- <<<
Anders Agell, DN Debatt, 24
november 2003
Rättsläkaren och
allmänläkaren i det snart tjugo år gamla fallet
Catrine da Costa har utsatts för ett verkligt justitiemord.
Det skriver professor Anders Agell på DN Debatt efter en
grundlig genomgång av fallet, som också lett till
en resningsansökan till Regeringsrätten.
Professor Anders Agell underkänner
helt bevisningen i det omdebatterade fallet Catrine da Costa:
"Läkarna utsatta
för rent justitiemord"
Rättsläkaren och
allmänläkaren i fallet Catrine da Costa har utsatts
för ett verkligt justitiemord. Det centrala bevistemat mot
läkarna gällde att de under pingsthelgen 1984 skulle
ha styckat kroppen i närvaro av den enes lilla dotter samt
fotograferat styckningen. Detta är helt gripet ur luften.
Därmed blir också flera centrala vittnesberättelser
orimliga. Ett inspelat samtal mellan läkarna visar också
att de är oskyldiga. Den slutsatsen drar professor Anders
Agell av den grundliga undersökning han gjort av fallet.
Han har på läkarnas vägnar begärt resning
i Regeringsrätten.
År 1988 frikände
Stockholms tingsrätt två läkare, här i fortsättningen
kallade "rättsläkaren" och "allmänläkaren",
från åtal för mord på Catrine da Costa.
I domskälen förklarade dock tingsrätten att läkarna
styckat hennes döda kropp under eller i anslutning till
pingsthelgen 1984. Styckningen som sådan utgjorde ett brott
mot så kallad griftefrid, men det brottet var redan preskriberat
och läkarna var heller inte åtalade för det.
Styckningen skulle enligt domen ha skett på rättsläkarstationen
inom Karolinska institutet i Solna, i närvaro av allmänläkarens
1,5 år gamla dotter. Styckningen skulle rent av ha fotograferats,
och allmänläkaren skulle ett par veckor senare ha lämnat
in filmen för framkallning i en fotobutik i Solna.
På grund av tingsrättens domskäl om styckningen
blev det naturligt att anta, att läkarna eller åtminstone
en av dem var mördare som frikänts i brist på
bevis. Den uppfattningen förstärktes när kammarrätten
i Stockholm genom en dom 1991 tog ifrån läkarna deras
legitimationer sedan också kammarrätten efter en ny
prövning "som i brottmål" funnit att läkarna
styckat den döda kroppen.
Läkarna förnekade
helt och hållet att de mördat Catrine da Costa eller
styckat hennes döda kropp. De hade aldrig råkat henne.
Inte heller hade de råkat varandra mellan 1982 och 10/12
1987, då båda var häktade och sammanfördes
för ett så kallat konfrontationsförhör.
Det har inte saknats invändningar mot de rättsliga
processerna. En invändning har gällt att läkarna,
som frikänts för mord, inte kunde överklaga tingsrättens
domskäl om styckningen. En annan har gällt ett beslut
av Regeringsrätten 1990, som ledde till att kammarrätten
kunde göra en självständig prövning "som
i brottmål" av frågan om läkarna styckat
kroppen.
Invändningarna har föranlett rader av klagomål
till Högsta domstolen, Regeringsrätten och andra myndigheter,
ja även till Europadomstolen. Inom ramen för de principer
som enligt gällande rätt fastlagts av Högsta domstolen
respektive Regeringsrätten har emellertid dessa överklaganden,
som inriktats på formella förhållanden, varit
ofruktbara.
Däremot har - förvånande
nog - varken någon myndighet eller någon annan sökt
att med utgångspunkt i kammarrättens domskäl
(vilket i realiteten drar in även tingsrättens dom)
pröva den materiella frågan om bevisningen för
att de båda läkarna styckat Catrine da Costas kropp
verkligen varit juridiskt hållbar med ledning av allt som
kan letas fram i polisens material och vad som numera i övrigt
blivit känt.
Med tillämpning av de regler som gäller för brottmål
skall så kallad resning till förmån för
läkarna beviljas i målet om deras legitimationer,
om nytillkomna omständigheter eller bevis gör det sannolikt
att det inte längre är "ställt bortom rimligt
tvivel" att de skulle ha styckat den döda kroppen.
Ett sådant beslut om resning betyder att hela bevisningen,
såväl gammal som ny, måste göras till föremål
för en helhetsbedömning.
