<<<

 

Anders Agells skrivelse till Socialstyrelsen

 

2003-12-31

Regeringsrätten
Box 2293
103 17 Stockholm

Socialstyrelsen
Att: Lars Grönwall,
Rättssakkunnig
106 30 Stockholm

Regeringsrättens mål nr 5189-5190-2003, Allgén och Härm ./. Socialstyrelsen om resningsansökan och återlämnande av läkarlegitimationer

1. Framställning till Rättsmedicinalverket
För kännedom och åberopanden på sätt som anges nedan inges härmed en framställning den 18 december till Rättsmedicinalverket (RMV) av Thomas Allgén och Teet Härm (bilaga 1). Skriften har tillkommit utan mitt initiativ, men jag har tagit del av innehållet och kan ställa mig bakom vad som anförs.
I framställningen begärs en granskning av Jovan Rajs agerande som obducent av Catrine da Costas döda kropp och av hans aktiva medverkan i övrigt under förundersökningen mot de båda läkarna angående mord.
Skriften åberopas som ett ytterligare ­ om än överflödigt ­ bevis för att kammarrätten inte borde ha godtagit Rajs förmodanden i obduktionsutlåtandet, att den som styckat Catrine da Costas kropp måste ha haft medicinsk samt kirurgisk eller ortopedisk kompetens. Rajs uppfattning blev underkänd såväl av socialstyrelsens rättsliga råd som av professor Simonsen i Köpenhamn och professor Püschel i Hamburg; den senares uttalanden i brev till Rajs har denne inte ens omtalat när han uppträdde inför kammarrätten. (Jfr härom resningsansökan under 6.3).
Även i andra hänseenden brast Rajs i objektivitet under sin aktiva medverkan i polisens arbete med förundersökningen. När han väl bestämt sig av personliga skäl, utgick han från att Teet Härm var mördare och verkade för att få fram bevis. I sammanhanget märks bland annat de två utlåtanden med vilka Rajs stod till tjänst och som gick ut på att bekräfta att vad ett barn, som var 1 år 5 månader gammalt, förmodats ha iakttagit, resp. vad "fotohandlarparet" påstod sig ha sett på inlämnad film, gällde liket efter Catrine da Costa. Dessa utlåtanden har omtalats i resningsansökan (s. 39) som uttryck för Rajs spekulativa strävanden, vilka inte kan ha varit vetenskapligt grundade.
Numera vet vi i alla fall att "barnets berättelse" helt saknade verklighets-underlag, vilket gör Rajs jämförelser mellan barnets förmodade observationer och Catrine da Costas styckade kropp särskilt bisarra.
När skriften till RMV nu inges i resningsmålet, sker det i den övertygelsen att ingivandet inte skall fördröja handläggningen i Regeringsrätten men dock ytterligare underbygga resningsansökan.

