<<<

 

Anders Agell i ny inlaga: Socialstyrelsens argument ohållbara

 

Uppsala den 26 mars 2004

Till Regeringsrätten
Box 2293
103 17 Stockholm

Mål nr 5189-5190-2003
Avd. 1, Rotel 25

 

1. Inledning
I och med att Socialstyrelsen den 16 mars avgett sitt andra yttrande anses målet, enligt vad föredraganden upplyst mig om, vara färdigt för föredragning inför domstolen.
I detta läge vill jag anföra följande och då också argumentera för yrkandet om muntlig förhandling (nedan under 4). Det senare gäller en för Thomas Allgéns och Teet Härms fortsatta liv mycket viktig fråga.

2. Socialstyrelsens inlaga av den 16 mars
Det har genom Socialstyrelsens båda inlagor blivit tydligt att styrelsen inte har några hållbara invändningar mot resningsansökan. Under rubriken "ny bevisning?" återkommer styrelsen till att resningsansökan inte skulle innehålla tillräckligt många nya omständigheter för att motivera resning. Detta är en upprepning av vad styrelsen redan sökt göra gällande. Synpunkten är alltjämt felaktig.
På tal om vad som är nytt kan, utöver vad jag tidigare anfört, återigen påpekas att Socialstyrelsen lämnat både huvudinjer och rader av enskildheter i resningsansökan helt okommenterade. Här märks bland annat ny information som gör det omöjligt att godta såväl slutsatsen i obduktionsutlåtandet av dåvarande docenten Jovan Rajs, d.v.s. att kroppen styckats av personer med läkarkompetens, som hans osakliga insatser för att under vetenskaplig täckmantel göra "barnets berättelse" och "fotohandlarparets" utpekanden av Thomas Allgén trovärdiga.
Styrelsen erinrar nu vidare om de rättsliga förutsättningar för resning som Regeringsrätten angav i beslut av den 30 maj 2001. Som utvecklats i resningsansökan (avd. 3.2) angav regeringsrätten dock dessa förutsättningar för snävt när man 2001 underkände den svaga ansökningen från 1999. Denna inställning kan inte gärna vidhållas. Men även om man för resning skulle kräva att kammarrättens domskäl "framstår som uppenbart oriktiga" är detta krav uppfyllt.
Emellertid har Socialstyrelsen i svaromålet den 28 januari godtagit vad jag anfört om att bestämmelsen om resning enligt i 37 b § förvaltningsprocesslagen bör tolkas med ledning av 58 kap. 2 § rättegångsbalken angående resning i brottmål till förmån för den tilltalade. När Socialstyrelsen nu hänvisar till vad Regeringsrätten anförde 2001, motsäger styrelsen sålunda vad man själv anfört för fem veckor sedan.

3. Socialstyrelsens hänvisningar till Lars Borgnäs bok
Som jag framhöll i min inlaga av 9 februari har Socialstyrelsen i sitt svaromål gett en missvisande beskrivning av resningsansökans påstådda beroende av Per Lindebergs bok "Döden är en man". Det är däremot sant att Lars Borgnäs inte låtit Per Lindebergs bok stå "oemotsagd". Detta innebär dock på intet vis att några delar av Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" skulle ha bevisvärde vare sig i allmänhet eller i detta mål.
"Döden är en man" är författad av en seriös sanningssökare. Som jag anfört i skriften av den 9 februari (s. 2) är Borgnäs däremot "en skicklig skribent som genom ett förledande urval av fakta, samt genom bortseende från eller okunnighet om motfakta, ägnar sig åt vilseledande och för flera personer kränkande spekulationer vilka saknar bevisvärde". Lars Borgnäs brister i så kallad intellektuell rationalitet. I detta begrepp brukar man inräkna åtminstone att resonemang skall vara sakliga och logiskt sammanhängande samt att författaren skall vara beredd att beakta motskäl till sina egna antaganden.
När Borgnäs bok "bifogades" till Socialstyrelsens svaromål av den 28 januari, torde advokat Södermark ­ efter vad jag fått klart för mig genom tidigare telefonsamtal oss emellan ­ inte ha haft någon närmare kunskap om bokens innehåll och olika delar. På grund av min inlaga av den 9 februari ställdes Socialstyrelsen dock inför ett behov att precisera "bifogandet". Styrelsen hänvisar nu till vad Borgnäs anfört om "fotohandlarparets", särskilt Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén som påstådd inlämnare av film för framkallning, samt till vittnesmålen av "jägmästaren" (Rolf Ruben) och "kvinnan med dagboken" (Marianne Seppälä).