Under tio års tid har jag avböjt att underteckna
ett antal behjärtansvärda men ganska utsiktslösa
klagomål mot de processuella förfarandena. Samtidigt
har jag känt oro för att läkarna dömts utan
tillräckliga bevis.
I början av detta år
råkade jag ta del av Regeringsrättens beslut i ett
tidigare resningsärende i detta fall. Den resningsansökningen
var helt undermålig som grund för en verklig omprövning.
Därför beslöt jag - tydligen som den förste
som gjort detta - att själv analysera bevisningen mot läkarna
med utgångspunkt i kammarrättens dom 1991 och med
hänsyn tagen till polisens material med mera. Jag har även
beaktat tingsrättens dom 1988. Mitt arbete har lett fram
till en resningsansökan som ingavs till Regeringsrätten
23/9.
Slutsatserna av undersökningen
är entydiga. Läkarna fråntogs sina legitimationer,
varmed de i realiteten utpekades som mördare, trots att
de måste antas vara oskyldiga såväl till mordet
på Catrine da Costa som styckningen av hennes kropp.
"Barnets berättelse", som i realiteten var "mammans
berättelse", var enligt åtalet och tingsrättens
dom det enda direkta beviset för att de två läkarna
i närvaro av allmänläkarens dotter skulle ha styckat
Catrines döda kropp på rättsläkarstationen
och dessutom fotograferat likdelarna. Visserligen måste
berättelsen underkännas av kammarrätten, men den
fann ändå på grund av vittnesmål och andra
indicier att läkarna hade styckat den döda kroppen.
Med ledning av polisprotokoll, som aldrig redovisats
i domstolarna, vet vi dock numera att Catrine måste antas
ha levt åtminstone flera dagar efter pingsthelgen 1984.
Därmed är "barnets berättelse" borta
ur bilden på än säkrare underlag än vad
kammarrätten kände till.
Läsaren bör nu noga observera följande: När
man måste utgå från att Catrine inte mördades
förrän tidigast flera dagar efter pingsthelgen, finns
det inte minsta skäl för antagandet att styckningen
skulle ha skett i barnets närvaro eller på rättsläkarstationen
och än mindre att läkarna skulle ha fotograferat det
hela för att därefter inlämna filmen i en fotobutik
i Solna. Redan detta förhållande gör att det
man vill bevisa ("bevistemat") - att läkarna skulle
ha styckat kroppen - mist sin kärna.
Sedan "barnets berättelse" väckt en oerhörd
uppmärksamhet i massmedierna på hösten 1987 uppenbarade
sig ganska många personer hos polisen och ville tala om,
att de 1984 iakttagit personer som kan ha varit någon av
de nu misstänkta läkarna eller båda två
tillsammans. Dessa "vittnen", skulle aldrig ha hört
av sig till polisen över huvud taget om de inte genom massmedierna
fått reda på de fasansfulla händelser som skulle
ha utspelats på rättsläkarstationen år
1984.
När det centrala "bevistemat" har varit gripet
ur luften, blir flera "centrala" indicier i form av
vittnesberättelser orimliga på grund av både
sin tillkomsthistoria och sitt innehåll.
Redan det som nu sagts med utgångspunkt i det
övergripande bevistemat gör att bevisningen mot läkarna
inte håller. Detta blir än mera tydligt om man dessutom
analyserar vad varje vittne sagt till polisen och under de olika
rättegångarna. Det är nu fråga om bevisvärdet
av varje enskilt bevis. Man prövar om ett bevis med en tillfredsställande
sannolikhet visar vad det påståtts visa.
Frågorna blir då exempelvis följande. Var det
verkligen de två läkarna med den enes lilla barn som
"damen med hunden" sett gå in på anatomiska
institutionen, alltså inte rättsläkarstationen,
vid Karolinska institutet, på annandag pingst 1984? Var
det allmänläkaren som i en fotobutik lämnat in
film med bilder vilka aldrig påträffats men som påstods
ha föreställt ett styckat lik?
Med ledning av "bevisvärdemetoden" för enskilda
bevis i kombination med ohållbarheten av "temat"
styckning på rättsläkarstationen i närvaro
av barnet ("kronvittnet") och under fotografering,
blir det vidare av flera skäl uppenbart att berättelsen
av "den prostituerade med dagboken" var lögnaktig.
Enligt "dagboken" skulle Catrine ha berättat om
häpnadsväckande sexuella övningar inte bara mellan
henne och båda läkarna samtidigt utan också
mellan läkarna inbördes, allt i närvaro av den
lilla flickan, för vilken Catrine också påstods
ha varit barnvakt.