2. Erinran om bevisläget enligt resningsansökan
Resningsansökan har inriktats på att klarlägga varför kammarrättens domskäl till stöd för att Allgén och Härm skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp inte gjorde gärningen bevisad bortom rimligt tvivel (avsnitt 4), alldeles särskilt inte om man tar hänsyn till alla numera kända omständigheter (avsnitt 6). Vid en helhetsbedömning med ledning av alla i ansökan åberopade fakta blir det uppenbart, att beviskravet för läkarnas skuld till styckningen ­ gärningen skall vara bevisad "bortom rimligt tvivel" ­ inte är uppfyllt.
Särskilt otillfredsställande var att kammarrätten, när "barnets berättelse" inte längre kunde anses trovärdig, ändå fann läkarna övertygade om att ha styckat Catrine da Costas kropp trots att domstolen inte hade en aning om när, var eller hur som Catrine dött eller hennes kropp styckats.
Att kammarrättens dom var felaktig är numera nu så uppenbart, att samtalet mellan läkarna vid konfrontationsförhöret den 10 december 1987 i resningsansökan åberopats inte som ett led i bevisprövningen utan i tillägg därtill som ett förhållande, vilket visar att läkarna faktiskt bör anses oskyldiga eller, enligt juridiskt språkbruk, numera inte ens omfattade av "skälig misstanke" för att ha mördat Catrine da Costa eller styckat hennes kropp (6.9). Samtidigt kan detta samtal naturligtvis också åberopas inom ramen för bevisbedömningen som ett ytterligare stöd för att kammarrättens dom var felaktig.
Eftersom det i avsnitt 6 av resningsansökan lyfts fram en hel rad nya omständigheter, vilkas existens över huvud taget inte torde ha uppmärksammats av kammarrätten, är det klart att kravet på nya omständigheter och bevis är mycket väl uppfyllt. Hela avd. 6 i resningsansökan bygger på beaktande av nya omständigheter eller bevis, vilka inte framgår av kammarrättens dom; denna dom har analyserats för sig i avd. 4 av ansökan. De formella förutsättningarna för resning till den dömdes förmån i brottmål, vilka här måste tillämpas inom ramen för 37 b § förvaltningsprocesslagen, bör naturligtvis användas på ett sätt som underlättar och inte försvårar att en felaktig dom av nu aktuellt slag blir undanröjd.
Jag har inte ansett det nödvändigt att precisera vad som är nytt i varje enskilt hänseende. Som illustrationer kan dock nämnas följande: De olika vittnesberättelserna om att Catrine da Costa levde efter pingsthelgen, redovisades aldrig inför domstolarna. ­ Olika vittnesmål inför kammarrätten (eller för den delen inför tingsrätten) mister sin trovärdighet när man beaktar polisprotokollen om vad ett vittne sagt till polisen. Enligt principen om fri bevisvärdering kan naturligtvis utsagor inför polisen innebära, att bedömningen av ett vittnesmål blir en annan än om man enbart skulle hålla sig till vad ett vittne sagt inför domstol. ­ Vad som framkommit om Jovan Rajs agerande utgör en ny omständighet ägnad att helt urholka det obduktionsprotokoll till vilket tingsrätten aldrig behövde ta ställning, eftersom det på grund av barnets berättelse ansågs visat att styckningen av Catrine da Costas kropp skulle ha skett på rättsläkarstationen. Däremot verkar Rajs oduktionsprotokoll ha haft en avgörande betydelse för kammarrättens dom.

3. Uppläggningen av den fortsatta framställningen
Skriften till RMV och aktualiserandet av Rajs aktiva agerande under förundersökningen i brottmålet skall nu, inför socialstyrelsens yttrande över resningsansökan, tas till utgångspunkt för belysning av framförallt två särskilda förhållanden som går utöver bevisvärderingen. Det ena förhållandet gäller hur misstankarna mot Härm och Allgén alls kunde leda till en rad rättsliga felbedömningar. Det andra förhållandet angår vilken roll som socialstyrelsen spelade för att läkarnas legitimationer blev indragna och vilken roll styrelsen nu kan spela i resningsmålet.