Socialstyrelsens nu gjorda åberopanden nödgar mig att kommentera en framställning som på grund av sin ovederhäftighet inte borde ha åberopats i den rättsliga processen.
Borgnäs bok inleds av kapitel ett "En resa in i mörkret" (s. 9-17) som omedelbart avslöjar att "de båda misstänkta läkarna" enligt författarens mening är skyldiga. Detsamma gör hans korta beskrivning av den bevisning som har åberopats mot de båda läkarna. Författaren antyder också med lätt hand vad som sedan utvecklas i bokens två huvuddelar, och som kan kallas dels "arkitektspåret", dels "seriemördarteorin".
De textpartier, som Socialstyrelsen åberopar, ingår i bokens efterföljande första del (s. 21-220), som avslutas med "arkitektspåret" och bär titeln "Kampanjmakarna". Det inledande kapitlet (beteckat kapitel två) av denna första del bär rubriken "Klockrent och blytungt". Författaren försöker att på olika sätt kritisera Solnapolisens, professor Leif G.W. Perssons med fleras försök att, efter publiceringen av Per Lindebergs 1999, finna Catrine da Costas mördare. Därefter följer kapitel tre "Gamla vittnen, nya lögner" (s. 68-151) som innehåller de av Socialstyrelsen nu åberopade avsnitten om fotohandlarparet och kvinnan med dagboken. I detta kapitel söker Borgnäs göra gällande att dessa vittnesberättelser ­ vilkas trovärdighet ifrågasatts av Per Lindeberg liksom av författaren Jan Guillou, som Borgnäs intervjuat i "Uppdrag granskning" ­ i själva verket varit pålitliga.
I den nu aktuella delen av boken berör Borgnäs inte alls att "barnets berättelse" (som i själva verket kom från "mamman") har mist trovärdighet redan enligt vittnespsykologernas sakkunnigutlåtanden i kammarrätten. Att barnets berättelse var gripen ur luften är numera ännu mera tydligt, eftersom vi numera måste utgå från att Catrine da Costa levde efter pingsthelgen 1984. Det saknas helt anledning att anta att det skett någon styckning av Catrine da Costas döda kropp på rättsläkarstationen eller att den döda kroppen skulle ha fotograferats, rent av med Teet Härm som en del av fotomotivet enligt Anita Schröders slutliga påståenden. Redan denna utgångspunkt gör att Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén som inlämnare av film, som ingen annan än fotohandlarparet har sett, så till den grad saknar ursprungssannolikhet, att det utan vidare är klart att utpekandet saknar trovärdighet.

Men även en granskning enbart med ledning av omständigheterna vid vittneskonfrontationerna i polisens regi visar att Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén var fullständigt otillförlitligt. Se resningsansökan 6.5 om fotohandlarparet med särskilt uppmärksammande under 6.5.e) av jägmästaren, vars vittnesmål Socialstyrelsen säger sig inte heller ha "anledning att ifrågasätta" Socialstyrelsens tilltro till jägmästarens vittnesmål aktualiserar åter igen frågan om Styrelsen verkligen satt sig in i resningsansökan jämte bilagor. Jägmästarens påstående, att han kunde identifiera Thomas Allgén som inlämnare av film, har redan blivit fullständigt utslaget av dokumentationen i resningsansökan med bilagor.

