Nog var väl ändå allmänläkaren skyldig till incest?

<<<

NOG VAR VÄL ÄNDÅ ALLMÄNLÄKAREN SKYLDIG TILL INCEST?
 
Thomas lilla dotter hade just blivit ett år och fem månader vid pingsthelgen 1984, då chefsåklagare Helin menade att Catrine mördats och styckats. Ett halvår senare tyckte sig personalen på det dagis barnet nyligen börjat på att flickan var irriterad i underlivet och verkade ha ont när man bytte blöja. Detta var under en period då massmedierna ägnade incestbrott stor uppmärksamhet och det florerade uppgifter om att kanske var tredje flicka blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Till att börja med var det alltså vissa kroppsliga iakttagelser, som fick dagispersonalen att förmå barnets mamma Christina att uppsöka en erfaren barnläkare för att få flickan bedömd. Denne läkare såg emellertid ingenting, som verkade alarmerande och försökte lugna mamman. Christina lät sig dock inte lugnas, utan fick barnet kontrollerat av ett specialistteam på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Där undersöktes barnet först av en barnkirurg, sedan av en barnmedicinare och därefter (i narkos) av både barnmedicinaren och barnkirurgen.

Under den här perioden, då Christina plågades av misstankarna mot sin man, kom nyheten att polisen anhållit en läkare misstänkt för styckmord. Christina kontaktade samma dag polisen för att berätta att hon och hennes man träffat den anhållne läkaren och att hon själv hört sägas att läkaren varit misstänkt för att ha mördat sin fru.

Ingen av undersökningarna på S:t Görans sjukhus resulterade i att man fann något som tydde på att flickan utsatts för något otillbörligt. Irritationen i hennes underliv förklarades med blöjexem och barnets vana att "skava", dvs gnugga underlivet mot hårda föremål.

När dessa negativa resultat väl förelåg, ändrades emellertid misstankarna om övergrepp. Nu blev det i stället en kvinnlig psykologs farhågor, som fick motivera fortsatta utredningar av barnet. Inte heller dessa observationer visade dock att barnet utsatts för något otillbörligt från pappans sida. Den oro flickan visade kunde ju sammanhänga med den besvärliga psykosociala situation, som familjen länge befunnit sig i (pappan bosatt på annat håll, mamman missnöjd med äktenskapet, ett havererat samliv).

Vid den andra utredningen, som gällde barnet vägrade Thomas att medverka. Han hade då lämnats av sin fru, som tagit med sig dottern och han trodde inte att någon psykolog eller kurator kunde få hans havererade äktenskap att fungera igen.

Christina, som trots de negativa undersökningsresultaten ändå var övertygad om att Thomas förgripit sig på deras barn, försökte nu på olika sätt få honom inför rätta. När detta inte lyckades började Christina i augusti 1985 rapportera till polisen att barnet berättat saker för henne, som fått Christina att tro att flickan bevittnat en styckning av en kvinna. Allt oftare uppsökte hon polisen för att avslöja nya detaljer som den ännu inte tre år gamla dottern berättat för henne.

Så småningom ledde detta till att polisen under sträng sekretess beställde en barnpsykiatrisk och barnpsykologisk utredning av mammans påståenden om vad den knappt treåriga flickan skulle ha avslöjat för henne. Den utredningen gjordes av samma barnpsykiatriker, Frank Lindblad, som tidigare förebrått Thomas att han inte medverkat vid familjeutredningen och som tyckte att Thomas borde genomgå en vuxenpsykiatrisk undersökning. Hans kollega i den sekretessbelagda nya utredningen var den barnpsykolog, Margareta Erixon, vars obekräftade misstankar om övergrepp tidigare föranlett nya undersökningar av barnet.

Genom Christinas täta kontakter med mordutredarna under hösten 1985 kom de ursprungliga - helt obestyrkta - incestmisstankarna att ersättas av nya misstankar om att barnet kanske varit närvarande, när hennes pappa Thomas tillsammans med Teet mördat och styckat Catrine. Det hindrade dock inte att incestmisstankarna fortfarande av och till återkom i barnpsykiatrikerns och barnpsykologens uttalanden, men nu mycket allmänt formulerade och fortfarande utan att vara underbyggda av några tillförlitliga kliniska observationer.

Två och ett halvt år senare friades Thomas i tingsrätten från misstanke om att ha utsatt sin lilla dotter för sexuella övergrepp. Likaså friades han och Teet från misstanke om mord.

Svaret på frågan ovan är alltså ett bestämt nej. Det fanns ingenting som styrkte att barnet utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. Det utlåtande som barnpsykiatrikern Frank Lindblad och barnpsykologen Margaretha Erixon lämnade till polisen och som kvällstidningen Expressen senare lanserade som "Barnets Berättelse" har stora förutsättningar att bli ett klassiskt exempel på hur ett pseudovetenskapligt utlåtande i ett polisärende kan resultera i att rättssamhällets grundläggande regler sätts ur funktion.

Detta hindrade emellertid inte kulturjournalisten Kristina Hultman från att i Aftonbladet elva år efter tingsrättens friande dom (Aftonbladet 99-01-26, "Kränkningar och kvinnohat") påstå att Thomas faktiskt förgripit sig sexuellt på sin dotter.

Personangreppet kan ses som ett uttryck för den livskraftiga ryktesflora, som fortfarande existerar kring da Costafallet och som hämtade sin näring ur osaklig journalistik kring fallet.

 

<<<