<<<
 

Thomas Allgén och Teet Härm begär att rättsläkaren granskas

Skrivelsen diarieförd 2003-12-19
Dnr X03-907192

Till Rättsmedicinalverket,
Generaldirektör Ulf Westerberg
Vasagatan 52
111 20 Stockholm

Begäran om prövning dels av två rättsmedicinska utlåtanden (Statens rättsläkarstation i Stockholm d:nr F 3726/1986 och F 4032/87) utfärdade av rättsläkaren Jovan Rajs, dels av samme rättsläkares agerande i Catrine da Costafallet.

Undertecknade Thomas Allgén och Teet Härm hemställer härmed att Rättsmedicinalverket (RMV) föranstaltar om en rättsmedicinsk kvalitetsgranskning av rubricerade utlåtanden i enlighet med vad som anförs främst under punkterna 2-3 och 8-11 nedan.

Med hänvisning till punkterna 3-7, 12, 14-18 samt 22 anhåller vi också att verket tar ställning till om rättsläkaren Jovan Rajs iakttagit de yrkesetiska regler, som bör gälla för läkare verksamma inom svensk rättsmedicin. Det är i synnerhet två aspekter, som vi anser att RMV har anledning att beakta. Den första gäller frågan om huruvida en rättsläkare, som avgivit ett obduktionsutlåtande i ett misstänkt mordfall bör vara en aktiv drivande kraft i den fortsatta polisutredningen mot en föregiven gärningsman, alldeles särskilt när denne är en honom själv underställd kollega. Den andra aspekten avser rättsläkarens samröre med medier och deltagande i mediedebatten om ett enskilt rättsfall, där rättsläkaren medverkat som sakkunnig och i den fortsatta debatten framställer de utpekade gärningsmännen som skyldiga, trots att de i rättegång friats från mordmisstanke.

Slutligen önskar vi med hänvisning till i synnerhet punkterna 4-5, 7, 12-18, 20 och 22 få ett svar på frågan vilken myndighet som ytterst har ansvaret för att enskilda personers rättssäkerhet inte sätts på spel, när en rättsläkare i sitt arbete visar tydliga tecken på att förlora sin professionella objektivitet och i stället agerar utifrån en egen inre föreställningsvärld.

1. För kännedom översänder vi härmed den resningsansökan i Catrine da Costafallet (det s.k. styckmålet), som för en tid sedan ingivits till Regeringsrätten av professor emeritus Anders Agell vid Uppsala universitet, vilken själv tagit initiativ till en utredning av fallet och som erbjudit sig att vara vårt ombud.

I resningsansökan redovisas nya omständigheter, som utan tvivel skulle ha medfört andra bedömningar i skuldfrågan från domstolarnas sida, om de varit kända vid tiden för rättegångarna mot oss. Vi har båda, var för sig och oberoende av varandra, hela tiden förklarat oss oskyldiga till de anklagelser som riktats mot oss. De omständigheter som nu framläggs visar inte endast att vi dömts på felaktiga grunder. Det är också uppenbart att rubricerade rättsmedicinska utlåtanden, som spelat en viktig roll för de rättsliga bedömningarna, varken är förenliga med rättsmedicinska kvalitetskriterier eller med rimliga krav på rättssäkerhet.

Att inte heller Jovan Rajs´ obduktionsutlåtande i styckmålet är godtagbart har redan framkommit genom den granskning, som på Stockholms Tingsrätts begäran utförts av Socialstyrelsens rättsliga råd 1988 med instämmanden av de rättsmedicinska experterna professor Klaus Püschel (Hamburg) och professor Jörn Simonsen (Köpenhamn), vilka även de var för sig granskat obduktionsutlåtandet.

Rubricerade utlåtanden är visserligen avgivna före Rättsmedicinalverkets tillkomst, men de har relevans för det nu aktuella resningsärendet. Vi har noterat att RMV i sin allmänna myndighetsbeskrivning framhåller "hög kvalitet och god rättssäkerhet" som självklara mål för verksamheten. Det är också känt att verket i vissa fall gjort ­ och gör ­ bedömningar på initiativ av enskilda. Vi anhåller nu att RMV granskar ovannämnda utlåtanden utifrån de kvalitetskriterier som gäller för den rättsmedicinska verksamheten.

En sådan granskning är i praktiken vår enda möjlighet att få en objektiv bedömning av två utlåtanden, som för oss fått en livsavgörande verkan och som medfört att massmedier och allmänhet kommit att anse oss som skyldiga till styckmord.

Socialstyrelsens rättsliga råd, som aldrig beretts möjlighet att granska dessa utlåtanden, agerar som bekant inte på begäran av enskilda personer. Ur den enskilde medborgarens perspektiv är det nödvändigt att någon instans inom rättssystemet tar ansvar för bedömning av ifrågasatta rättsmedicinska utlåtanden, eftersom felaktiga eller ovetenskapliga utlåtanden i annat fall aldrig skulle gå att få rättelse i. Rättsmedicinalverket torde i praktiken vara den enda myndighet som i detta fall kan svara för en sådan sakkunnig kvalitetsgranskning.