Otillförlitligheten av jägmästarens berättelse har för övrigt även belysts i en promemoria, som regeringsrätten torde ha fått del av i samband med begäran 1991 om prövningstillstånd angående kammarrättens dom. Promemorian visar att jägmästarens berättelse inte heller stämmer överens med vad makarna Schröder för sin del uppgav om händelserna i butiken. Även om detta är överflödigt för ett underkännande av jägmästarens berättelse bifogas denna promemoria här som ...bilaga 1.

Borgnäs försök till kritik av Per Lindeberg ­ särskilt därför att Borgnäs säger sig nu efter 20 år ha påträffat en tidigare anställd i fotobutiken som säger sig ha hört talas om episoden med inlämnad film över likdelar ­ gäller en för helhetsvärderingen av fotohandlarparets vittnesmål betydelselös detalj. Inte desto mindre åberopar Socialstyrelsen nu denna detalj som invändning mot resningsansökan.

När den nu föreliggande, nya inlagan till Regeringsrätten varit i stort sett färdig, erhöll jag ett brev av den 24 mars från Per Lindeberg. I sitt brev beskriver han den bild av fallet da Catrine da Costa, som i brist på utredning om vad som verkligen hänt, gett utrymme för oerhört lösa förmodanden om både det verkliga händelseförloppet och vad som bestämt den rättsliga utgången, d.v.s. att läkarna utpekats som likstyckare men frikänts från mord. Särskilt nagelfar Per Lindeberg vad Borgnäs anfört om fotohandlarparet och om framställningen i "Döden är en man". I tillägg till vad jag själv anfört om fotohandlarparet bifogas Per Lindebergs brev här som...bilaga 2.

Vad Marianne Seppälä beträffar har inte, som Socialstyrelsen ger sken av, det omdömet formulerats av mig, att dagboken utgjort ett "rent falsarium". Omdömet finns i en särskild promemoria upprättad 2000-04-04 av kriminalkommissarie Bertil Salin; promemorian utgör bilaga 24 till resningsansökan. Att jag i resningsansökan (s. 23 f och s. 52 f) uttalade mig helt kort om Marianne Seppälä berodde på, vilket Socialstyrelsen nu också konstaterar, att hennes berättelse till sist inte spelade någon roll enligt kammarrättens dom.
Lars Borgnäs försök att göra Marianne Seppäläs vittnesmål trovärdigt är dömt att misslyckas. Sedan hon i augusti 1984, då det ännu inte fanns någon misstänkt, fäst polisens uppmärksamhet på Catrines umgänge med en finländare (i resningsansökan s. 33 ff omtalad som TÅ), återkom hon 3_ år senare, nästan i skarven mellan de två rättegångarna i tingsrätten, med sin sensationella historia om Catrines samtidiga sexuella övningar med två läkare, då de dessutom skulle ha "varit på varandra", allt i närvaro av den enes lilla dotter. Marianne Seppäläs nya uppgifter var väl tillrättalagda för att passa in som en bakgrund till beskrivningarna i massmedia av hur de två läkarna i närvaro av barnet styckat Catrine da Costas kropp på rättsläkarstationen efter det att de enligt åtalet hade mördat henne.
Vid en helhetsbedömning av allt som numera är känt, är det tydligt att Marianne Seppälä begått mened i både tingsrätten och kammarrätten, och att hon borde ha åtalats. Chefsåklagare Bjarne Rosén tycks ha fattat sitt avskrivningsbeslut i frågan om mened utan att ha haft full överblick över bevisläget.

På tal om såväl Anita Schröder som Marianne Seppälä ­ för att nu inte tala om jägmästaren ­ kan det för övrigt läggas till att man inte kan ge trovärdighet åt otillförlitliga vittnesberättelser genom att, som Borgnäs berättar att han gjort, tala med vittnet och lita på vederbörandes egna försäkringar om att berättelserna varit tillförlitliga.
I Borgnäs bok bär kapitel fyra (s. 152-220) rubriken "Arkitekten som försvann". Borgnäs hypotes är att en äldre arkitekt varit den siste som sett Catrine da Costa i livet och att han därför också är sannolik som mördare. (Arkitekten är numera avliden.) Förutom på en förmodad karaktärsteckning av arkitekten bygger Borgnäs spekulationer på att det skulle finnas en koppling mellan arkitekten och obducenten. Obducenten och hans fästmö hade nämligen på våren 1984 flyttat till Täby kyrkby och där blivit granne med en polisinspektör. Denne var bekant med arkitekten.

