<<<

 

Kommentar till
Öppet brev till justitieministern:
 
Jan Gehlin, fd hovrättsråd
Moderna Tiders webbplats, februari 2001

 

En enig tingsrätt (två juristdomare och sex nämndemän) frikände de båda läkarna från åtalet för mord, men i ett tillägg till domen (i diskussionen ofta kallat "domskäl") förklarade tingsrätten att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de båda hade styckat den döda Catrine da Costas kropp. Denna gärning kallas med juridiskt språkbruk brott mot griftefrid, ett brott som dock inte omfattades av åtalet, som inte prövades i rättegången, som läkarna således inte kunde försvara sig emot och som till yttermera visso vid rättegångstillfället var preskriberat.

Reglerna för hur en brottmålsdom skall avfattas är mycket klara och enkla: Domen skall innehålla parternas yrkanden (varav åklagarens åtal anger gränserna för domstolens prövning) i ett domslut (fällande eller friande) samt "domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat". Dessa anvisningar i lagen ger ju tydligt besked om att domarnas eventuella sidoreflexioner eller "konsumentupplysning", (som tingsrättens lagman lär ha kallat påståendet att läkarna styckat den döda kroppen) inte hör hemma i en dom.

Dessutom finns det i den nuvarande rättegångsbalken (i själva verket som ett arv ända från 1734) en entydig bestämmelse som säger, att en dom inte får avse annan gärning än den, för vilken talan i behörig ordning förts i målet.

Tingsrätten begick alltså ett allvarligt rättegångsfel genom att pröva (eller rättare sagt låtsas pröva) frågan om styckning.

Som jag påpekat ovan kallas denna passus i domen i debatten - oegentligt - för domskäl. Oegentligt därför att uttalandet ju inte innehåller några skäl som leder fram till vad som är bevisat utan formulerats som ett slutgiltigt konstaterande. Det fick emellertid konsekvenser, eftersom "domskäl" inte kan överklagas och alltså inte heller kan angripas med så kallade extraordinära rättsmedel, det vill säga här: resning.

Detta är naturligtvis en helt otillfredsställande ordning. Om en domstol i en dom eller ett beslut för in ovidkommande saker (adiafora) borde rättsordningen medge att högre instans undanröjer detta och förklarar det vara en nullitet. Det bör man ju också kunna uppnå genom resning.

Såvitt jag kan se har de båda läkarna med nuvarande lagstiftning bara haft en möjlighet att få rättelse: De borde ha stämt tingsrättens båda juristdomare för förtal enligt 5 kap 5 § i Brottsbalken, eftersom de utpekat läkarna som brottsliga. För att freda sig hade domarna då måst hävda att de var tvungna att yttra sig (vilket jag menar att jag ovan visat att de inte var) och dessutom visa att uppgiften om styckningen var sann, det vill säga verkställa just den bevisvärdering som de i den aktuella tingsrättsdomen helt sonika hoppade över.

Den vägen är emellertid av olika skäl inte framkomlig. Om högre instans vägrar rätta till den oriktiga domen bör dock de lagstiftande myndigheterna ändra lagen så att det i fortsättningen blir omöjligt att via tillägg till den obligatoriska texten i en dom fälla människor för brott som de inte åtalats för, som de inte kan försvara sig emot och som de, såvitt framgår av en normal, yrkesmässig bevisvärdering, inte har begått.

 

Texten återges med författarens och Moderna Tiders tillstånd.

 

<<<