2. Det första utlåtandet (d:nr F 3726/1986) av rättsläkaren Jovan Rajs avser en jämförelse mellan å ena sidan en rad påstådda utsagor av min (Allgéns) dotter, när hon var cirka 2,5 år och å andra sidan obduktionsfynd i ett antal fall av styckmord, däribland da Costafallet. Enligt rättsläkaren Rajs´ utlåtande gav jämförelsen vid handen att barnets utsagor stämde väl överens med det sätt på vilket Catrine da Costas kropp styckats. Utlåtandet förstärkte följaktligen trovärdigheten hos den barnpsykiatriska utredning, som ville göra sannolikt att barnet vid ett och ett halvt års ålder i sin pappas sällskap bevittnat styckningen av en kvinnokropp.

"Barnets berättelse" var rentav huvudbeviset, när vi felaktigt åtalades för mord och senare av Tingsrätten i Stockholm angavs ha styckat den döda kroppen, även om vi frikändes från mordåtalet. Som framgår av resningsansökan är det numera helt klart att min (Allgéns) dotter ingalunda varit närvarande vid den påstådda händelsen, vilken aldrig inträffat.

Det andra utlåtandet (d:nr F 4032/87) - även det avgivet av Jovan Rajs - utgår på liknande sätt från muntliga uppgifter och schematiska streckmarkeringar på ett formulär med en stiliserad människokropp, vilka framkommit i polisförhör med ett fotohandlarpar. Paret ifråga kontaktade hösten 1987 polisen sedan det i kvällspressen publicerats misstankar från polisens sida att styckningen av Catrine da Costas kropp tre år tidigare eventuellt kunde ha fotograferats.

Fotohandlarparets minnesbilder av framkallningen av en filmrulle någon gång vid denna tidpunkt och de iakttagelser de uppgav sig ha gjort i anslutning härtill har av rättsläkaren Rajs jämförts med obduktionsfynden i da Costafallet. Några bilder av det beskrivna slaget har som bekant aldrig påträffats (bortsett givetvis från polisens/rättsläkarstationens egna fotografier från obduktionen).

Enligt Rajs´ utlåtande skulle det finnas flera överensstämmelser mellan fotohandlarparets minnesbilder och obduktionsfynden i da Costafallet. Utlåtandet har påverkat domstolarnas bedömning av trovärdigheten hos fotohandlarparets vittnesuppgifter och av sannolikheten för att de påstådda bilderna skulle ha föreställt just Catrine da Costas döda kropp.

3. Först flera år efter det att rättegångarna mot oss hunnit avslutas har uppgifter ur polisutredningen blivit kända, som ger vid handen att Jovan Rajs´ engagemang i polisutredningen och hans därmed sammanhängande utlåtanden inte kan anses ha tillkommit i en anda av objektivitet och utifrån strikt rättsmedicinska överväganden. Tvärtom synes de på ett tendentiöst sätt ha varit avsedda att förstärka den bristfälliga indiciebevisning, som anförts mot oss och därmed öka förutsättningarna för en fällande dom i mordåtalet.

Som en av orsakerna till denna bristande objektivitet framstår den kollegiala relation som förelegat mellan Rajs och undertecknad Teet Härm, en relation som präglats av våra nära kontakter i arbetet och det förhållandet att jag i mina doktorandstudier haft Rajs som handledare. Av ett bandat polisförhör under hösten 1984, där kriminalinspektören Allan Bäckström talar med Rajs hustru Dina Rajs, framgår att makarna Rajs kände stark oro för att Jovan Rajs akademiska karriär skulle kunna lida skada av den omständigheten att han haft en nära relation till en mordmisstänkt kollega.

För att närmare belysa det jävsförhållande, som denna relation medfört, och Rajs´ personliga engagemang i mordutredningen mot denna tidigare kollega och doktorand, är det nödvändigt att rekapitulera det som nu är känt om Jovan Rajs´ olika roller i styckmålsärendet.

Vi vill understryka att de uppgifter, som redovisas i det följande, bygger på verifierbart material ur den polisutredning i styckmålet, som inleddes under sommaren 1984 och i princip avslutades först under 1991, sålunda sju år senare. En del uppgifter har också hämtats ur den bok om Jovan Rajs, som denne själv tillsammans med författaren Kristina Hjertén publicerade 2001 ("Ombud för de tystade", Norstedts Förlag)

4. Det var av en tillfällighet (jourschemats uppläggning på rättsläkarstationen) som Jovan Rajs kom att bli ansvarig för den rättsmedicinska undersökningen av Catrine da Costas kvarlevor, när dessa påträffades sommaren 1984. Av de uppgifter som Rajs till en början lämnade till polisen framgick det att han ansåg att en såg kommit till användning vid styckandet av kroppen och att gärningsmannen skulle kunna ha varit styckningskunnig, t.ex. en slaktare. Rajs besökte tillsammans med utredare från polisen ett slakthus för att undersöka förfaringssättet vid djurslakt.

När jag (Härm) i augusti 1984 angavs av min f.d. svärfar som trolig mördare av min fru två år tidigare och potentiellt skyldig även till styckmord på Catrine da Costa, inriktades polisens förundersökning på mig. Jovan Rajs informerades relativt sent under hösten om polisens misstankar och först efter det att andra medarbetare vid rättsläkarstationen under tystnadslöfte invigts i polisens pågående utredning mot hans doktorand.

Att Jovan Rajs blev uppbragt över det förhållandet att han undanhållits uppgifter om förundersökningen, samtidigt som flera av hans kollegor vid stationen kände till vad som pågick, är något Rajs senare återkommit flera gånger till i kontakterna med de polismän, som hade hand om utredningen. Det är tydligt att han upplevde detta som ett uttryck för bristande förtroende från polisens sida.