Arkitekten berättade för polisen (bl.a. enligt polisförhör 1984-09-10, min anmärkning) att Catrine, liksom vid flera tidigare tillfällen, kommit till honom för att få sova på efternatten mot pingstdagen, och att han vid tiotiden på förmiddagen hade kört henne i bil till Hamngatan vid Kungsträdgården. Därefter hade arkitekten fortsatt ut från Stockholm för att delta i en lunch på en gård norr om Uppsala. Han berättade själv att han av misstag tog Norrtäljevägen norrut, vilket innebar en omväg, eftersom han så småningom måste ta av västerut mot Uppsalavägen. Borgnäs konstaterar med hänvisning till en kartskiss (boken s. 158) att arkitekten under sin färd kom att passera Täby kyrkby där Härm bodde. Kanske "fördes hon över från arkitekten till ´obducenten´ under dagen, kvällen eller natten eller dagen därpå.kanske dog Catrine hos arkitekten dagen innan och styckades på rättsläkarstationen på annandagen" (boken s. 182).

Borgnäs "arkitektspår" med anknytning till pingstdagen är för fantasifullt för att kunna tas på allvar. Bland annat finns det inte några belägg för att "arkitekten och obducenten" skulle ha varit bekanta, men Borgnäs spekulerar ändå i den riktningen (s. 183).
Med hänsyn till att man numera måste utgå från att Catrine da Costa levde efter pingsthelgen blir arkitektspåret inte bara alldeles osannolikt, det framstår som uteslutet. Borgnäs förledande framställningskonst ­ för han skriver bra ­ är enögd, insinuerande och illvillig. Tar man hänsyn även till hans metoder för att misstänkliggöra Teet Härm genom "seriemördarteorin" i bokens andra del "Döda kvinnor", kan framställningen till och med betecknas som ondskefull. (Se om hans teori, som inte är processmaterial i resningsärendet, vidare i bilaga 2.) Sanningen är verkligen en sällsynt gäst i Lars Borgnäs bok, dock på annat sätt än författaren avsett med bokens titel.

4. Yrkandet om muntlig förhandling
4.1 De allmänna skälen för muntlig förhandling
Även om regeringsrätten utan muntlig förhandling kan bifalla resningsansökan och undanröja kammarrättens dom skulle detta ­ som utvecklingen blivit ­ inte vara tillfredsställande. De allmänna skälen för yrkandet om muntlig förhandling har jag angett under p. 3 i inlagan av den 9 februari 2004 (s. 2 t.o.m. s. 3 första raderna). Jag hänvisar dit.
Socialstyrelsen tycks inte anse muntlig förhandling vara påkallad. Som jag tidigare antytt skulle dock en muntlig förhandling under Socialstyrelsens medverkan ha det goda med sig att styrelsens inställning kan belysas fullt ut även i de delar som styrelsen föredragit att inte kommentera.

Som ett ytterligare allmänt skäl för muntlig förhandling kan betonas den fortgående desinformation som kommit allmänheten till del. Till belysning av dessa förhållanden hänvisas till den bifogade översiktenbilaga 3, jämte . ..underbilagor 1 - 35.
Även i detta sammanhang har Per Lindebergs brev till mig ­ redan omnämnt ovan som bilaga 1 ­ stort intresse. Sidorna 1 ­ 3 (t.o.m stycke tre) i brevet åberopas som ytterligare stöd för behovet av en muntlig förhandling.
En muntlig, offentlig förhandling i närvaro av massmedia skulle ha den mycket stora fördelen att påverkanseffekten på medierna liksom på allmänhetens uppfattning kan bli väsentligt större än om kammarrättens dom undanröjs på grundval enbart av ett skriftlig förfarande. Med tanke på Thomas Allgéns och Teet Härms fortsatta liv är detta synnerligen angeläget.