4. Det rättsliga händelseförloppet i tre etapper
I resningsansökan har hållbarheten av kammarrättens dom prövats genom ett beaktande av all bevisning som åberopats i domen och därutöver i resningsansökan. Denna har inneburit ett nödvändigt, tillbakablickande perspektiv med utgångspunkt i den dom av kammarrätten mot vilken resning begärs. Oriktigheten av tingsrättens och kammarrättens domar kan emellertid också belysas genom ett omvänt tidsperspektiv, d.v.s. en genomgång av hur de bevis växte fram som ledde till domstolarnas felbedömningar.
Det var framförallt två bevis av mera konkret art som under hösten 1987 utlöste att först Thomas Allgén och ett par veckor senare (!) Teet Härm greps, anhölls och häktades för mord på Catrine da Costa; i Allgéns fall tillkom misstankarna om incest mot dottern. Det ena beviset var "barnets berättelse" ­ d.v.s. i verkligheten snarare "mammans berättelse" ­ om incest och om att barnet skulle ha varit närvarande vid styckningen av en kropp. Det tycks ha spelat en avsevärd roll för att denna berättelse över huvud taget vann tilltro under förundersökningen, att Rajs aktivt arbetade för en sådan bedömning som påbyggnad på vad barnpsykologen och barnpsykiatrikern dessvärre hade godtagit (se skriften till RMV under p. 2).
Det andra beviset var obduktionsresultatet: Rajs påstående att den eller de som styckat liket måste ha haft särskild, medicinsk kompetens, begränsade ju i hög grad kretsen av tänkbara gärningsmän. I kombination med barnets berättelse blev resultatet att polis och åklagare under hösten 1987 helt inriktade sig på att Catrine da Costa skulle ha mördats av Thomas Allgén och Teet Härm, och att hennes kropp styckats av dem på rättsläkarstationen. Andra tänkbara spår för att finna mördaren undersöktes aldrig närmare. Alla läkarnas bestridanden uppfattades som att de ljög, och Thomas Allgéns förklaringar att han ingenting visste om barnets berättelse betraktades på samma sätt.
Som redan framgått är det emellertid klart att barnets berättelse saknade verklighetsunderlag (se vidare resningsansökan 4.4 och 6.2 på s. 35) liksom att det heller inte går att godta Jovan Rajs uttalanden om att den som styckat Catrine da Costas döda kropp måste ha haft särskilda medicinska kvalifikationer.
Innan åtalet väcktes hade ytterligare ett bevis framlockats genom publiciteten om fallet, nämligen fotohandlarparets utpekande av Thomas Allgén vid vittneskonfrontationer som var helt undermåliga enligt alla numera fastslagna riktlinjer (resningsansökan 6.5). Polisens sammanfattande rapport därom utgjorde nära nog en förfalskning av hur fru Schröders utpekande vuxit fram under tre skilda konfrontationer. (Se resningsansökan s. 48.)
Sedan väl rättegången i tingsrätten kommit i gång hörde ytterligare personer av sig till polisen vid olika tidpunkter 1988, bland annat "damen med hunden", "den prostituerade med dagboken" (som nu kom med ett helt annat påstående än i augusti 1984) och "jägmästaren". Inget av dessa vittnesmål torde någonsin ha framlockats utan den enorma publiciteten kring de fasansfulla händelserna på rättsläkarstationen. Otillförlitligheten av vittnesmålen har analyserats i ett antal "case studies" i resningsansökan.
Att åtalet vid årsskiftet 1987/88 var svagt underbyggt framgår också av att chefsåklagare Helin först hävdade att Catrine mördats på pingsaftonen och fått sin kropp styckad på annandag pingst. Skälet till påståendet tycks ha varit att Thomas Allgén båda dessa dagar hade haft hand om sin lilla dotter, som enligt mammans uppgifter varit uppskrämd när hon kom hem på pingstaftonen; följaktligen passade det bra att förlägga mordet till den dagen och styckningen till annandagen. Sedan det alldeles i början av rättegången i tingsrätten framkommit att Catrine levde åtminstone på pingstdagen, ändrade åklagaren hastigt och lustigt gärningsbeskrivningen till att både mord och styckning skulle ha skett "under pingsthelgen".