När Rajs till slut i mitten av oktober 1984 informerades om polisens misstankar mot mig (Härm), avvisade han först bestämt alla tankar på att det skulle finnas någon fog för dem. Det dröjde emellertid inte mer än några dagar, förrän Rajs helt bytte inställning och nu i stället började söka efter belägg för att jag verkligen var skyldig till mord och styckning. När han från en semesterort utomlands ringde till polismannen Lars Jonsson för att delge denne sin senaste teori om fallet, lanserade han idén att jag kunde ha utfört styckningen tillsammans med min dåvarande sambo, som Rajs beskrev som utbildad veterinärassistent.

Även detta telefonsamtal finns bandat hos polisen. I efterhand har Rajs själv beskrivit telefonsamtalet som ett försök att fria hans doktorand från misstankarna ( "Ombud för de tystade", s. 231: "Jag ringde upp Lars Jonsson på våldsroteln från hotellets reception och lade fram min idé. Det fanns hopp om Teet."). Även i andra sammanhang har Jovan Rajs försökt ge intryck av att han själv i det längsta hoppades att hans egen rättsmedicinska utredning skulle fria mig.

5. Verkligheten talar dock ett annat språk. När Rajs´ obduktionsutlåtande en kort tid efter telefonsamtalet med polismannen Jonsson blev klart (i november 1984) fanns inte längre de ursprungliga observationerna om sågning eller associationer till djurslakt med i resonemanget. I stället hävdade Rajs nu att styckningen med all sannolikhet utförts av någon eller några som hade allmänna medicinska kunskaper i kirurgi och ortopedi samt specialkunskaper i anatomi och obduktionsteknik ­ d.v.s. i praktiken ett direkt utpekande av mig (Härm).

Med Rajs´ utlåtande som grund greps jag i början av december 1984 och satt anhållen i fem dagar, samtidigt som polisen försåg massmedierna med uppgifter som utmålade mig som sannolik lustmördare.

När det framkom att polisen inte hade några bevis för att jag skulle vara skyldig till vare sig mord eller styckning och jag sålunda släppts ur häktet, förklarade Rajs för polisen att han för sin del omöjligt kunde vara kvar på rättsläkarstationen om jag skulle återinsättas i tjänst. I ett polisförhör med Rajs några veckor efter det att jag frigivits, utvecklade nu Rajs sina teorier om att jag torde vara skyldig till flera andra misstänkta kvinnomord. Han var missnöjd med att polisen tvingats släppa hans medarbetare och doktorand: "Jag tycker att om ni inte får honom fast, då får ni gärna hänga er allihopa" (polisförhör 85-01-08).

Det är troligt att polisens systematiska läckage av skandaliserande uppgifter och misstänkliggöranden till journalister i samband med första anhållandet just hade till syfte att försvåra eller omöjliggöra mitt återinträde i tjänst för den händelse att förundersökningen mot mig skulle komma att läggas ned i brist på bevis, eftersom det fanns poliser som tidigt låtit sig övertygas om min skuld och eftersom Rajs hotat med att lämna sin anställning vid rättsläkarstationen om jag inte avstängdes från verksamheten.

Rajs´ medverkan till misstänkliggörandet av mig medförde att ett scenario växte fram i dialog mellan rättsläkaren och våldsrotelns utredare, där rättsläkarstationen framstod som den troliga brottsplatsen helt enkelt därför att den person, som man kommit att misstänka, hade tillträde till lokalerna. I förlängningen av det resonemanget blev det logiskt att tänka sig att styckningen i så fall borde ha ägt rum under en helg, då den löpande verksamheten inte pågick.

Jovan Rajs bistod polisen genom att höra sig för bland personalen om någon gjort iakttagelser i anslutning till en helg, som kunde knytas till styckningsscenariot. Själv kom Rajs nu att få ytterligare en roll i mordutredningen genom att han och hans fru uppgav sig ha sett mig i lokalerna vid någon tidpunkt mot slutet av våren.

6. Det framgår av bandade telefonförhör med Rajs och hans hustru under hösten 1984, att de båda till en början hade mycket oklara begrepp om när de i så fall skulle ha träffat mig på rättsläkarstationen under våren 1984. Inte desto mindre så utkristalliserade sig så småningom en övertygelse om att ett sådant möte skulle ha förekommit just under pingsthelgen, d.v.s. den helg då polisen tänkte sig att Catrine da Costa skulle ha bragts om livet. Under de rättegångar, som påbörjades närmare fyra år senare, kom Rajs därför att framträda inför rätten i den dubbla rollen som sakkunnig och som ögonvittne. De inledande telefonförhören med makarna Rajs skrevs emellertid aldrig ut, vilket innebar att vi och våra försvarsadvokater undanhölls viktig information om den betydande osäkerhet, som ursprungligen karaktäriserade parets uppgifter om pingsthelgen.

Det kan parentetiskt framhållas att både undertecknad Härm och Jovan Rajs regelmässigt besökte rättsläkarstationen även under helger för att göra observationer beträffande de försöksdjur (råttor) som användes i vårt gemensamma forskningsprojekt. Det framgår också av polisförhör med Rajs, att denne sagt till mig att Rajs själv skulle besöka rättsläkarstationen under just pingsthelgen, varför jag inte behövde besvära mig med att åka in till arbetsplatsen.

