rättvisan" är vald för att att associera till den omskrivna bok, som beskriver Anne-Catherines make som sexualsadistisk mördare i styckmålet, "Catrine och rättvisan".

När mannen presenteras, berättar reportern att han var "rättsläkare och obducent". Begreppet "obducent" är varken en titel eller en specialitet. Ingen läkare skulle beskriva sin yrkestillhörighet genom att presentera sig som "obducent". Men "Obducenten" vet alla vuxna mediekonsumenter i Sverige vem det är. Och senare i programmet nämns också mycket riktigt att just denne "obducent" förhördes i samband med styckmålet några år efter hustruns död.

I programmet visas också upp en tidningssida med en artikel om hängningar, som skrivits av Anne-Catherines make för tidningen Svensk Polis. Artikeln ifråga har tidigare i faksimil återgivits i pressen i anslutning till styckmålet som belägg för att "Obducenten" var expert på just hängning och strypning.

Större delen av tv-publiken bör vid det laget haft klart för sig vem den unga kvinnans make är. Det finns också anledning att förmoda att den allmänna uppfattningen om denne mans roll i styckmålet sannolikt påverkat tv-publikens uppfattning beträffande hans förmodade skuld till även hustruns död.

För att sammanfatta:

Vi anser att Uppdrag Gransknings program "Anne-Catherine och rättvisan" grovt bryter mot kraven på opartiskhet och saklighet. Det rör sig inte om något försök till objektiv granskning, utan om en tendentiös och tillrättalagd beskrivning av ett komplicerat rättsärende i syfte att utpeka en identifierbar person som trolig mördare.

Journalisten Per Lindeberg, som tillhör undertecknarna, är beredd att med hänvisning till polismaterialet verifiera de faktauppgifter, som åberopas i vår kritik av programmet. Den inledningsvis nämnda kritiken mot domstolarnas behandling av styckmålet (Edelstam 2001, Tillinger 2002) kan inhämtas på www.mediemordet.com/debatten .

 

Eva Andersson, journalist, Hudiksvalls Tidning

Olle Andersson, programledare, ABC-Nytt, SVT

Zoran Buric, journalist

Frank Hirschfeldt, frilansjournalist

Per Lindeberg, frilansjournalist

Gustaf von Platen, f.d. chefredaktör

Bengt Sköld, journalist

Carin Stenström, redaktör, Världen idag

Staffan H. Westerberg, frilansjournalist

Maria Wilhelmson, journalist

 

genom

 

<<<