- <<<
Direktlänk till Journalisten
Nils Funcke:
Insinuant journalistik
Journalisten, debatt 2003-11-11
För snart 20 år sedan hittades Catrine da Costas
styckade kropp i Stockholm. Nyligen kom den tredje boken om detta
brottsfall sannolikt inte den sista.
Lars Borgnäs Sanningen
är en sällsynt gäst är baserad på hans
program för SVTs Uppdrag granskning. Boken är inte
oävet skriven.
Ingångsvärdet och den deklarerade
grundinställningen är det heller inget fel på.
Borgnäs anser sig ha närmat sig frågan utan förutfattade
meningar och upprepar gång på gång att han
söker sanningen. "Noggrannhet in i minsta detalj är
ett krav" och "allt måste vara sant" skriver
han.
De bägge läkarna, Obducenten och
Allmänläkaren, friades från anklagelsen att ha
mördat da Costa. Men i domskälen förklarade tingsrätten
att de styckat hennes kropp. Ett brott som var preskriberat.
Eftersom en friande dom inte kan överklagas har de förvägrats
prövning av anklagelsen om styckning.
De har blivit fråntagna sin läkarlegitimation.
Behandlingen av dem kan inte beskrivas som något annat
än rättsröta. Det kan tyckas obegripligt hur Borgnäs
som sanningssökande reporter inte anser att de bör
få sin sak prövad i regeringsrätten.
Svaret finns i boken. Borgnäs har nämligen
bestämt sig. De två läkarna har styckat da Costa.
Men han nöjer sig inte med det. En tredje person, Arkitekten,
utmålas som inblandad och tänkbar mördare. Och
Obducenten mer än antyds ha mördat sin hustru och ytterligare
två kvinnor. Borgnäs frammanar bilden av en seriemördare.
För att få det hela att gå ihop måste
han bortse från en rad omständigheter, göra långsökta
kopplingar mellan personer och fantasifulla tolkningar av indicier.
Underkänner vittnesmål
Arkitekten som i dag är död gav enligt polisen logiska
förklaringar till sina förehavanden. Ingen betvivlade
hans uppgift att han sedan han satt av Catrine i Kungsträdgården
på pingstdagen den 10 juni åkte på middag på
en gård i Uppland. Uppgiften kontrollerades också
med en polisinspektör som var närvarande. Detta vittnesmål
underkänner Borgnäs.
Enligt Per Lindeberg som skrev boken Döden
är en man har två vittnen berättat att de haft
kontakt med Catrine i veckan efter pingsthelgen och ytterligare
två hört andra säga att hon levde då. Borgnäs
finner vittnet Ragnar svajigt. Men lyckas inte övertyga
om att Ragnar skulle fara med osanning eller minnas fel.
De övriga utsagorna förbigår
Borgnäs. Uppgifterna stämmer inte in i det scenario
han bygger. Borgnäs formulerar försiktigtvis sina påståenden
som frågor. "Dog hon i Arkitektens händer? Förde
han kroppen till Obducentens disposition? Förde han henne
levande till honom?". För att få ihop hela historien
med Allmänläkaren påstås han och Obducenten
ha styckat och fotograferat Catrine på rättsläkarstationen
under pingsten i närvaro av läkarens dotter. Polisinspektörens
vittnesmål att Arkitekten var på gården i Uppland
är inte nog för Borgnäs. För att hans resonemang
inte ska falla måste Borgnäs skapa ytterligare en
relation.
Han gör det genom att koppla samman polisinspektören
och Obducenten. De är grannar och "var bekanta"
förklarar han. Nästa steg i konspirationen blir att
Borgnäs insinuerar att Obducenten kamouflerat mordet på
hustrun till ett självmord. Och att en seriemördare
varit i farten 1982-1984. Catrine och ytterligare två kvinnor
ska ha fallit offer för mördaren. Men hur de två
övriga kvinnorna dött är inte helt fastställt.
Utländska experter
Borgnäs driver sin tes bland annat genom intervjuer med
två utländska experter på seriemord. Förvånande
nog väljer Borgnäs att trots principiella invändningar
betala en av experterna. Sådana intervjuer gagnar inte
trovärdigheten.
Även om Borgnäs inte skriver det
rakt ut är det Obducenten som han anger som den möjlige
seriemördaren och därmed inkluderar han även dennes
hustru som ett fjärde offer.
Han gör det genom den minst sagt långsökta
parallellen att de fyra kvinnornas förnamn ska ha varit
likartade med fyra av Jack the Rippers offer. Och att tre av
dem lämnats av längs en sträcka av E4an i Stockholm.
Han gör också en långsökt kopplingen mellan
en bild på Yngsjömörderskan som polisen hittat
i Obducentens bil och tanken på att Obducenten skulle kunna
vara seriemördaren. Obducentens förklaringar varför
han hade bilden bortser Borgnäs helt ifrån.
De kopplingar och mängder med förutsättningar
och konspirationer Borgnäs väver och att han bortser
från sådant som talar till läkarnas fördel
gör det befogat att tala om insinuant, inte undersökande,
journalistik.
NILS FUNCKE