7. När väl jag (Härm) släppts ur häktet efter det första anhållandet i december 1984 gjorde Rajs flera försök att förhindra att jag skulle kunna återvända till den rättsmedicinska verksamheten. Han kontaktade två tidningsredaktioner (Dagens Nyheter och Forensic Science International) för att se till att mitt namn togs bort från artiklar, som insänts före gripandet och där Rajs´ eget namn förekom.

Han tillkallade också polismännen Lars Jonsson och Allan Bäckström från Stockholmspolisens våldsrotel för att se till att jag anmäldes till Socialstyrelsen för försumlighet beträffande några rättsmedicinska utredningar, som jag tidigare utfört.

Denna polisanmälan mot mig utreddes på Socialstyrelsens uppdrag av Rättsliga rådets ledamot professor Gerhard Voigt. Denne fann ingen orsak att rikta kritik mot mitt sätt att handlägga ärendena, men Voigt påpekade i förbigående att Rajs själv varit ansvarig för ett av de anmälda fallen, varför hans kritik ­ om den varit befogad - i så fall bort riktas mot honom själv.

Det är känt att några av rättsläkarna vid rättsläkarstationen i Stockholm var oroade av Rajs´ agerande mot mig. Redan i december hade rättsläkarstationens chef Milan Valverius skrivit till spaningsledaren kommissarie Inge Reneborg och föreslagit att utredningen i da Costafallet skulle överlåtas till en rättsläkare, som inte hade några personliga band till mig, helst en rättsläkare från annat skandinaviskt land. Valverius förklarade också i polisförhör att han för sin del inte accepterade slutsatserna i Rajs obduktionsutlåtande.

Valverius´ begäran att en utomstående rättsläkare skulle få ta över utredningen i da Costaärendet föranledde emellertid ingen åtgärd från polisens eller åklagarens sida, möjligen därför att polisen upplevde att Jovan Rajs så helhjärtat arbetade på polisens linje.

En beskrivning av rättsläkaren Rajs´ subjektiva relation till den person, som han nu i tjänsten målmedvetet arbetade för att skaffa fram bevis mot återfinnes i boken "Ombud för de tystade" (s.231 f) :

"Under en kortare tid var jag rädd för att han, om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död. Så jag återvann mitt lugn och drogs in i spelet och mardrömmarna. Och enda sättet att komma ur det hela var att arbeta på att sanningen skulle komma fram."

8. Vid den tidpunkt då Teet Härm första gången anhölls, blev undertecknad Allgén av min hustru misstänkt för att ha begått sexuella övergrepp mot vår tvååriga dotter. Ärendet utreddes i flera omgångar av läkare, psykolog och polis. Jag har konsekvent förnekat att något otillbörligt skulle ha förekommit och har också av tingsrätten 1988 friats från sådana misstankar.

Min fru engagerade sig emellertid hårt i försöken att få till stånd ett åtal mot mig. Efter ett drygt halvår, då dessa ansträngningar visat sig vara utan framgång, kontaktade hon polisen och påstod att vår dotter (då 2 år och 8 månader gammal) nu börjat säga saker, som mamman tolkade som uttryck för att barnet kunde ha bevittnat styckningen av Catrine da Costas kropp.

Polisen gav nu under stark sekretess en barnpsykiatriker och en barnpsykolog, som båda tidigare varit inkopplade på incestutredningen och sålunda knappast kan sägas ha haft en förutsättningslös inställning, i uppdrag att undersöka om min frus uppgifter om vad vårt barn skulle ha sagt verkligen kunde tyda på att jag (Allgén) tillsammans med Teet Härm mördat och styckat Catrine da Costa.

Vid det sammanträde där barnpsykiatrikern och psykologen fick sina instruktioner av polis och åklagare medverkade även Jovan Rajs. När väl utredningen om det som kommit att kallas "Barnets berättelse" ­ men som rätteligen bort heta "Mammans berättelse" ­ i början av 1986 överlämnats till polisen, ombesörjde Rajs det rubricerade utlåtandet (F 3726/1986), som styrkte polisen i uppfattningen att vi båda gemensamt begått mord och styckat en kropp.

9. Den barnpsykiatriska utredningen i sig framstår idag som ovetenskaplig och utan trovärdighet. Slutsatserna bygger på ett ofullständigt och vinklat material (mammans muntliga uppgifter till polisen), vilket utredarna inte brytt sig om att jämföra med de anteckningar, som mamman själv fört (d.v.s. om barnets påstådda ursprungsutsagor). De bandupptagningar som mamman i samråd med polisen gjort av sina samtal med barnet, hade barnpsykiatrikern och barnpsykologen överhuvudtaget inte lyssnat på eller ens känt till.

När barnet inte uppfyllde barnpsykologens förväntningar, d.v.s vid en fotovisning inte lyckades känna igen Teet Härm, som ju enligt mammans uppgifter skulle varit den skrämmande figuren "Farbror Tomt", tog psykologen - som framgår av det bandade vittnesförhöret i Stockholms tingsrätt 1988 - saken i egna händer och talade om för barnet att personen på bilden (Teet Härm) var just den man som barnet påstods ha berättat om för mamman (Farbror Tomt). Psykologen ansåg sig då kunna konstatera att barnet visade rädsla inför fotot på Teet Härm.