I linje med denna synpunkt ligger också att regeringsrätten kan få ett bättre underlag för klargörande beslutsskäl efter en muntlig förhandling, särskilt som jag avser att hålla en sakframställning genom vilken händelseförloppet rullas upp kronologiskt, innan enskildheterna i resningsansökan genomgås. (Jfr min skrift av den 9 februari s. 7 f.)
Det är naturligtvis angeläget att beslutsskälen i denna exceptionella rättsaffär blir helt klargörande om det faktiska händelseförlopp som lett till rättsliga och mänskliga katastrofer. Endast om Thomas Allgén och Teet Härm blir fullständigt rentvådda från alla misstankar om såväl styckning som mord, kan man begränsa möjligheterna för massmedia, för den delen också för allmänheten, att i fortsättningen ägna sig åt spekulerande om deras skuld.

Kanske behöver en muntlig förhandling inte heller innebära något merarbete för Regeringsrätten. Ett ställningstagande till frågan, om det bör komma till stånd muntlig förhandling, kan ske utan att allt material genomgås. En efterföljande och ingående förhandling bör underlätta genomgången av både resningsansökan och det i övrigt relevanta materialet.

4.2 Om tillämpningen av lagbestämmelsen om muntlig förhandling
Enligt 9 § 2 st. förvaltningsprocesslagen får i handläggningen "ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet". I detta fall är spörsmålet vad som är till fördel för utredningen.
Ordalagen om muntlig förhandling beträffande "viss fråga" för tanken till att en sådan förhandling normalt inte skall gälla hela målet. I lagmotiven anförde dock departementschefen på sin tid följande: "Med detta vill jag inte ha sagt att det inte i vissa mål kan finnas skäl att gå igenom målet i dess helhet vid en muntlig förhandling." (Här citerat från Bertil Wennergrens lagkommentar Förvaltningsprocesslagen m.m., 4 uppl. 1991, s. 160.) Uttalandet verkar vara ganska självklart även om det innebär en något extensiv tillämpning av den språkliga hänvisningen i lagbestämmelsen till "viss fråga".
I fortsättningen av lagkommentaren anförs bland annat (a.a.s. 161) att "fördelen med en muntlig förhandling bör stå i proportion till den extra insats det innebär för rätten och parterna att engageras i en muntlig förhandling". Med tanke på den enorma betydelsen för Thomas Allgén och Teet Härm att hela rättsfallet blir offentligen genomlyst, tycks ett sådant krav utan vidare vara uppfyllt.

Även med tanke på den granskning som senare måste komma till stånd av hela rättsfallet sedan kammarrättens dom blivit undanröjd, liksom med tanke på den framtida historieskrivningen, är det nödvändigt att regeringsrättens beslutsskäl blir klargörande.
Visserligen är det nu fråga om en handläggning i regeringsrätten som högsta instans, varför 9 § tredje stycket, d.v.s. en viss rätt för part att få till stånd muntlig förhandling i kammarrätt och länsrätt, inte är tillämpligt; handläggningen i Regeringsrätten gäller ju vanligtvis enbart rättsfrågor. Dessutom är det fråga om ett resningsmål, då muntlig förhandling knappast någonsin brukar förekomma i första omgången, som gäller huruvida resning skall komma till stånd.

Emellertid är det vid bifall till resningsansökan meningslöst och skulle enbart innebära ett slöseri med tid och arbetskraft att återförvisa målet till kammarrätten för ny behandling (jfr härom ansökningen s. 63). Regeringsrätten bör utan vidare undanröja kammarrättens dom 1991 om indragning av Thomas Allgéns och Teet Härms läkarlegitimationer, låt vara att de nog aldrig kommer att arbeta som läkare igen. Såvida man håller i minne att en återförvisning till kammarrätten kan ses som den principiellt grundläggande lösningen efter ett beslut om resning, så som regelsystemet enligt gällande rätt är konstruerat, skulle man dock ha att räkna med att en sådan tänkt handläggning i kammarrätten skulle falla under 9 § 3 st.

