<<<

 

 

 

Fem rättsläkare i första motattacken mot kollegan Jovan Rajs: "Han vill skandalisera hela kåren"

 

DN Debatt 1/6 2001

 

 

Fem erfarna rättsmedicinare går nu till motattack mot kollegan Jovan Rajs - känd från styckmålet mot två läkare och Osmo Vallo-fallet. Han har i en rad uttalanden anklagat andra rättsläkare för att vara fega och dölja sanningen. Jovan Rajs anser att rättsläkaren alltid skall vara tvärsäker i sina utlåtanden, en syn som de flesta kolleger inte delar, skriver de fem. Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera hela den svenska rättsläkarkåren och förhärliga hans egen person.

 

Det är något sjukt med rättsmedicinen i Sverige. Rättsläkarna döljer

sanningen, de skyddar brottslingar, är fega och korrumperade och håller

varandra om ryggen. De är till och med kriminella!

 

Detta budskap har professor emeritus Jovan Rajs trummat i den svenska

allmänheten i en serie tidningsintervjuer i Arena, Läkartidningen,

Ica-kuriren med flera och i memoarboken "Ombud för de tystade"

(Norstedts förlag). Rajs känner sig utfrusen av sina kolleger inom

rättsmedicinen och slåss för sin upprättelse.

 

Grunden till beskyllningarna är att många rättsläkare i landet gjort andra

bedömningar än Rajs i ett flertal uppmärksammade rättsfall, som till

exempel styckmålet mot de två anklagade läkarna, Vallo-fallet och fallet

med den tvååriga flickan i badkaret. Åtskilliga journalister har okritiskt

godtagit Rajs påståenden att sanningen kommit i dagen genom hans

exceptionella kunskaper och insatser. Endast ett fåtal journalister har

hittills iakttagit en mer nyanserad hållning.

Utan att gå in i detalj på de enskilda fallen vill vi klargöra vad vi anser att

saken egentligen handlar om.

 

Jovan Rajs har en annan syn än flertalet andra svenska rättsläkare på vad

som är rättsläkarens uppgift och vad rättssäkerheten kräver. Rajs anser

att man som rättsläkare måste bestämma sig i den ena eller andra

riktningen. När han har uppfattningen att ett dödsfall har orsakats av ett

mord, så är detta därmed sanningen. "En katt ska vara en katt",

sammanfattar Rajs sin inställning i Arena- artikeln.

 

De flesta övriga rättsmedicinare har ett annat synsätt. Efter att ha sökt

besvara frågan: "Vad är det som har hänt?" ställer vi också en andra

fråga: "Hur säker är jag på detta?" Det är nämligen från rättslig synpunkt

helt avgörande, med vilken sannolikhet man som rättsläkare uttalar sig.

Det är en betydande skillnad på om man utifrån sina iakttagelser kan säga

att ett händelseförlopp är helt säkert, att det är nästan säkert eller att

det är ganska säkert.

 

Rättsläkaren har ju inte varit med och sett den faktiska händelsen, utan

ska utifrån påvisade skador och andra undersökningsfynd i efterhand

försöka att uttala sig om vad som har hänt. Det svåra i det enskilda fallet

- och det som egentligen är ett mått på rättsläkarens skicklighet och

omdöme - är att veta hur säker man kan vara på sin tolkning. Det gäller

att inte vara alltför försiktig, men inte heller alltför säker. Ett misstag kan

vara särskilt ödesdigert, när bevisningen bygger enbart på

obduktionsfynden. Alla erfarna rättsläkare har råkat ut för fall där

händelseförloppet till slut visat sig vara ett helt annat, än vad man först

har trott.

 

Att kritiskt granska sina iakttagelser och slutsatser, att diskutera vilka

felkällor och fallgropar som kan finnas, är också det arbetssätt man

använder i andra vetenskapliga sammanhang. Rajs anser emellertid att de

kolleger som ifrågasätter hans kategoriska slutsatser i själva verket

motarbetar honom personligen, att de är fega och oärliga och försöker

hindra rättvisan. Då går han ut i massmedierna och smutskastar sina

kolleger. Han drar sig inte för att påstå att hans kolleger i sina

bedömningar skulle snegla på brottsoffrets sociala bakgrund, så att

personer med en lägre social status därigenom skulle ha en sämre

rättssäkerhet. Att sådana beskyllningar upplevs som oerhört kränkande av

de misstänkliggjorda kollegerna behöver knappast sägas.

 

Jovan Rajs tycks inte ha några problem med att vid behov kunna blunda

för sådan information, som kolliderar med hans åsikter om vad som är

"sanningen". Ett exempel på detta är när han i styckmålet skrev och sökte

råd hos professor Klaus Püschel i Hamburg, som då nyligen hade gjort den

största sammanställningen av styckningsfall i litteraturen och var en

ledande auktoritet på området. Rajs ansåg i fallet med den styckade

kvinnokroppen att det måste vara fråga om ett mord, att detta utförts av

någon med kunskap i obduktionsteknik och att två personer varit

inblandade i styckningen.

 

Klaus Püschel menade emellertid att fallet var svårtolkat. Dödsorsaken

och tillvägagångssättet framgick ju inte av obduktionsfynden, eftersom

delar av kroppen med de eventuellt dödande skadorna saknades. Inte

heller ansåg han att ett uttalande om gärningsmannens yrkeskunskaper

var möjligt. Püschels åsikter överensstämde således väl med dem som

framförts av Rättsliga rådet, och som Rajs kritiserat rådet så hårt för.