Slutsatserna i den barnpsykiatriska utredningen byggde på ett tendentiöst och delvis förvrängt urval av de talrika påståenden från mammans sida som förekommit i polisförhören, påståenden vars tillförlitlighet idag framstår som obefintlig. På uppdrag av Kammarrätten i Stockholm har vittnespsykologerna Hellbom och Holgerson genomfört en utredning om barnets påstådda uttalanden (Vittnespsykologiskt sakkunnigutlåtande, mål nr 3938-3939-1990, Kammarrätten i Stockholm). I sitt utlåtande tar de båda vittnespsykologerna helt avstånd från slutsatserna i den barnpsykiatriska utredningen.

Eftersom Jovan Rajs var närvarande vid den initiala briefing, som barnpsykiatrikern och barnpsykologen gavs i samband med att de erhöll sitt uppdrag på hösten 1985, finns det anledning att förmoda att även obduktionsfynden ventilerades vid detta tillfälle. Någon skriftlig dokumentation av vad som avhandlats vid sammanträdet ifråga tycks inte ha upprättats.

När sedan den barnpsykiatriska utredningen blivit klar, avgav rättsläkaren Rajs i sin tur det rubricerade utlåtandet angående bevisvärdet av slutsatserna i denna utredning, d.v.s. graden av överensstämmelse mellan å ena sidan det urval av påståenden från barnets mor om vad barnet skulle ha sagt som barnpsykiatrikern plockat fram ur det omfattande förhörsmaterialet och å andra sidan obduktionsfynden. Detta rättsmedicinska utlåtande byggde alltså på Jovan Rajs eget subjektiva urval utifrån det urval av påståenden som barnpsykiatrikern redan gjort, ett urval som i praktiken kommit att anpassas till lämpliga observationer i hans eget obduktionsutlåtande.

För att ett sådant utlåtande skall anses ha uppfyllt rimliga krav på saklighet och objektivitet, måste det enligt vår mening inte enbart redovisa detaljer, som överensstämmer i båda källorna (vittnesuppgifterna respektive obduktionsutlåtandet), utan också sådant som inte stämmer, liksom även sådant som inte kan bedömas, t.ex. därför att ett visst förhållande inte redovisats. Vidare bör bedömningen givetvis inte enbart omfatta ett partiskt urval av uppgifter, utan samtliga aspekter som belysts i den ena eller andra källan.

I Jovan Rajs´ utlåtande lyser emellertid en sådan analys med sin frånvaro. Det är av stor betydelse för vår rättssäkerhet ­ och säkert också för tilltron till den svenska rättsmedicinen - att detta utlåtande av Jovan Rajs och de slutsatser som han presenterar granskas utifrån objektivt vetenskapliga kriterier.

10. Till följd av mordet på statsminister Olof Palme i början av 1986 kom utredningen av da Costafallet att stanna upp under nästan ett års tid. När den på nytt initierades av åklagarmyndigheten i början av 1987, kopplades de ursprungliga mordutredarna bort och ny polispersonal utan tidigare erfarenhet av fallet sattes på uppgiften att slutföra mordutredningen.

Det som kallades för "Barnets berättelse" blev nu ­ med stöd av Jovan Rajs utlåtande ­ åklagarens starkaste bevis mot oss. Undertecknad Allgén anhölls och häktades i oktober 1987, undertecknad Härm några veckor senare. I samband med gripandet av mig (Härm) läcktes den barnpsykiatriska utredningen till Expressen, som också hade en reporter med fotograf på plats, när jag greps i mitt hem.

11. I den enorma medieturbulens som nu uppstod förekom bl.a. uppgifter om att polisen misstänkte att styckningen av Catrine da Costas kropp hade fotograferats. Bland de många uppgiftslämnare som nu anmälde sig till polisen fanns även det ovan nämnda fotohandlarparet. De uppgav sig alltså ha mottagit en eller möjligen flera filmrullar för framkallning och kopiering av en manlig kund några år tidigare, troligen sommaren 1984. Bilderna skulle ha föreställt en styckad människokropp. Personalen i fotobutiken skulle ha mått illa och reagerat starkt. När polisen bad fotohandlarparet att få dessa uppgifter bekräftade av sina anställda, lyckades paret emellertid inte hitta någon i personalen, som kom ihåg händelsen ifråga.

De vittneskonfrontationer som hösten 1987 genomfördes med fotohandlarparet bröt mot alla regler som syftar till rättssäkerhet. Tillvägagångssättet dikterades helt av polisens tydliga ambition att få oss utpekade. Den dokumentation av utpekandena, som numera blivit känd visar att polisen använt sig av rättsvidriga metoder.

Rättsläkaren Rajs biträdde kort tid därefter polisen med det andra rubricerade utlåtandet (ovannämnda F 4032/87), i vilket han jämfört imaginära "bilder" (d.v.s. rapsodiska minnesbilder av de påstådda fotografierna, som framkommit i förhören med fotohandlarparet samt de streckmarkeringar paret gjort på en stiliserad teckning av en människokropp) med hans egna observationer tre år tidigare i obduktionsutlåtandet beträffande Catrine da Costa.

Även detta utlåtande präglas av en tydlig ambition att förstärka bevisningen mot oss utifrån lösa spekulationer utan vetenskaplig grund. Inte heller här gör Jovan Rajs något försök att redovisa sådant som talar mot polisens hypoteser eller som utgör oklarheter i det granskade materialet.

Det är tydligt att utlåtandet tillkommit i det enda syftet att förstärka intrycket att en filmrulle med bilder föreställande Catrine da Costas styckade kropp faktiskt hade lämnats in i fotobutiken i Solna och att fotohandlarparet faktiskt sett dessa bilder.