Eftersom den slutliga prövningen gäller bevisfrågor, låt vara att det här räcker med en genomgång av polisprotokoll och andra handlingar, bör en muntlig förhandling kunna komma till stånd även när frågan om undanröjande av kammarrättens dom handläggs i Regeringsrätten. Kanske kan kravet på ett sådant önskemål ­ men här vill jag inte uttala mig slutgiltigt ­ också stödjas på artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna m.m. (Jfr Wennergren a.a. s. 171 f.)

Jag hemställer att målets fortsatta handläggning i Regeringsrätten organiseras för ställningtagande så snart som möjligt till frågan om muntlig förhandling och för planering av tiden för en sådan förhandling. Denna hemställan tycks för övrigt ligga väl i linje med Regeringsrättens beslut enligt protokoll 2003-10-21. Regeringsrätten uttalade att det inte fanns skäl att nu (d.v.s. då) besluta om muntlig förhandling. Sedan väl Socialstyrelsen yttrat sig, borde muntlig förhandling kunna komma till stånd med ledning av alla de skäl som anförts här ovan.

Lämpligheten av en fortsatt snabb handläggning understryks också av att det nu gått sex månader sedan resningsansökan ingavs i detta för Thomas Allgén och Teet Härm fortsatta liv avgörande mål, som gäller frågor om rättsordningens skyldighet att undanröja följderna av tidigare felbedömningar. Under de gångna sex månaderna har Socialstyrelsen, som två gånger beretts gott om tid för att yttra sig, varje gång begärt anstånd för att sedan framställa fragmentariska och ohållbara invändningar mot resningsansökan.

5. Avslutning
I min inlaga 2003-12-30 erinrade jag om att Socialstyrelsen, som visserligen nu är läkarnas motpart i Regeringsrätten, enligt Regeringsformen ändå har att iaktta saklighet och opartiskhet och inte får överlåta myndighetsutövning till någon enskild. Redan med hänsyn därtill var det egendomligt att styrelsen nu återigen företräds av Bertil Södermark, som på ett föga objektivt sätt företrädde styrelsen i målet i kammarrätten och som kan ha personliga intressen att försvara. I Per Lindebergs bifogade brev (bilaga 2) påpekas att Marianne Seppälä enligt Lars Borgnäs bok (s. 78) skulle ha varit klient hos advokaten Bertil Södermark för att få tillbaka sina försvunna dagböcker från en f.d. pojkvän. Om Södermark haft Marianne Seppälä som klient är det en ytterligare anmärkningsvärd omständighet, att han i Socialstyrelsens namn nu hänvisar till hennes vittnesberättelse, låt vara med tillägg att frågan har mindre betydelse.

Socialstyrelsens förhållningssätt väcker tyvärr oro för att styrelsen finner sin egen prestige vara viktigare än rättsstatens principer och att två människor fått sina liv förstörda genom felbedömningar i den statliga maktapparaten.

Justitiekanslern Göran Lambertz har nyligen publicerat en uppsats i vilken han anger som sin uppfattning att det är "alltför vanligt att företrädare för rättsväsendet mer eller mindre instinktivt intar en försvarsattityd inför påståenden om fel och brister i stället för att öppet och förutsättningslöst diskutera hur det kan förhålla sig". (Se Förtroendet för rättsväsendet, Festskrift till Per Henrik Lindblom, Iustus förlag 2004, s. 371-401, på s. 391.) Uppsatsen torde ha skrivits för ungefär ett år sedan och har inget samband med resningsansökan. Det är emellertid ett märkligt sammanträffande att Socialstyrelsens agerande övertydligt illustrerar Göran Lambertz´ erfarenheter, samtidigt som JK på förekommen anledning fått kopior på alla mina inlagor i detta resningsmål (jfr resningsansökan s. 64).

 

Anders Agell

Kopia till Justitiekanslern

 

För bilagorna hänvisas till Regeringsrättens kansli, Registratorn,

tel 08-617 62 00 (målets nummer är 5189-5190-2003).

 

<<<