Vad som har inträffat i en rad uppmärksammade ärenden, där Rajs

bedömningar stått emot andra kollegers, är att Rajs har varit tvärsäker på

att dödsfallet orsakats av ett våldsbrott och försökt övertyga polisen,

åklagaren och domstolen om detta. Andra rättsmedicinare har ansett att

det visserligen funnits en hel del som talat för att dödsfallet orsakats av

ett våldsbrott, men att detta inte varit säkerställt. Det borde inte vara

upphetsande att olika sakkunniga kommer till olika bedömningar i svåra

fall. Så sker inom alla vetenskapliga områden världen över. Även i

domstolsavgöranden kan som bekant olika instanser komma till olika

slutresultat på identiskt utredningsunderlag.

 

Givetvis kan det förekomma felbedömningar och misstag. Därifrån är dock steget mycket långt till att man som sakkunnig rättsläkare avsiktligt -

som Rajs påstår i boken "Ombud för de tystade" - skulle uttala sig mot

bättre vetande i syfte att kunna gå emot Jovan Rajs, att dölja sanningen

och att skydda brottslingar.

 

Det är en oerhörd beskyllning som Rajs riktar mot stora delar av den

svenska rättsläkarkåren, i boken också direkt namngivna. Lågvattenmärket

i fråga om personbeskyllningar är Rajs påståenden om att en numera

pensionerad kollega skulle ha motarbetat honom, därför att kollegan varit

antisemit och nazist.

 

I utredningen av de flesta våldsbrott är rättsläkarens uttalanden av stor,

ibland avgörande betydelse för den juridiska bedömningen. Det är givetvis

illa om en brottsling går fri på grund av att en rättsläkares utlåtande är för

svagt formulerat. Långt värre är det ändå om en oskyldig fälls, därför att

rättsläkarutlåtandet är alltför kategoriskt. När Rajs beskyller de

rättsläkare som inte instämmer i hans kategoriska bedömningar för att

skydda brottslingar, ger detta upphov till en motfråga: "Har oskyldiga

människor dömts på grundval av alltför kategoriska uttalanden av Jovan

Rajs?" Själv anser Rajs antagligen att några sådana fall inte existerar,

men varje kritiskt tänkande människa bör allvarligt begrunda denna

möjlighet.

 

"Och vem vinner? Jag vinner alltid!", säger Jovan Rajs i artikeln i Arena.

Ett sådant uttalande är skrämmande. Han har gjort rättsläkarens

sakkunniguppgift till en maktkamp, där det gäller att vinna över sina

meningsmotståndare. Vi har i Sverige en fri bevisprövning, där det står

domstolen fritt att anta eller förkasta framlagda bevis. Det

rättsmedicinska utlåtandet är en del, om än viktig, bland många andra

faktorer, som skall sammanvägas inför ett domslut. Den rättsläkare som

anser att han "vinner" om domstolen godtar hans framlagda slutsatser,

men "förlorar" om domstolen anser att andra omständigheter väger tyngre

har helt missförstått sin roll i den svenska rättsprocessen.

 

Det är viktigt att förstå vad Rajs arbetssätt i praktiken betyder för

rättssäkerheten. Riskerna med den omnipotente rättsläkaren är

internationellt väl bekanta och omtalas ibland under beteckningen

"Sherlock Holmes-syndromet". Det avser rättsläkare, som av olika skäl

intar en tvärsäker position och alltid anser sig sitta inne med rätt svar.

Försiktighet i bedömningarna är därför något som alltid poängteras i

kvalitetsdiskussioner och i läroböcker i rättsmedicin. De allra flesta

rättsläkare blir med ökande erfarenhet av komplexiteten i bedömningarna

alltmer försiktiga i sina uttalanden, till gagn för den verkliga

rättssäkerheten. Skandaler med denna bakgrund förekommer dock

alltjämt. I USA friges i dagarna ett antal personer, som dömts för

allvarliga brott på ett expertvittnes alltför kategoriska uttalanden.

Förmågan att erkänna att man inte säkert vet svaret på alla frågor är

kanske den allra viktigaste egenskapen hos en erfaren och skicklig

rättsläkare.

 

Jovan Rajs för en strid, men ingen kollega har sökt strid med honom.

Ingen rättsläkare har hittills i medierna offentligt kritiserat Rajs, varken

hans person eller hans bedömningar. Rajs ser fiender överallt. För tillfället

är Karolinska institutet föremål för hans aggressioner eftersom man i ett

tillsättningsärende på hans tidigare institution inte låtit sig påverkas av

Rajs synpunkter.

 

I mycket påminner han i sitt agerande om litteraturhistoriens berömde

spanske riddare, som med vapen i hand kämpade för rättvisan. Men när

han angrep fienderna som från alla håll ansatte honom, upptäckte han till

slut att dessa i själva verket enbart var fredliga väderkvarnar.

Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera

den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han

borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska

bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i

arbetet.

 

Lennart Rammer, Professor, Rättsmedicinalverket Linköping

Anders Eriksson, Professor, Rättsmedicinalverket Umeå

Robert Grundin, Docent, rättsläkare Rikspolisstyrelsen

Peter Krantz, Docent, Rättsmedicinalverket Lund

Göran Sköld, Docent, Rättsmedicinalverket Lund

 

 

 

Texten återges med författarnas och Dagens Nyheters tillstånd.

 

 

<<<