Av samma skäl som tidigare nämnts begär vi att även detta utlåtande granskas utifrån de kriterier som bör gälla för rättsmedicinska utlåtanden inom ramen för RMV:s verksamhetsområde.

12. Under de därpå följande rättegångarna kom rättsläkaren Rajs att spela en nyckelroll i sin dubbla funktion som på en gång sakkunnig och ögonvittne. Som stöd för sin uppfattning att Catrine da Costa utsatts för ett lustmord och att kroppen styckats av medicinskt utbildad och obduktionskunnig gärningsman/-män, åberopade Rajs bl.a. en studie av karakteristika för olika typer av styckmord (s.k. offensiv respektive s.k. defensiv styckning) vilken publicerats av den tyske rättsläkaren professor Klaus Püschel och hans kollega Erwin Koops.

I efterhand har det blivit känt att Rajs också vände sig direkt till professor Püschel och presenterade sitt obduktionsutlåtande i da Costaärendet i förhoppningen att få stöd för sina slutsatser från denne auktoritet.

Professor Püschels svar till Rajs visar att Püschel för egen del inte skulle ha dragit sådana slutsatser av obduktionsfynden, som Rajs gjort. Han skulle inte ­ som Rajs ­ ha påstått att det säkert rörde sig om ett mord. Han skulle inte heller ­ som Rajs ­ ha hävdat att kroppen styckats av någon läkare eller slaktare. Skrivelsen från Klaus Püschel var i själva verket formulerad som en varning till Rajs.

Rättsläkaren bör inte frestas att dra sådana slutsatser som enbart domstolen är berättigad att dra, när alla omständigheter i målet skall sammanvägas, framhöll Püschel. Rättsläkarens roll måste begränsas till strikt rättsmedicinskt grundade bedömningar och slutsatser.

Trots detta avståndstagande från Püschels sida fortsatte Rajs inför domstolen att åberopa Püschels studie om styckmord som ett belägg för att hans egna spekulativa slutsatser bekräftades av internationell rättsmedicinsk forskning. Vi anser att det finns anledning att ta ställning till om Rajs härvid bröt mot den ed han avlagt i domstolen.

13. Att Rajs sökte stöd för sina spekulationer hos en utländsk auktoritet sammanhängde med att hans obduktionsutlåtande i da Costaärendet tidigare på tingsrättens begäran granskats av Socialstyrelsens rättsliga råd, som på alla väsentliga punkter tog avstånd från Rajs bedömningar.

Enligt Rajs själv berodde detta emellertid inte på att hans utlåtande var tvivelaktigt, utan på att de tre rättsmedicinarna i rådet velat skada honom personligen:

"Kollegerna från Rättsliga rådet vill förinta mig som rättsmedicinsk sakkunnig. Jag kan tyckas paranoid när jag hävdar detta, men det bryr jag mig inte om. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de är beredda att offra rättssäkerheten bara för att bli av med mig." (citat ur "Ombud för de tystade", ss 249-50)

Enligt Rajs´ egen uppfattning medför kollegornas aversion mot honom personligen att Rättsliga rådet regelmässigt "agerar på ett sätt som resulterar i ett skydd för den mordåtalade" (a.a. s. 250). Ett viktigt skäl till Rättsliga rådets agerande skulle enligt Rajs vara att han själv är av judisk börd och från Östeuropa (Serbien), medan en av Rättsliga rådets mest erfarna rättsmedicinare var född i Tyskland. Om denne kollega har Rajs till åklagare och andra spritt uppgiften att kollegan är nazist och därför förföljer Rajs genom att ifrågasätta hans utlåtanden.

14. Enligt vad Rajs medförfattare Kristina Hjertén meddelat oss sprider Rajs också uppgiften att Teet Härm skulle vara nazist och nekrofil. Denna öppenhet från Kristina Hjerténs sida kan synas förvånande, men sammanhänger med att hon själv råkat i konflikt med Jovan Rajs innan deras bok publicerades 2001, en konflikt som fortfarande är olöst.

15. Som torde vara känt för RMV:s ledning har en av de tre rättsmedicinare i Rättsliga rådet, som granskade Rajs´ utlåtande i da Costafallet, senare uppmanats av Rajs att ändra sitt ställningstagande i en för Rajs förmånlig riktning. Om så inte blev fallet hotade Rajs med att använda sitt inflytande inom Svensk Rättsmedicinsk Förening för att sabotera kollegans försök att få en internationell rättsmedicinsk kongress förlagd till Linköping. Rajs satte också denna hotelse i verket, vilket ledde till att han nekades ansvarsfrihet vid nästkommande årsmöte i föreningen.

16. Chefen för Rättsläkarstationen Milan Valverius, som ju redan i början av da Costaärendet agerat för att försöka få Rajs ersatt med någon kollega, vilken inte hade något jävsförhållande till mig (Härm), angavs senare av Rajs till åklagarmyndigheten för påstått sekretessbrott i samband med utredningen av Palmemordet. Enligt Rajs skulle Valverius ha läckt information om obduktionsfynden till en journalist på Dagens Nyheter.

Angivelsen ledde till en polisutredning mot Valverius, som vid denna tidpunkt insjuknat i cancer. Utredningen friade visserligen Valverius, men innebar givetvis en allvarlig kränkning och ett ifrågasättande av hans professionella integritet. Valverius återvände aldrig till arbetet vid rättsläkarstationen.