Över huvud taget har inte någon av läkarna beslagits
med en enda lögn av betydelse för bevisvärderingen.
Däremot har varje vittnesuttalande, som avvikit från
vad läkarna sagt, tolkats som att de ljugit! I varje fall
finns det inget bevis som på något sätt gendriver
deras egna upplysningar att de inte träffats mellan 1982
och 1987.
Den ofrånkomliga slutsatsen av resningsansökan blir
att beviskravet för fällande dom, grundad på
vad som är ställt "bortom rimligt tvivel",
uppenbarligen inte är uppfyllt om man beaktar allt som numera
är känt. På juridiskt språk kan man säga
att det inte ens finns skälig misstanke (det vill säga
minimikravet för anhållande) mot någon av läkarna.
De bevis som förelåg vid konfrontationsförhöret
10/12 1987, och som också utgjorde den centrala delen av
det åtal som väcktes strax därefter, var i första
hand knutna till allmänläkaren på grundval av
"barnets berättelse" plus fotohandlarparets utpekande
av honom tre dagar tidigare. Vad som åberopades med inriktning
på rättsläkaren utgjorde enbart smutskastning
av hans person, ett alltför subjektivt utlåtande av
den rättsläkare som utfört obduktionen av den
döda kroppen plus att rättsläkaren var bekant
med allmänläkaren. Man förutsatte nämligen
att allmänläkaren måste ha haft hjälp av
en läkare vid rättsläkarstationen.
Därmed hade läkarnas roller plötsligt kastats
om i polisens och åklagarens tankevärld. Från
början hade allmänläkaren blivit misstänkt
för sin bekantskap med "obducenten", som helt
utan bevis antogs vara en illgärningsman. Nu misstänktes
rättsläkaren bland annat på grund av sin bekantskap
med allmänläkaren!
Vad skulle läkarna själva
tro vid konfrontationsförhöret 1987 som enbart gick
ut på att frampressa erkännanden? Allmänläkaren
visste ju att han var oskyldig, trots den påstådda
bevisningen mot honom i form av "barnets berättelse"
och fotohandlarparets utpekande av honom.
Rättsläkaren kan däremot inte säkert bedöma
denna påstådda bevisning, som inte gäller honom
själv. När förhörsledarna frågat färdigt
fortsätter ett samtal mellan de två läkarna.
Rättsläkaren ber allmänläkaren spekulera
i vad som kan ligga bakom barnets berättelse. Allmänläkaren
upprepar flera gånger att han inte vet, men att han skall
söka få klarhet i saken när han fått lämna
häktet.
Rättsläkaren ger
dock inte upp och säger bland annat: "Du är medveten
om vilket pris du begär utav andra människor, det priset
jag närmast åsyftar är det att jag själv
sitter inspärrad som oskyldig. Jag har också en familj
att tänka på och ett litet barn." Allmänläkaren:
"Jag förstår ... Jag har ingenting att säga
som kan hjälpa dig. Jag har ingenting som kan hjälpa
mig heller. Jag har över huvud taget ingenting att säga
i den här saken, det är den trista sanningen ... Det
är väl dokumenterat."
Dessa citat är korta utdrag ur ett långt samtal som
rimligtvis, när man vet hur bevisläget var, bara kan
tolkas på ett sätt: Här talade två helt
oskyldiga människor till varandra.
Om en oskyldig person döms
till ansvar för ett brott, som någon annan begått,
innebär det en dubbel olycka. Gärningsmannen går
fri till nackdel för offrets rättstrygghet. Samtidigt
innebär en fällande dom utan tillräckliga bevis
ett nederlag för rättssäkerheten. Domen mot en
oskyldig människa utgör dessutom ett justitiemord.
Dessa dubbla olyckor har
inträffat i fallet Catrine da Costa. Rättsläkaren
och allmänläkaren har fällts för styckningen
av en kropp och därmed indirekt utpekats som mördare.
Bevisläget är sådant att det måste anses
föreligga ett verkligt justitiemord. Samtidigt går
den eller de personer, som mördat Catrine och styckat hennes
kropp, fria från straff.
Läkarna kommer, därom är jag övertygad, att
få sina legitimationer tillbaka även om de antagligen
varken vill eller kan arbeta som läkare igen. Förstörelsen
av deras liv kan heller aldrig repareras.
Anders Agell