Åklagarens förbiseende av att Catrine levde på pingstdagen överträffas emellertid av att tingsrätten aldrig fick kännedom om att hon enligt uppgifter från flera personer levde även efter pingsthelgen (se därom resningsansökan under 6.2). Kanske var åklagaren inte ens medveten om vad dessa personer sagt till polisen, vilket i så fall understryker inkompetensen i polisarbetet. Hade dessa uppgifter kommit fram, skulle "barnets berättelse" om de förmodade händelserna på rättsläkarstationen ha varit alldeles omöjlig.
Olyckligvis vann bevisningen i stort sett tilltro i tingsrättens dom av den 8 juli 1988, låt vara att domstolen frikände läkarna från åtalet för mord men dock utpekade dem som styckare av Catrine da Costas kropp. (Det kan lämnas därhän att rättegången hade måst göras om på grund av rättegångsfel.) Med tanke på domskälens utformning måste det dock antas, att båda läkarna tillsammans eller en av dem ensam hade mördat Catrine da Costa. Det blev en naturlig slutsats för den allmänna opinionen att två mördare gått fria i brist på bevis. Läkarna var i realiteten dömda som mördare genom domskäl som de inte kunde överklaga.
Genom tingsrättens dom var första etappen avklarad av en serie av missbedömningar som hade sitt ursprung i polisens och åklagarens inkompetens och ensidighet, "mammans" fixa idéer, barnpsykologens och barnpsykiatrikerns godtrogenhet samt obducenten Jovan Rajs subjektiva agerande långt utöver ramarna för vad en rättsläkare bör göra. Resultatet hade blivit förödande för läkarna.
Därefter började en andra etapp av rättsliga turer för att läkarna ­ med ledning av uppfattningen att tingsrättens domskäl motsvarade de verkliga förhållandena ­ skulle fråntas sina legitimationer. Denna andra etapp kröntes med "framgång" genom kammarrättens dom den 31 maj 1991. (Om denna dom se närmare resningsansökan under 4.) Därmed var de rättsliga katastroferna fullbordade. Händelseutvecklingen torde dessvärre ha påverkats av en upphetsad opinion i massmedia liksom protester mot läkarna från vissa kvinnoorganisationer. De många invecklade stegen i legitimationsärendet behöver inte rekapituleras här. Socialstyrelsens roll skall dock ytterligare beröras nedan.
Tiden efter det att kammarrättens dom vann laga kraft tills denna resningsansökan ingavs den 23 september 2003 kan betecknas som en tredje rättslig etapp. Denna har under senare år innehållit olika processuella klagomål, som grundats på att läkarna inte kunnat överklaga tingsrättens domskäl och att kammarrätten som förvaltningsdomstol prövat styckningen av Catrine da Costas kropp trots att brottet mot griftefrid varit preskriberat. Att dessa rättsliga framstötar inte haft framgång kan ses som uttryck för det svenska rättsväsendets oförmåga till självrättelse av den serie av misstag som slutgiltigt manifesterades genom kammarrättens dom 1991.
Visserligen hade Thomas Allgén och Teet Härm genom tingsrättens dom frikänts från åtalet för mord. Kammarrättens dom gällde formellt endast frågan om de styckat den döda kroppen. I reell mening innebar kammarrättens dom dock närmast en bekräftelse på tingsrättens bedömning att läkarna eller en av dem med all sannolikhet var mördare. De båda domarna tillsammans har, trots frikännandet för mord, snarare cementerat denna senare uppfattning som riktig såväl hos de olika myndigheter som haft med processuella klagomål att göra som i massmedia och hos allmänheten.