17. Vi vet att de konflikter inom rättsläkarkollektivet, som under en följd av år uppstått kring Jovan Rajs´person varit kända för RMV:s ledning sedan länge och tidigare även för Socialstyrelsen. Vi ser därför ingen anledning att i detta sammanhang fördjupa oss i ämnet.

Däremot finns det en aspekt på Jovan Rajs agerande, som har hög grad av relevans för vår framställning till RMV. Det gäller Rajs personliga kontakter med journalister och debattörer i medierna, hans sätt att utnyttja dessa kontakter för egna syften och även de två böcker, som han står som författare till. Detta har i sin tur medfört att Jovan Rajs intagit en tredje roll i styckmålet, nämligen opinionsbildarens.

Det förefaller som om detta kontaktnät växte fram i anslutning till tvistigheterna mellan Rajs och Rättsliga rådet under de medialt mycket uppmärksammade rättegångarna mot oss under 1988.

18. Rättsliga rådets ifrågasättande av Rajs´ utlåtande i da Costafallet bidrog, som vi har förstått det, väsentligt till hovrättens beslut att efter en halvårslång häktningstid försätta oss på fri fot i mars 1988. Rådets ställningstagande synes också ha varit en viktig anledning till hovrättens prediktion beträffande utgången av ett eventuellt överklagande av en fällande dom i tingsrätten avseende mordåtalet mot oss.

När det under våren 1988 såg ut som om den rättsliga kollapsen i tingsrätten skulle leda till att åtalet mot oss lades ner, startade en kampanj med feministiska förtecken för att få till stånd en ny rättegång. Kampanjen initierades av prostitutionsutredaren Hanna Olsson, som i den offentliga debatten framställde rättsläkaren Jovan Rajs som en orädd sanningssägare, medan hans kollegor i Rättsliga rådet däremot beskrevs som korrumperade företrädare för en patriarkalisk samhällsordning, som varit ute efter att skydda två utpekade kollegor.

När Hanna Olsson började arbeta med boken "Catrine och rättvisan", som kom att få en avgörande opinionsmässig betydelse för synen på oss båda som perversa mördare, skrevs de rättsmedicinska avsnitten i samråd med Rajs, som nu såg en möjlighet att genom Olsson kritisera sina kollegor i Rättsliga rådet och samtidigt föra ut sina egna påståenden beträffande obduktionsfynden.

Att hans instruktioner till Olsson i detta avseende utformades som en tjänsteskrivelse på rättsläkarstationens brevpapper (diarieförd under beteckningen 6/90 och daterad 1990-02-21) kan synas märkligt. Tydligen har handlingar rörande da Costafallet numera på okänt sätt försvunnit från RMV:s avdelningsarkiv. Skulle därför arkivexemplaret av den skrivelse som åberopas ovan inte längre stå att finna, kan vi förse RMV med en kopia.

Kontakterna med Hanna Olsson gav Rajs möjlighet att genom ombud angripa sina utpekade motståndare inom rättsläkarkollektivet. Samma förhållningssätt har han senare utvecklat i bl.a. kontakterna med tv-journalisten Janne Josefsson, när denne sökte belägg för sin förhandsuppfattning att polisen i samband med ett gripande misshandlat en våldsbenägen missbrukare (Osmo Vallo) till döds. De rättsmedicinska utredningarna hade inte kunnat fastställa att dödsfallet berott på polisiärt övervåld.

På initiativ av Josefsson framträdde Jovan Rajs i SVT-programmet "Striptease" och förklarade att polisens hantering av Vallo med största sannolikhet vållat dennes död. Efter att sålunda själv ha lanserat brottsmisstanken inför tv-publiken kontaktades Rajs av biträdande riksåklagaren och tog då på sig uppgiften att genomföra en förnyad rättsmedicinsk undersökning av fallet (den tredje i ordningen), sekunderad av kollegan Jan Lindberg.

Rajs´ engagemang i detta rättsfall och den skarpa kritik han riktat mot de kollegor som tidigare utrett dödsfallet ­ däribland flera av de rättsläkare, som ifrågasatt Rajs´ slutsatser i da Costafallet ­ förstärkte hans ställning som massmedialt uppmärksammad person.

Intervjuad av en feministisk kulturredaktör vid den socialdemokratiska idétidskriften Arena (nr 3/2000) förklarade Jovan Rajs att journalister, som börjat tvivla på vår skuld i da Costafallet var att betrakta som "idioter".

Numera tycks Jovan Rajs fungera som rådgivare till journalister, som misstänker att oegentligheter begåtts i samband med rättsmedicinska undersökningar. Det gäller t.ex. två journalister, som nyligen ifrågasatt rättsmedicinska bedömningar gjorda av en tyskfödd läkare verksam vid Stockholmsavdelningen.

19. Det är naturligtvis fullt legitimt för en rättsläkare att göra rättsmedicinska bedömningar till ledning för undersökande journalister. Lika legitimt är det för en journalist att söka sakkunnig information från rättsmedicinsk expertis, när det t.ex. föreligger misstankar om att myndigheter kanske försöker mörklägga begångna misstag eller hemligstämpla tvivelaktiga utredningar.

Risken är emellertid att det utvecklas en symbiotisk relation, där rättsläkaren och journalisten i praktiken begagnar sig av varandra på ett sätt som äventyrar rättssäkerheten.

