Annas dagböcker var förfalskade
- Zoran Buric
- Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 29/7 2001
Dagboken från 1984 är inte en kalender utan en från början tom anteckningsbok där Anna fyllt i datumen. Här finns historien om Catrines relation med läkarna men här finns också flera sakfel som var för sig och sammantagna visar att dagboken skrevs 1988, skriver Zoran Buric.
Den prostituerade missbrukaren Annas dagböcker dök upp i ett upphetsat läge 1988 och var precis vad åklagarna behövde för sitt tunna åtal. Vid den tidpunkten orkade ingen undersöka uppgifterna.
Dagböckerna blev vändpunkten för det svårbedömda styckmordsmålet. De som haft svårt att tro på huvudbevisningen, att en 17 månader gammal flicka bevittnat en styckning och berättat om den med sin mor som taleskvinna, ändrade uppfattning. Annas dagböcker bekräftade att den styckmördade Catrine känt två perversa läkare.
Dagböckerna kontrollerades aldrig och det drogs inte ens några konsekvenser av innehållet. Enligt Anna var styckningen på Solna rättsläkarstationen annandag pingst 1984 inte det enda som hänt Catrine. I själva verket hade läkarna, döpta till "Jack the Ripper" och "Stryparn" i dagböckerna, repeterat inför styckmordet genom att använda Catrine och flickan som rekvisita och rättsläkarstationen som scen. Det var ingen tvekan - detta handlade om Obducenten, Allmänläkaren och Barnet. Allt stämde med det som stod i tidningarna om dem.
För skeptikern framstår vittnesmålet som egendomligt. Det är en sak att åtalet led av en kuslig brist på bevis för att läkarna träffat Catrine just den kritiska pingsthelgen. Men det är något annat att ingen dessförinnan sett den levande Catrine med läkarna och flickan vid rättsläkarstationen eller någon annanstans trots att alla fyra umgåtts mycket. Men Anna bedömdes som trovärdig och dagböckerna fick stor betydelse när läkarna knöts till styckningen.
I svallvågorna efter Per Lindebergs bok om fallet genomfördes förra året en polisutredning för att avgöra dagböckernas äkthet. Trots husrannsakan hittades de aldrig. Flera konstigheter uppdagades i de fotostatkopior som i dag återstår av dagböckerna men utredarna klarade inte i röran av alla motsägelsefulla uppgifter att lösa mysteriet.
Åklagaren bedömde att Anna gett naturliga förklaringar till märkligheterna i dagböckerna och lade ner utredningen. Detta används nu av jurister och journalister i debatten som ett belägg för att dagböckerna var äkta.
Min granskning visar att den senaste utredningens största misslyckande var att den inte lyckades formulera en begriplig gärningsbeskrivning. Den gav inte något svar på frågan hur Anna egentligen gått tillväga. För att nå full förståelse måste utförliga rekonstruktioner göras av de två tänkbara förloppen: 1) dagböckerna skrevs 1983 och 1984 och var äkta, 2) de skrevs 1988 och var falska. Det material som existerar, dagbokssidorna och polisförhören, räcker för att visa hur dagböckerna skapades.
Anna hade vid två tillfällen i augusti 1984 ingående berättat för polisen om en knarkaffär hon gjort med Catrine den 8 juni 1984 men inte sagt ett ord om några läkare eller dagböcker.
I mars 1988 under pågående rättsprocess mot läkarna ringde Anna till åklagaren med sina nya uppgifter och hon besöktes av polisen. Anna hade vid detta förhör inte sina dagböcker, de låg någonstans i förrådet. Men hon hade förberett sig genom att ur minnet på vanliga papper skriva ner det Catrine sagt till henne. Bland annat berättade Anna att hon 1982 eller 1983 legat på Karolinska sjukhuset, KS, med Catrine.
Under förhöret kände Anna att intresset för uppgifterna var stort. Här hade ju mordutredarna fallets enda vittne med eventuell teknisk bevisning som stöd för sin historia. Anna kände nog också att poliserna blev besvikna när hon inte kunde hitta sina dagböcker. 32 dagar efter detta förhör levererade Anna de sensationella dagböckerna.
Jag bortser nu från att samma formuleringar som Anna använt i marsförhöret återfinns i dagböckerna. Jag bortser från att det inte finns en enda ny uppgift om läkarna som inte redan stått i tidningarna. Jag bortser från att dagböckerna är skrivna som en spännande roman där Catrine obönhörligt går mot sin död. Jag bortser från en rad andra underligheter. Jag håller mig till de faktafel Anna fick till. Av utrymmesskäl kan jag bara ge två exempel.
