
Nils Funcke på Dagens Nyheters
ledarsida den 3 juli 2004
JUSTITIEMORD.
Ett starkt ord. Ett ord som
bör ransoneras och bara användas när de rättskipande
myndigheterna begått svåra övergrepp mot oskyldiga.
Och den som inte är överbevisad om sin skuld ska alltid
betraktas som oskyldig.
Det saknas inte exempel på
rättsröta i Sverige. Minns Vilhelm Mobergs kamp på
1950-talet eller senare års fall som till exempel Joy Rahman.
Det som kännetecknar en rättsstat är att den har
inbyggda system som ger dömda både två och tre
chanser till prövning. Att det finns kontrollerade samhällsfunktioner
och inte minst att staten erkänner sina tillkortakommanden.
Justitiekanslern Göran
Lambertz menar att i stället för att förutsättningslöst
pröva påstådda fel har det blivit "alltför
vanligt att företrädare for rättsväsendet
mer eller mindre instinktivt intar en försvarsattityd".
Rättsstaten löses upp inifrån och vi glider i
väg mot ett samhälle där upprättelse och
självprövning är okända begrepp.
Två som redan känner
sig som rollgestalter i en Kafkaroman är de två läkare
som i medierna går under namnen Allmänläkaren
och Obducenten. Sommaren 1988 friades de av tingsrätten
i Stockholm från anklagelsen att ha mördat Catrine
da Costa. Däremot ansåg rätten att de styckat
hennes kropp. Ett preskriberat brott de inte kunde dömas
för och därmed inte heller överklaga.
Tingsrättens anklagelse
ledde till att de berövades sina läkarlegitimationer.
Allmänläkaren har berättat hur han stötts
ut ur samhället (DN 1/7). De två läkarna kämpar
för att få tillbaka sina legitimationer. Inte för
att arbeta som läkare utan för att få upprättelse.
Trots vädjanden om att få sin sak prövad i en
ny rättegång säger rättsinstanserna nej.
Senast i torsdags avslog Regeringsrätten en andra och mycket
övertygande ansökan om resning. Sannolikt är därmed
alla rättsliga möjligheter uttömda.
Det finns bara ett ord:
Justitiemord.