Om rättsläkaren upplever sig som förföljd och ifrågasatt av kollegor, som journalisten i sin tur ifrågasätter, finns det fara för att den skenbart oberoende experten i själva verket styrs av förutfattade meningar. Journalisten å andra sidan kan vara så uppfylld av sin egen mission att avslöja myndighetsövergrepp och missförhållanden att han eller hon inte har en tillräcklig distans till den egna expertens bedömningar och den kritik som denne ger uttryck för.

20. Problemet är för vårt vidkommande dagsaktuellt. Med stöd av Rajs och dennes f.d. rättsläkarkollega Olle Lindquist (numera utköpt från sin tjänst vid RMV) har tv-journalisten Lars Borgnäs tagit fasta på Jovan Rajs´ idéer om att jag (Härm) skulle vara en seriemördare, som inte enbart mördat Catrine da Costa, utan också min fru och flera prostituerade kvinnor. Dessa teorier, som polisen inte ansett sig ha anledning att sätta tilltro till, har resulterat i fyra timslånga program i SVT:s Uppdrag Granskning under 2001-2002.

De har nyligen också presenterats i boken "Sanningen är en sällsynt gäst" (Norstedts 2003), där Lars Borgnäs ägnat ansenligt utrymme åt att sprida defamerande uppgifter om mig och därmed i praktiken naturligtvis om oss båda, eftersom vi i allmänhetens ögon ses som varandras medbrottslingar.

Har man som jag (Härm) under tjugo års tid varit skandaliserad i medierna och förtalad av personer, som övertygats om att jag måste vara en pervers våldsverkare, så lär det knappast vara särskilt svårt att sammanställa dessa uppgifter till en katalog över påstådda karaktärsfel. Någon motsvarande sammanställning av positiva omdömen från personer som haft närmare kontakter med mig, har ingen ansett det vara motiverat eller ens intressant att göra.

21. När journalisten Lars Borgnäs nyligen (den 27 november) presenterade sin bok på Akademibokhandeln i Stockholm, fanns också Jovan Rajs ­ som tidigare medverkat i Borgnäs tv-program - på plats.

Det pågår för närvarande en systematisk kampanj för att misstänkliggöra oss och för att om möjligt förhindra en resning i Regeringsrätten. Riksorganisationen Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige har uppmanat sina 8 000 medlemmar och andra sympatisörer att skriva till domstolen och protestera mot att vi båda nu begär resning. Minst en journalist samt vårt juridiska ombud professor emeritus Anders Agell har blivit uppringda av en person, som hävdar att jag (Härm) är psykopat och seriemördare. Det är en befattningshavare vid RMV - kemisten Gunilla Wetterling - som på detta sätt sprider förtalet vidare. Hon uppger sig ha arbetat på sin arbetsplats i Linköping i trettio år och att detta gör att hon kan gå i god för att Jovan Rajs är en tillförlitlig rättsläkare.

22. Det är vår fasta övertygelse att det händelseförlopp, som fått så katastrofala konsekvenser för oss båda och för våra närmaste anhöriga aldrig hade inträffat om utredningen av fallet skötts av en rättsläkare, som arbetat objektivt och utifrån normala rättsmedicinska överväganden. Nu kom i stället Jovan Rajs´ personliga motiv och hans subjektiva uppfattningar att prägla hans engagemang i fallet. Detta fick återverkningar inte bara på själva polisutredningen, utan också på den massmediala bilden av fallet.

Lättväckt misstänksamhet mot kollegor och även mot enskilda polismän, som Rajs råkat i konflikt med, resulterar snabbt i hätska anklagelser av den typ som t.ex. kollegorna professor Gerhard Voigt och docenten Robert Grundin utsatts för. Det porträtt av Jovan Rajs själv som tecknas i boken om honom ("Ombud för de tystade") ger bilden av en person i ständig försvarsberedskap mot verkliga eller skenbara ifrågasättanden från omgivningens sida.

I den kritik mot Rajs, som framförts offentligt från flera av hans rättsläkarkollegor (se DN Debatt 2001-06-01), varnar man för hans grundinställning som rättsmedicinsk bedömare. Rajs framstår enligt kollegorna som en expert som redan från början har klart för sig vad slutsatsen av ännu inte genomförda undersökningar skall bli och som därför nöjer sig med att ta upp enbart sådana fakta, som stöder hans ursprungliga övertygelse.

Just dessa allvarliga svagheter karaktäriserar enligt vår uppfattning de två utlåtanden, som vi nu begär att få prövade genom Rättsmedicinalverkets försorg.

Med hänsyn till den speciella problematik som redovisats ovan kommer en kopia av denna skrivelse att tillställas två av ledamöterna i Rättsmedicinalverkets styrelse, nämligen psykiatrikern professor Marie Åsberg och hovrättspresidenten Gunnel Wennberg. Även Socialstyrelsen och Regeringsrätten kommer att erhålla en kopia med hänvisning till vårt pågående resningsärende.

Om man från Rättsmedicinalverkets sida önskar ta del även av bilagorna till resningsansökan ombesörjer vi gärna kopior av dessa.

Stockholm den 18 december 2003

 

Thomas Allgén                  Teet Härm

 

Bilaga: Resningsansökan till Regeringsrätten samt förteckning över bilagor

Korrespondens i ärendet kan i fortsättningen ske genom vårt juridiska ombud i Regeringsrätten, professor emeritus Anders Agell

 
<<<