Dagboken från 1983 är en planeringskalender med förtryckta datumrutor och här står KS-vistelsen. Båda kvinnorna låg samtidigt (korrekt) inne på KS. Anna lämnade enligt dagboken KS den 2 juni (korrekt) och tog "med stora kramen" farväl av Catrine som låg kvar (fel). Catrine skrevs nämligen ut den 1 juni. Observera att Anna inte misstog sig på datumet när hon själv lämnat KS, den uppgiften stod redan i kalendern, utan på den påstådda självupplevda händelsen.
Det var ju Catrine som lämnat KS först och de kunde omöjligt ha kramats och bytt adresser den 2 juni eftersom Catrine skrivits ut dagen innan.
Den missen gör inte ens en narkoman i en äkta dagbok. Men den missen gör vem som helst fem år senare. Anna mindes av naturliga skäl dåligt 1988 vad som faktiskt hänt på KS 1983. Alla noteringar om Catrine står också efter den övriga informationen. Anna kunde alltså 1988, med viss svårighet, skriva om Catrine. Att det inte var enkelt avslöjas av att ord är hoptryckta så att de inte ska krocka med "KS" och få plats inom datumrutorna. Noteringen om läkaren och hans dotter visar att Anna tvingades kämpa för att få ihop det.
Därför är det inte förvånande att dagboken från 1984 inte är en kalender med dess begränsningar utan en vanlig från början tom anteckningsbok där Anna fyllt i datumen. Här finns historien om Catrines relation med läkarna men här finns också flera sakfel som var för sig och sammantagna visar att dagboken skrevs 1988 av en person med normaldåligt minne och inte 1984 av en förvirrad narkoman.
Dagboken stupar definitivt på den andra uppgiften om Catrine som polisen vet inträffat, knarkaffären Anna tipsat om i augusti 1984. I marsförhöret 1988, 32 dagar innan dagböckerna dök upp, hade Anna - av naturliga skäl - glömt datumet för knarkaffären. Men förhörsledaren hjälpte till genom att säga att den skett den 8 juni. Följaktligen är datumet rätt angivet i dagboken.
Annas tankemiss handlar om hur noteringen om knarkaffären är gjord: "Vi åkte i en bil (Peters tror jag)" och "Hon va med nån torsk. Finne tror jag." Anna uttrycker alltså i sin "äkta" dagbok klar osäkerhet om fakta kring den händelse som hon bevisligen nyss varit med om och kort därefter skrivit ner. Anna lyckades också få till en svår faktamiss. "Peter" var inte med vid denna affär. När Anna hördes i augusti 1984, två månader efter knarkaffären, kom hon ihåg att de ledsagats av den kände missbrukaren "Hans Svensson" i en liten grön bil, vart de åkt, en massa andra detaljer och inte minst att Catrines kund varit en finsk man. Anna hade för säkerhets skull pratat finska med honom.
För att sammanfatta det uppenbara: anteckningen är skriven på exakt det sätt man kan förvänta sig att Anna kunde prestera - ur minnet - 1988. Det enda hon hade till stöd var polisens hjälp med datumet. Något mer avhandlades nämligen inte om denna affär under marsförhöret.
Eftersom Anna var utlämnad till sin egen fyra år gamla minnesbild och inte kunde ljuga om knarkaffären tvingades hon vara uppriktig om sitt bleka minne. Därav det korrekta datumet. Därav den torftiga och felaktiga beskrivningen. I linje med detta är noteringarna om Catrine och läkarna, det som är påhittat, långt ifrån lika ytliga.
Expressens skribent P O Enquist skrev den 23 februari 1999 att han övertygats av Per Lindeberg att läkarna utsattes för ett justitiemord med ett undantag:
"Tyngd har dock Anna. Jag tvivlar på att denna prostituerade skulle ha kraft och energi nog att vidta denna mödosamma dagboksförfalskning. Anna är denna gigantiska indicierättegångs enda intressanta vittne med substans."
Åsikten att Anna inte skulle ha vågat sig på detta äventyr delas av åklagaren och några debattörer. Personligen har jag svårt att tänka mig en mer lämpad människa. Anna älskar att författa: "jag skriver dikter hela tiden". 1982, 1984 och 1987 dömdes hon för grovt bedrägeri - förfalskning av checkar. Den låga kvaliteten styrker att Anna rafsade ihop dagböckerna utan större ansträngning. Smickrad av det nyvunna kändisskapet som hjältinna intervjuades Anna i TV, skrev själv en helsidesartikel i Aftonbladet om Catrine och läkarna och därefter vittnade hon i tingsrätten.
Jag hoppas nu att de jurister och journalister som fortfarande tror på läkarnas skuld åtminstone slutar att sprida felaktigheter om styckmordsmålet.
Texten återges med författarens och Svenska Dagbladets tillstånd.