5. Socialstyrelsens roll
I all sin verksamhet, som har med den offentliga förvaltningen att göra, skall Socialstyrelsen enligt 1 kap. 9 § regeringsformen, "beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet". Redan detta förhållande bör medföra att socialstyrelsen inte ikläder sig en roll som part på sådant sätt att kravet på objektivitet kan ifrågasättas. Det är inte acceptabelt att Socialstyrelsen skulle kunna överlåta bedömningen av sina egna ställningstaganden i förvaltningsdomstol till självständiga avgöranden av en advokat, vilken anlitas som ombud, oavsett om denne har goda kvalifikationer.
En fråga värd att ställa är dessutom om inte Socialstyrelsen som part i förvaltningsdomstol ägnar sig åt myndighetsutövning. Visserligen beror utgången på domstolens bedömning. Socialstyrelsens medverkan är dock ett inslag i statens totala myndighetsutövning, och styrelsens agerande inför domstolen kan ha avgörande betydelse. Vid myndighetsutövning gäller, utöver det allmänna kravet på objektivitet i förvaltningen, också förbudet enligt Regeringsformen (11 kap. 6 § tredje stycket sista meningen) mot överlämnande till enskilda rättssubjekt av uppgift som innefattar myndighetsutövning, såvida inte överlämnandet har stöd i lag.
Ovanstående påpekanden görs därför att styrelsen nu återigen anlitar sitt ombud i kammarrätten 1991, advokaten Bertil Södermark, för bedömningen av resningsansökan.
Inför kammarrätten 1991 uppträdde Socialstyrelsen i olika hänseenden mera som part än som myndighet. Antagligen förlitade man sig på att tingsrättens domskäl träffat rätt, och att det nu gällde att till varje pris se till att läkarlegitimationerna drogs in. Med utgångspunkt i kravet på objektivitet är det i varje fall obegripligt hur Socialstyrelsen kunde desavouera sitt eget rättliga råd, vars utlåtande om obduktionsresultatet styrelsen tidigare åberopat som sitt eget under mordrättegången i tingsrätten (se resningsansökan under 4.5).
I belysning av den ytterligare utredning som nu föreligger om obduktionsresultatet liksom om Jovan Rajs agerande kan Socialstyrelsen dock inte rimligtvis vidhålla den tidigare ståndpunkten, d.v.s. att Jovan Rajs bedömning borde anses mera övertygande än utlåtandet av rättsliga rådet och yttranden av professorerna Simonsen och Püschel. Här gäller för övrigt också att det vid bevisbedömning som i brottmål måste ställas ganska starka krav för att ett enskilt faktum skall anses tillräckligt säkert vid den fria bevisvärderingen för att kunna vägas in i den slutliga prövningen av om en gärning är bevisad "bortom rimligt tvivel".
Det är både juridiskt och etiskt nödvändigt att kammarrättens beslut om återkallande av läkarlegitimationerna blir undanröjt. Att läkarna efter ett undanröjande av kammarrättens dom får behålla sina legitimationer har stor symbolisk betydelse. Det särskilda förfarande som finns för prövning av återlämnande av en legitimation, som tidigare i laga ordning fråntagits en läkare, kan naturligtvis inte vara tillämpligt då läkarlegitimationerna fråntagits Thomas Allgén och Teet Härm på felaktiga grunder. En annan inställning skulle också vara oetisk när återkallelsen av legitimationerna och felaktiga åtgärder av statliga organ förstört deras liv och verkat starkt skandaliserande.
Läkarnas allmänna lämplighet för yrket kan för övrigt inte prövas i resningsmålet, eftersom legitimationsärendet i kammarrätten var begränsat till enbart frågan om de enligt beviskraven för brottmål styckat Catrine da Costas döda kropp. Det bör dock påpekas att någon fråga om Thomas Allgéns eller Teet Härms lämplighet som läkare över huvud taget aldrig torde ha aktualiserats, om inte ett katastrofalt rättsligt händelseförlopp hade utlösts av misstankarna av Christina Allgén mot först hennes man Thomas och därefter mot Teet Härm i kombination med misstankar från annat håll mot Teet Härm. Båda var lovande unga läkare. Teet Härm hade kommit längst i sin yrkesroll som mycket kompetent och ambitiös rättsläkare.
I resningsansökan berörs (s. 63) att Thomas Allgén och Teet Härm borde erbjudas hjälp med kompletterande utbildning om de skulle vilja söka komma tillbaka som praktiserande läkare. Detta är en principiellt välmotiverad uppfattning. Enligt vad jag numera fått klart för mig anser sig dock varken Thomas Allgén eller Teet Härm orka eller vilja söka komma tillbaka i yrket, i varje fall inte för närvarande. För Teet Härm tillkommer den komplikationen att han efter ett självmordsförsök 1985 är nästan fullständigt döv, något som, enligt vad han framfört till mig, mer eller mindre omöjliggör arbete som läkare.

*****

Liksom tidigare skett med resningansökan inlämnas en kopia även av denna inlaga till Justitiekanslern för kännedom.
En kopia sänds även till advokaten Bertil Södermark som nu anlitas av Socialstyrelsen.

 

Anders Agell

 

<<<